Ljudlöst rörde den vita vargen sig fram över platsen. De blodröda ögonen drog snabbt över platsen men hann ändå se allting som skedde omkring henne. Hennes steg var lätta och långa, dofterna omkring henne var ack så tydliga för den bleka vargen. Hon kände varenda ynka molekyl omkring henne som bad en doft, ingen undslapp henne.
Denna känsla av vetande över allt som hände fick henne att känna sig starkare. Hon kände sig kraftfullare än tidigare, kanske kände hon sig en aning mer kraftfull än hon faktiskt var, sedan förvandlingen hade en aning godmodhet slunkit in i henne, men det var endast i ensamhet hon kände denna känslan, så fort någon annan var inärheten blev hon osäkrare, även om hon fortfarande kände sig stark.

Tyst stannade hon upp och drog ett djupt andetag, stod stilla en stund och lät blicken stiga till skyn, natten låg över världen och försjönk den i ett mörker utan den så överskattade solen.
Det var en stor nackdel med detta livet, under dagen var hon fast i skuggorna och mörkret, hon fick inte lov att lämna sina gömställen, endast under mörkrets timmar fick hon lov att ge sig av och sträcka på kroppen, och nu när vintern började ta vid och ljusets timmar blev allt värre och färre och mörkret började inkräkta även under dagen kunde hon inte känna sig annat än glad över att hennes förvandling lyckades komma vid denna tiden på året, då hon han vänja sig vid att inte kunna se solen och inte kunna vandra likt hon önskade under dagen.
Hon stod fortfarande stilla med blicken fäst på den mörka himlen medan tankarna rörde sig i hennes huvud. Hon tänkte inte längre på omgivningen, för såhär i ensamheten kände hon sig för tillfället osårbar.
Åh, hon hade allt för höga tankar om sig själv.

PAX TAVVIS. <3