Precis som alla andra dagar hade solen stått högt och värmt upp hela öknen till en näst intill olidlig värme. Nu hade solen slukats utav horisontlinjen och lämnat kvar en stjärnklar natthimmel. Och med natten kom kylan.

Zayev låg invid djävulsberget och såg ut över öknen. Stenen bakom honom var fortfarande varm från dagens hetta och värmde honom nu. Dagarnas värma hade den blå börjat vänja sig vid tack vare sitt Hellhound-arv, men de kyliga nätterna hade han ännu inte riktigt vant sig vid. Den store blå drog in huvudet mot bröstet och stängde ögonen. Det var tyst. Tyst så när som på vinden som då och då blåste genom öknen. Dock verkade det inte som om vinden var ensam - inte inatt. En kylig vind fick Zayev att rysa till och han öppnade det undre ögonparet. Ännu var han ensam.
   "Om det finns någon här får ni mer än gärna göra mig sällskap." sa han med sin mörka stämma.
Han nästan visste att det inte kunde vara en utanför flocken - vilken dum själ skulle ta sig såhär långt in på Devils område och tro att denne skulle ta sig levande härifrån?

[Det blev inte så jättelångt, men jag hoppas att det duger c:]

Den stora tigern hade låtit vindarna bära honom över himlen. Sedan hade han tagit mark och vandrat i riktning mot Djävulberget. Han hade varit både förvirrad och disträ på sista tiden. Men sakta hade han åter börjar bygga upp murarna omkring den han är. Åter fastställt fasaden för att dölja sig själv. Antagit det skådespel som de senaste åren blivit till den han är.

När han kommer fram till Djävulsberget känner han flockens energi vila över hela platsen. Här är man väl aldrig ensam. Men en energi som legat närmast hade varit lite mer intressant. Saturn vill gärna lära känna hela flocken. Han vill inte känna sig som en utböling utan hoppas att han kan ses som en värdig medlem en dag.

Med lugna och fasta steg närmar han sig främlingen. Eller ja, främling för tillfället då Saturn inte samtalat med denne förut. Han har inga planer på att smyga sig på denne. Öronen klipper till på huvudet när han hör den stora blå vargen tala. Saturn har sett denne på reviret och kring Djävulsberget några gånger och han måste medje att den blå inger respekt bara genom att vara.

Saturn stannar på behörigt avstånd från den blå. Huvudet håller han rätt lågt. Under manken i alla fall. Han är inte ute efter bråk och skulle inte sätta sig upp mot någon av flockens medlemmar om han inte skulle vinna på det hela. Han vill inte dra på sig någons ogillande eller vrede. Han nickar lätt till hälsning.

"Godkväll". Säger han sedan lugnt och med samma kyla och likgiltighet som alltid. Men han är inte på något sätt fientligt inställd eller ute för att förarga den andre.

Zayev fick inget svar efter att ha talat, men en mycket kort efter det kunde han se en skugga komma närmare. Då den främmande varelsen kom ytterligare närmare kunde han se konturerna utav en fakarg. Den blå öppnade det övre ögonparet. Med ens strömmade mer ljus in och han fick en klarade bild. Fakargen som kom gåendes mot honom hade en randig kropp. Av doften att döma var främlingen en hanne. Den randige var ny i flocken, så mycket visste han. Zayev hade sett sin flockbroder på reviret tidigare, men hade aldrig samtalat med honom. Tyst låg den fyrögde och iaktog honom. Sättet fakargen bar sig själv på vittnade om att han inte var ute efter att slåss. Tvärtom, flockbrodern verkade ha respekt för honom.
"God kväll." svarade Zayev och nickade mjukt med huvudet. "Jag tror bestämt att vi aldrig talats vid."
Den blå reste sig upp och skakade av sig sand som fastnat i pälsen. Han såg på den andre hannen.
"Mitt namn är Zayev."

Han står stilla och studerar den blå. Blir lika förvånad varje gång över att se
fyra ögon istället för två. Det gör dock inte den blå mindre intressant.
Snarare tvärt om.

Vingarna ligger mjukt vikta mot fakargens kropp. Öronen står spetsade på
huvudet. Vaket och nyfiket. Fjädervippan som pryder svansspetsen ligger i
sanden bakom honom.

Han nickar igen åt den blåes ord. Nej, de har inte talats vid tidigare.
Han vet dock inte vad han ska svara på det. Den blå presenterar sig.
Saturn lägger både namn, utseende och energi på minnet. Han är noga med
att samla information om flockmedlemmarnas olika energier för att lätt känna
igen dem.

"Mitt namn är Saturn". Presenterar han sig artigt. Saturn är ingen som
kommer på nytt att säga hela tiden. Han håller tyst om han kan. Är inte den
som föredrar att munglappas. Men just för att han kan vara så fåordig kan fock
irritera sig över honom. Han väljer att bara tala när han tilltalas. Eller när han
har något att säga.

Zayev nickade kort för att bekräfta att han uppfattat namnet. En vindil svepte genom markerna. Den blå rös till. Han hade lämnat den varmare platsen invid klippan, och för tillfället märktes det. Det fascinerade honom hur snabbt temperaturen sjönk här ute i öknen. Det var vid dessa tillfällen Zayev gladde sig åt sin päls. Den tillsammans med arvet han hade stängde ute den värsta utav de heta ökendagarnas värme. Trots detta ska det dock inte påstås att det inte var varmt - pälsen fångade upp och höll fast en del utav denna värme. Men under kvällar och nätter som denna, och alla andra, var han mycket tacksam över att värmen stannade kvar i pälsen. Det gjorde nätterna lite lättare att ta sig igenom.
"Ni har inte varit medlem i flocken speciellt länge, inte sant?" Zayev gjorde en kort paus innan han fortsatte. "Vad tycker ni om den så här långt?"
Även om den blå kanske inte var den mest pratglade utav alla i flocken var han ändå nyfiken på denne Saturn. Han hoppades att denne inte skulle ta illa upp utav frågorna.
"Om ni tycker att jag ställer opassande frågor, antingen de som nyss ställts eller de som kan komma, får ni stoppa mig."
Han menade det han sa - Zayev ville inte vara till besvär. Inte mot en nykomling som var artig mot honom.

Saturn har tack vare sin kraft förmågan att temperera sin kropp efter omgivningen. Så varken värme eller kyla stör honom något vidare. Öronen vet inte om de ska stå spetsade eller vila respektfullt mot nacken. Står de upp kanske han anses vara uppstudsig eller respektlös. Det vill han inte vara. Inte inför de högre uppsatta medlemmarna inom flocken. Mot de som står högre än honom själv då vill säga. Vilket är i princip hela flocken.

Det slutar med att ett öra står lite nyfiket på huvudet medan den andra vilar lite lätt mot hans nacke. Han har fortfarande huvudet respektfullt sänkt. Han ser på den blå. Studerar denne utan att vara för ohyfsad. Han nickar lite lätt när den blå talar.
"Sant, ledaren tog in mig för bara ett tag sedan". Säger han. Han är osäker på hur han ska addressera Nevada inför andra. Och inför Nevada själv. Därför undviker han att kalla ledaren vid namn för tillfället.
"Det verkar vara en bra flock. Jag har inte funnit mig till rätta riktigt. Men trivs här redan". Svarar han sanningsenligt. Funnit sig till rätta kommer han väl först göra när han har lärt sig lite mer om flocken och flockmedlemmarna. Historier och individer. Sådant kan ta ett tag. Men det hindrar honom inte från att känna att han har fått plats i en flock som han redan trivs i. Alla känner sig utanför i början. Det är så det är. Det är så det är för Saturn nu. Men han ser på framtiden med förhoppning.

Sen skakar han lätt på huvudet. Saturn har inget emot att svara på frågor. Han svarar gladeligen efter bästa förmåga. Men så länge samtalet håller sig undan hans historia så är frågorna inte opassande alls.

Zayev instämde med Saturn. Trots att han inte kände många och fortfarande var låg i rang var den en bra flock.
"Utav det jag sett är Nevada en bra ledare." konstaterade han.
Visst kunde den vita ibland vara, i Zayev's ögon, opassande till sitt sätt, men detta till trots var han en bra ledare. Han stod i skuld till Nevada. Ledaren hade gett honom en familj åter, någonting han aldrig trodde han skulle få uppleva igen. Någon dag skulle han ta sig tiden och lyssna till de ord han hade att säga om Tenkai. Den blå rös till igen. Han vände snabbt blicken mot skyn.
"Varmare än så här kommer det inte bli inatt."
Zayev vände sina fyra ögon mot Saturn.
"Vad fick er att söka er till Devils? Som sagt, misstycker ni är det bara att säga så."

[Jag är inte bra på att skriva långt D: Kommer inte på nåt D':]

Saturn kan inget annat än att nicka instämmande till det Zayev säger. Nevada verkar vara en bra ledare. Även om han verkar ha sina säregna synsätt och även tycker om att leka med andra. Men det har Saturn inget emot.

De gyllene blicken sveper upp mot den nattklädda himlen en stund när Zayev talar igen. Varmare kommer natten förmodligen inte att bli. Men kallare? Öknar är kända för sina isande kalla nätter. Väldigt underligt eftersom det är så varmt på dagarna.

Saturn vänder åter blicken mot den blå.
Vad som fick honom att söka till Davils? Det är en bra fråga.
"Jorden talade om en mäktig flock som höll till i öknen. Alla vill vi väl vara del av något större? Något mäktigt?" Säger han och avslutar lite filosofiskt med frågor. Saturn hade först inte haft några planer alls att gå med i en flock. Men jorden hade lockat honom. Och sedan även energierna.

Något mäktigare? Zayev hade inte haft det i åtanke då han sökt sig till Nevadas familj. Men visst, det var en fullt möjlig anledning. Dock visste han att det inte var den anledningen som gjort att han frågat om en plats i flocken.
"Det ni säger är ingen omöjlig anledning. Dock kan en del ha sökt sig till flocken i brist på familj."
Utåt sett lät det som om han la fram exempel på hur andra kan ha agerat, men han talade om sig själv. Han var noga med att det varken skulle höras eller synas. Det passade inte en medlem i Devils att gå och sukta efter sällskap.
"Även om Devils kanske inte är den rätta platsen att söka kärlek på."
Devils var en ond flock. Sådant som kärlek hade egentligen inte någon plast här. Inte om man skulle tro Nevadas egna ord. Men inte ens i en ond flock kunde man stänga ute kärlek. Han hade sett kärleken som Kyoko hade för sina döttrar. Han själv hade mycket starka känslor för Tai. Han älskade fortfarande sin mor och såg fortfarande upp till sin far... Zayev stängde ögonen något hårdare än vänligt innan han öppnad dem igen och såg på Saturn utan att ge ifrån sig ett ljud. Han ville se om fakargen skulle säga någonting eller om de skulle stå tysta och se på varandra.

Han lyssnar tyst på det Zayev säger. En familj?
"För vissa finns det inte längre några tankar på familj". Säger han med samma kyliga likgiltighet som alltid. Men han är fortfarande inte på något sätt uppstudsig eller uppkäftig. Det är bara hans egna tankar han yttrar. Saturn blev tidigt ivägjagad från sin familj. Ingen plats fann han där han kunde slå sig ner. Alltid såg han sig bli ivägjagad vart han än gick. Men Devils. Nevada tog in honom. Första gången Saturn inte blir bortstött.

Det var även länge sedan Saturn stängde in sitt rätta jag i en bur långt in i sitt medvetande. Han har tappat nyckeln. Nog kan hans rätta jag skymtas ibland. Men inte ofta. Det är höra murar han byggt upp runt sig.

Med en lugn rörelse sätter sig Saturn ner. En lugn och utdragen rörelse. Det kanske inte är hans rätt att sitta ner inför den blå. Han gör dock ännu ingenting för att höja sin hållning. Vissar samma respektfullhet som i början av mötet.

Vad som kan ha fått att Saturn uttrycka sig så som han gjorde, lät Zayev saken bero. Nästan.
"Även om en del har förlorat tron på en familj måste en vag strimma utav hopp finnas kvar om de söker sig till en flock."
Den fyrögde såg på medan fakargen satte sig ner. Kroppsspråket var fortfarande respektfullt. I ärlighetens namn kunde Zayev inte till fullo förstå varför Saturn visade sådan respekt - de hade samma rang inom flocken. Dock misstyckte han inte. Tvärtom. Det var trevligt med någon som visade respekt för en gång skull. Den blå följde flockbroderns exempel och satte sig ner han också. Hans fysik tvingade hindrade honom dock från att sitta som vargar gör och det slutade alltid med att satt mer likt en björn än en varg. Zayev drog en mjuk suck. Inte utav att han var uttråkad utav Saturns sällskap, utan mest över att han var tillfreds av att bara finnas till för tillfället. Om bara fler dagar, eller nätter i det här fallet, kunde kännas såhär.

Han kunde inte se det Zayev ser. En familj har han i många år inte haft en tanke på då han förlorat sin tidigt och sedan inte ens fått chansen att skaffa en ny. Att söka sig till en flock har behöver inte ha att höra med suktan efter en familj. Det finns många orsaker till att man söker sig till en flock. I Saturn's fall för att slippa vara ensam längre.

Men han säger inte emot Zayev. Finner ingen mening i att göra det. Vill inte riskera att råka reta upp den andre med att käbbla emot. Nej.

Då Saturn är ny i flocken ser han det som sin plikt att visa alla andra respekt. I alla fall de redan etablerade medlemmarna i flocken. Och så de som förtjänar den. Nevada har hans respekt. Lika så Kyoko. Trots att den tiken är så mycket mindre ska hon inte underskattas. Saturn kommer kanske aldrig finna mod att sätta sig upp mot henne.

Och Zayev har ett mäktigt yttre. Fyra ögon, betar, en kraftig kropp. En intressant individ. Saturn vill veta mer om honom. Och respekt ges till de som förtjänar den. Eller de som Saturn anser förtjänar den. Och Zayev, bara genom att se på honom kan Saturn inte låta bli att ge denne respekt.

Zayev fick inget svar på vad han nyss sagt till Saturn. Han visste inte om han trampat på en öm tå, men flockbrodern hade ännu inte sagt något om saken. Frågan var bara hur långt han kunde gå innan fakargen skulle säga ifrån. För att inte verka allt för respektlös beslutade han sig för att släppa ämnet, även om det kunde ha blivit intressant. Han riktade de orangea ögonen upp mot det stjärnklara himlavalvet.
"Jag överväger att dra mig tillbaka och omfamna sömnen."
Den blå talade lika mycket till Saturn som han talade till sin mor.
Godnatt.
Orden lämnade inte hans strupe, men de var där liksom varje natt. Zayev kastade en snabb blick på Saturn innan han reste sig upp.
"Jag menar inte att vara otrevlig mot er, men som sagt: jag överväger att dra mig tillbaka."
Han nickade en gång mot Saturn men ville inte börja röra sig någonstans innan han fått ett svar.

[Wooooo, långt :D Men jag skyller på att jag är trött X'D]

Saturn sitter stilla kvar. Har slappnat av en smula. Fast det syns inte för han brukar alltid se lika lugn ut. Ett förödande lugn i många fall. Men i detta fall är det bara ett lugn.
Han ser på Zayev. Nickar lätt och ställer sig upp.

"Jag ska inte störa mer". Säger han och funderar smått på vad han ska göra nu. Kanske tar han sig en flygtur till. Kyoko har visat honom grottorna där medlemmarna sover. Visat grottan han delar med flera andra. Saturn har aldrig trivts i grottor. Kanske letar han upp en fin sandhög ute i öknen han kan sova några timmar på. Sedan när solen stiger igen kan han ta sig tillbaka till Djävulsberget.

Det är en plan. Saturn står kvar. Väntar på att Zayev ska vara den första att gå. Saturn vill inte vara så respektlös och fräck att han bara går därifrån helt abrupt.

Zayev såg tyst på medan Saturn ställde sig upp. Då denne inte verkade göra någon ansats till att börja röra på sig först tog han själv det första steget.
"God natt."
Med dessa två enkla ord började han röra sig mot grottan han delade med andra i flocken. Han kände att musklerna blivit stela av att inte röra på sig så länge i denna kylan. Han huttrade till en gång innan han nådde grottöppningen. Med en sista blick på himmelen lämnade han Saturn bakom sig.

[Slut?]

[AVSLUTAT] :)