Vandringen hade varit lång, men till slut så hade den grå honan tagit sig in i denna till synes väldigt rofyllda skog, den vars namn måste vara Byoomi, hennes mål. Eftermiddagens orangeaktiga sken låg över skogen, och solen hade vid det här laget påbörjat sin vandring ner mot horisontens rand, för att ge plats för mörkret, och månen. Det var första gången som hennes steg förde henne hit, överhuvudtaget till den här delen av landet, men hon hade hört talas om den här platsen förut, om dess fridfulla atmosfär och det rogivande ljudet av ett vattenfall i bakgrunden. Nog var de ord hon hört sanna, påminde henne för en kort stund om platsen hon vuxit upp på, i de sydliga delarna av Lövskogen, ett minne som både förde med sig ett leende och en smärta till hennes själ. Det var inte många andra ljud som fyllde skogen än det av vattenfallet, djurlivet tycktes närmast slumra för tillfället, och inte heller ljuden sv några vargar kunde höras, även om doften av dem vagt fanns i luften. Den rödgula blicken vreds upp emot trädtopparna och himlen som gick att skymta på vissa ställen, och blicken fästes för en kort stund vid den vaga antydningen till en måne som redan nu kunde skymtas. Filia, när du ändå ska ge dig ut på en vandring, tror du att du skulle kunna göra en sak för mig... Mivrias ord klingade i hennes tankar. Hon hade inte tvekat med att gå med på det hela, efter allt det vad den honan gjort för henne så kändes det bra att kunna ge någonting tillbaka, hjälpa till. Ta vägen över bergen till Byoomifallet, där finner du flocken Draugai, och Achilles. Det var där hon befann sig nu, i skogen där Draugai höll till, sökandes efter en varg av Qu. Hon hade inte varit medlem ur flocken allt för länge innan Achilles gav sig av, men hon visste nog mycket för att veta att han betydde mycket för Mivria, att hon tagit hand om honom likt en sorts mor under en ganska lång tid nu. För henne var det inte något svårt val att bestämma sig för att vandra hit, hon hade fattat tycke för Mivria, och Qu, under de månader som passerat. Min son Iwaku är ledare för Draugai, och Achilles befinner sig där för att träna. Jag kan tyvärr inte ge mig av på någon vandring just nu, jag behövs här i Qu, men jag skulle mycket gärna vilja veta hur det går för honom och hur det är med honom. Om du känner för att det inte är för mycket begärt så skulle det vara snällt av dig ifall du kunde göra detta. Ett leende lade sig på hennes läppar vid tanken på de ord Mivria sagt, och det var något hon mycket gärna gjorde också. Det var en trevlig omväxling att inte befinna sig på en och samma plats också, före hon fick en plats i Qu så hade hon länge vandrat omkring ensam, och det var något lite speciellt med det, även om flockgemenskapen var bra och positiv, men att endast vandra i timmar, se nya platser och uppleva nya saker, det var något visst med det. Hon visste att hon troligen befann sig en bit in på flockens marker, och det sista hon ville var att reta upp någon flockmedlem. Vissa dagar hade man tur, andra inte, detta var en av de med tur, för endast sekunder senare så kunde hon urskilja Achilles doft i luften, dock inte riktigt som hon mindes den, utan med ett stråk av denna flocks doft i sig. Ett vagt leende lade sig ännu en gång på hennes läppar innan hon lät stegen styras åt det hållet där han befann sig. Hur han nu skulle reagera på att få ett oväntat besök hemifrån återstod att se.

| Paxat till Achilles |

[är lite pp med att Zey-So och Erakan är där i bakgrunden, om det inte är ok för er så säg till ^^]


Achilles var i full färd med träningen med hans två sparringpartners Zey-So och Erakan. Den största delen av Achilles tid gick åt till hårdträning till långt in på nätterna. Han var oftast så slut efter passen att det var omöjligt att inte somna så fort han la sig ner för att vila. Han hade blivit något avskärmad från omvärlden sen han kom till den här flocken. Han var alltid fokuserad, och även om han oftast försökte ha roligt samtdigt så visste han också att det var allvar i det hela. Achilles visste allvaret i hela biten. Han förväntades bli något, förväntades gå i sin fars fotspår. Förväntades bl en stor krigare. Han ville inte svika någon, så han kämpade hårt, hårdare än han någonsin gjort tidigare. Qu skulle behöva honom, och han behövde vara redo. Allvaret låg ständigt och gnagde djupt i honom. Dessutom så hade han svårt att erkänna för sig själv att en del av honom längtade hem till Qu.

Han spran i skogen och mjölksyra började drabba hans annars så uthållia ben, men vem som helst blev till slut trött av att sprina och träna en hel dag. Varje hjärtslag i honom ekade högt och varje djupt andetag kändes som en mindre jordbävnin. När han blev trött var det svårt att stänga ute ljuden, och så fort han tappade fokus så var det svårt att hålla isär dem, alla ljud kom till honom som en storm. Han blev tvungen att stanna upp, sluta ögonen och rensa hjärnan. Ljudvarskrafterna var en besvärlig mestadels tyckte han för stunden, även om det bevisligen även var väldigt användbart. Tydligt var också att han hade talangen för att utveckla det till så mycket mer, han hade testat på en del av det tidigare, men för stunden behövde han fortfarande lära sig grunderna. Det var jobbigt nog.

Han stod en stund, fortfarande andfådd, och försökte stilla ljuden i hans hjärna, sortera bort och stänga ute, känna rytmen av hjärtslagen istället för att låta sig distraheras av dem. När han stod och lyssna kunde han dock snart höra anda ljud av en varg som närmade sig. Han hörde vargar långt innan han kände doften av den, och det var något med rytmen i hjärtslagen som kändes bekanta. Achilles log för sig själv och ylade högt för att visa vart han befann sig.

Det måste vara Filia, från Qu. En var han inte direkt lärt känna jättebra än, hon hade varit ganska ny i flocken, men han visste att hon var barnbarn till Mivria, och han var glad att få träffa någon från Qu, om det ar honom hon kommit för att träffa föstås. Det dröjde inte länge innan han träffade på henne.

Fortfarande med andan i halsen så travade han fram och stannade framför henne med ett brett och genuint glatt leende. Han var glad av att bara se henne.

"Filia!" Utbrast han, men visste int riktigt hur glad han vågad vara, med tanke på att de inte kände varandra jättenära, än.

Man kunde se de andra två vargarna träna på håll, en bit längre bort, men Achilles struntade i dem för stunden.

Ett yl ekade mellan träden och hennes huvud vreds åt det hållet, för att sekunderna senare kunna skymta den mörkgrå och röda vargen med beigea inslag i pälsen komma travandes emot henne. Ett vagt leende drog sig för en kort sekund i hennes ena mungipa, knappt synbart, men ändock närvarande. Det var en hane hon inte kände allt för väl, men en som hon gärna skulle lära känna lite bättre, de var ju trots allt flocksyskon, bara inte för tillfället, för det hade låtit på Mivria som att han skulle återvända till Qu efter det att hans träning var avslutad. Det faktum att han betydde mycket för Mivria var bara ännu en faktor som tilltalade henne till att vilja lära känna honom bättre. ''Achilles, precis den jag sökte efter'' svarade hon med den så vanligt lugna och trevliga stämman och ännu ett leende drog sig på hennes läppar för en stund, ''Du ser ut att må bra, trevligt att se dig igen''. Hon slog sig ner på marken och den gråvita svansen sveptes intill kroppen. Det var rätt så tydligt att han verkade må bra och få nytta utav sin träning, med tanke på den allt mer vältränade kropp han hade än då hon sist träffat honom för några månader sedan. Hon kunde inte förneka att det passade honom, eller att han faktiskt såg rätt bra ut. De var ganska jämngamla, han kanske var lite yngre än henne, men inte särskilt mycket, knappt märkbart när de båda nu började bli allt mer vuxna. Den tanken var fortfarande ganska så främmande, att tänka och se sig själv som vuxen, och det ansvar det innebar. ''Mivria skickade mig'' hon sade det med en något positiv stämma, sådana ord kunde annars alltför lätt misstolkas. Hon ville knappast att han skulle bli orolig över hur det var med Miv, hon bara brydde sig, som den varma och vänliga själ hon var. ''Hon undrar hur det är med dig och hur det går med träningen, hälsar och ursäktar att hon inte kunde komma själv, men hon kunde inte lämna flocken'' nog hade det säkerligen varit bättre för dem båda om de fått träffas och se varandra med egna ögon, men då det inte var möjligt så fick hon agera mellanhand, vilket hon inte hade något emot. Det betydde ju att hon fick vandra och se världen, hjälpa till och dessutom kanske lära känna Achilles lite bättre. Hon kände på sig att Mivria gärna ville att de båda som stod henne nära lärde känna varandra, sen att de var jämngamla kanske var ännu bättre, tiden fick väll utvisa vad som hände.

Achilles var fortfarande andfådd och andades djupa långa andetag medan han satte sig ner framför Filia. Så fort han satte sig så kände han mjölksyran i benen. Så länge han hade varit i rörelse så kände han inte den pumpande smärtan, den bedövades av adrenalinet, men nu när han var stilla så kom det som en rasande våg. Men han kunde unna sig lite vila, och han behövde vila. Och han tänkte inte stressa härifrån.


Han flinade och log mot Filia, och nickade till svar. Han tyckte det var trevligt att se henne också, förstås.
"Jag mår bara bra, men Iwaku kör hårt med oss." Sa han med både glädje, men också med en underton av trötthet. Det hade varit slitigt, men det var värt det. Han hade lärt sig att smärtan han kände efter dagarna skulle göra honom starkare nästa dag.


Han vad glad över att höra från Mivria och Qu, och han sken upp som en sol när Filia nämnde henne. Att leva så här långt hemifrån gjorde att det självklart var en ständig oro i honom om hur det gick för dem, när man vet att en flock som TBB eller Devils ständigt kan attackera. Därför blev han så väldigt glad så fort han sett Filia och att hon var välmående, det var ett tecken på att det var bra hemma.

"Det är förståeligt att hon inte kan komma. Hade nästan blivit mer orolig om det var Mivria som hade kommit." Sa han och flinade lätt. Men han var glad ändå att hon brydde sig om att kolla upp honom. Mivria var ju trotts allt det närmsta en mor han hade haft, och för honom så var Mivria mor även om det inte var biologiskt. Speciellt som han bara hade fragment av minnen från Laulu, minnen som han inte ens visste om de var äkta eller om de var uppmålade av honom själv för att ha något minne av henne alls. Men det spelade mindre roll för honom som sagt.

"Hur är det med Mivria och alla andra där hemma? Några nyhter?"

Han betraktade Filia lite diskret sen. Det slog honom att det här kunde vara den första gången som de faktiskt talade direkt till varandra i ett riktigt samtal. I en flock så blir det mer ytliga hälsningar och att man ser varandra på håll, och speciellt Filia hade hållit sig i bakgrunden mer i början, men det kändes som att hon hade blivit mer en del av flocken nu. Det gladde honom. Även om de inte direkt kände varandra så var han glad från början när hon skulle gå med för att det inte varit så många jämnåriga vargar med honom själv. Det syntes på henne, att hon växt till självförtroendet.

Ett leende lade sig på de mörka läpparna, det gladde henne att han mådde bra, och det skulle glädja Mivria också, det visste hon. Hon kunde dock utan större svårighet se och förstå att det var en tröttsam uppgift han hade tagit sig an, men tränade man inte så blev man heller inte starkare, något hon själv visste om väldigt väl. Hon vred blicken mot vargarna som verkade träna en bit bort, av vad hon antog var andra medlemmar ur Draugai. Den rödgula blicken vreds dock snart tillbaka till hanen framför henne, ''Det låter som att du har fullt upp, trivs du här annars då??'' hon hade förstått så pass mycket att träningen var effektiv och verkade ge honom de resultat han sökte, men det sade ingenting om flockgemenskapen som fanns här. Det var sådant som intresserade henne, alla olika flockars livsstilar och filosofier, hur vargars liv kunde skilja sig åt väldigt mycket och vad andras åsikter om världen och sådant var. Hon föddes in i en flock som bygge på kärlek och gemenskap, en där vars man inte trodde på krigande och dödande i onödan. Det hade visserligen varit flockens fall, men hon älskade och saknade den tiden i sitt liv, det fanns väldigt mycket ondska i världen, det hade hon sen den dagen då flocken inte kommit tillbaka hem märkt, sedan hon blev en flocklös vandrare. Qu var till många aspekter en väldigt annorlunda flock, inte på något negativt sätt, men det var en omställning, en som hon dock kände att hon började passa in i. Hon skrattade lågt till då hon hörde hans ord, ''Ni verkar ha en väldigt bra relation till varandra'' sade hon vänligt, med ett matchande leende på läpparna. Hon själv kände inte Mivria alltför väl ännu, inte så väl som hon skulle vilja, även om deras relation blev bättre för var dag som gick så önskade hon fortfarande att hon hade fått chansen att träffa henne då hon var liten, att Aimar hade tagit med dem till Qu eller någonting. Tankarna kring fadern drog med sig väldigt många dåliga minnen, sådana som hon helst inte tänkte på, så hon lät dem rinna av henne och koncentrerade sig istället på nuet, det var vad som var det viktiga, inte att älta det som varit, se framåt, och bli starkare, lära av livet. Han frågade hur det var med medlemmarna där hemma, om det hänt någonting, och när hon tänkte efter så hade det faktiskt inte hänt alltför mycket, inget stort, en tanke som smått förvånade henne. ''Det är bra med oss, det har faktiskt inte hänt så mycket, ingenting stort, bara mindre, vardagliga saker, vilket självklart är bra, men du har inte missat så mycket'' hon hade på senare tid faktiskt börjat känna sig och se sig själv som en i flocken, och hon hade märkt att många andra också gjorde det, vilket glädje henne. ''Det är dock ganska tomt utan någon jämnårig, sist jag tillhörde en flock så var vi väldigt många i samma ålder, tre kullar som var nästan lika gamla, du har varit utan någon jämnårig ganska länge vad jag förstått det som??'' hon hade visserligen vandrat ensam ganska så länge, men det var annorlunda på något vis, inte samma sorts tomrum som när man omgavs av vuxna och väldigt små valpar, för även om man kunde tala med de äldre om det mesta så var det sällan någon annan än en jämnårig riktigt förstod vad man gick igenom och kände.

Achilles ryckte på axlarna.
"Jorå, det är helt okej här, väldigt annorlunda mot vad det är där hemma. Men jag är ju inte med så mycket i flocken, jag tränar ju mestadels hela dgarna, så det känns som man är lite avsides från de andra. Men det är kul att träffa Aisu speciellt, och hennes valpar. Känns lite som att man blivit morbror" sa han med en nästan stolt och humoristisk stämma. Han hade lite svårt att kalla sig själv för morbror, de var en konstig känsla. Men med tanke på att hans egen bror var död så skulle han nog aldrig ha chansen att bli det biologiskt annars, så visst fans där en stolthet ändå. Men även om han på ett sätt hade en familj här, så var det inte samma sak som hemma. Det var ganska tydligt att han var här endast på träningsläger.

"He, så inga attacker med andra ord." Man kunde höra en lättnadens suck nästan.

"Skönt att höra att det inte hänt något mer drastiskt. Alltid något." Han var positiv som vanligt.

"Jag hade ju Aisu och Morg förstås, men Morg dog ju för ganska längesen, och Aisu flyttade ju hit så efter det har det varit ensamt. Har ju funnits andra av och till förstås, men oftast så har man ju varit ensam, men det kunde ju varit värre. Jag har ju haft en familj hela tiden ändå."
Han kom att tänka på Sleazoids döttrar bland annat, och Weed's valpar, och ett par andra som varit där i korta stunder. Ingen ändå som var i hans ålder eller som varit kvar länge nog för att verkligen lära känna. Achilles hade kanske känt sig ensam, men aldrig så ensam egentligen, trots att alla i hans biologiska familj sen länge gått bort. Han visste inte riktigt hur mycket Filia kände till om hans bakgrund och släktingar, och visste inte om hon var intresserad heller, s han höll sig till de som hon troligen kunde relatera till.

"Var kommer du ifrån då? Vart var du innan du kom till Qu?"

Hon nickade vagt, ''Ja ett hem är ett hem, man kan jagas ifrån det, flytta, gå andra vägar i livet, men det kommer fortfarande ha en plats i ens hjärta'' hon visste mycket väl vad hon talade om. Även om hon började känna sig hemma på Numoorislätten och i Qu så skulle Hero och Lövskogen för alltid ha en speciell plats i hennes hjärta. Hon hade visserligen inte varit i just hans situation, där han för tillfället lämnat flocken för att träna, men hon visste om känslan av saknad och en viss hemlängtan. Den enda skillnaden var egentligen att han hade någonting att återvända hem till. Hon saknade dem fortfarande, det gjorde hon, men sorgen och smärtan var inte längre en del av vardagen, utan dök upp vid tillfällen då hon påmindes om dem, och nu för tiden kunde hon minnas de bra stunderna och inte endast älta det som var förlorat. ''Jag har inte träffat någon av Aimars syskon, inte personligen, inte någon ur den släkten innan jag för ett ganska bra tag sen stötte på Mivria för första gången, men han tog oss aldrig till Qu eller sin familj när vi var små, vilket jag önskar att han gjort, att jag fått chansen att träffa Morg, och de andra'' hon tänkte inte ens på att hon talade om sin far vid namn, det var för henne närmast naturligt nu för tiden, han hade sedan länge slutat vara en far för henne, enda sedan den dagen som hans mörker helt övertagit honom. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar då hon hörde hans fråga, det å andra sidan var minnen som hon skattade högt, den tiden då allting var så perfekt och ingen ondska och inget mörker hade övertagit dem. ''Jag föddes i flocken Herodotus, en god och otroligt underbar flock. Min mor var en av ledarna för flocken, en månvarg och silvervarg med ett hjärta av guld och en väldig värme i ögonen. Hero hade sitt revir i de sydliga delarna av Lövskogen, och livet var ganska så underbart och fridfullt, tills TBB utrotade allting jag höll kärt, och ingenting blev sig likt efter det...'' blicken vändes in mellan träden och en låg suckning lämnade henne, men det dröjde inte alltför länge innan hon sedan vände tillbaka blicken till hanen framför henne. ''Jag vandrade planlöst omkring ensam ganska så länge, även om jag knappast kan säga att jag någonsin är ensam tyvärr, jag vet inte hur länge, jag hade inte så mycket kontroll under den tiden, du kanske såg min och Aisus, eller vad hennes andra sida kallar sig, strid i kriget, vi är rätt så lika på den punkten antar jag, det verkar gå i släkten'' ett bistert uttryck infann sig hos henne och hon ryckte vagt på skuldrorna. ''Mivria såg dock bortom det, och välkomnade mig, till min förvåning, i flocken, vilket jag är otroligt tacksam för'' uttrycket hade övergått i ett desto mer vänligt leende, hon kunde inte tacka sin farmor nog mycket för allt hon gjort för henne. ''Nåja, du själv då, du föddes i Qu eller har jag helt fel??''.

"Herodotus.." Upprepade Achilles, mest för sig själv, med systrare ton. Jorå, visst kände han till dem. Han hade hört berättelserna om vad som hade hänt den flocken, att flera av dem varit nära vänner till Qu, och att Aimar bodde där förstås. Han visste om attacken från TBB mot flocken, och han visste vad som hade hänt med Aimar. Achilles svalde. Han behövde inte veta mer. En del av honom önskade plötsligt att Filia kommit till Qu betydligt tidigare. Vad ensam hon måste varit. Achilles kunde inte riktigt föreställa sig hur det skulle vara att bli så ensam från att ha levt i idyllen.

"Ja, jag är född i Qu.." Sa han efter en stund. Men han ville inte pata om sig själv.

"Men det är klart att Mivria skulle tagit emot dig. Du är ju familj!"

"Dessutom, så ska det till något mycket ont för att Mivria inte skulle ta emot vargar. Hennes stora kärlek, var en mörkervarg. Det var inte förns när han svek henne, svårt, som hon till slut gett upp om honom. Du kanske såg honom i kriget.. Men så länge du har hennes förtroende så kommer hon göra allt för dig. Mivria ser inte allt i svart och vitt. Hon ser in oss."

Achilles hade alltid haft en känsla av att Mivria vsste mer om andra än de själva gjorde. Achilles hade aldrig kunna ha hemligheter för henne, hon läste honom som en öppen bok. Men har hon tilltro, så kan hon se bortom mörker hon ser i andra. Kanske hade hon sett vad som fanns i Malvado, men valde att lita på honom trotts allt. För vi har alltid ett val.

På många sätt så ville Achilles bli som Mivria en dag.

Achilles var tyst en stund och fundrade.

"Du vet, om du stannar i Qu, så kommer vi bli flockbror och syster igen när jag kommer tillbaka. Jag vet inte när det bli än" Han sneglade bort mot de andra tränigskamraterna när han sa det " men när jag gör det, så ska vi stå sida vid sida. Och jag lovar att när vi blir starka nog i Qu, eller när jag är stark nog, så ska jag hämnas din familj. Jag tänker inte ge upp mitt liv innan TBB bett om ursäkt för vad de gjort mot mig, och dig. Jag svär, jag tänker inte låta dem vara, och de ska få ångra de liv de tagit ifrån oss." Han svalde. Det var stora modiga ord, som för stunden kändes väldigt avlägsna. Men Achilles visste att han skulle bli starkare. Här hade han blivit starkare och starkare för varje dag som gick, och han ville bli en ärad krigare som hans far hade varit, och han ville bli respekterad och vördad som Mivria, och bli omtalad som Weed. Kanske skulle Achilles behöva ta vägar han egentlgen inte ville ta, men om hans löfte kunde ge Filia mod, hopp och styrka, så skulle han göra det för henne. Men samtdigt, det han nu svor henne, skulle även motivera honom själv till att hålla vad han lovat. Till att jobba hårdare, och inte göra henne besviken.

"Du är en Qu nu, glöm inte det." Han log ett retsamt gladare leende igen.
"Så du kommer få stå ut med mig nu."

Blicken vändes upp emot den allt mer mörknande himlen och månens gestalt och en låg suckling lämnade henne. ''Det värsta är ovissheten, jag vet inte om det var någon som överlevde, jag var för ung enligt dem för att få följa med, men gammal nog för att passa valpar. En del av mig önskar att jag varit där, kunnat hjälpa till, men det hade nog troligtvis slutat i min död som för många andra. Fast just då brydde jag mig inte om det, allt jag älskade och visste om hade slagits i spillror så vad som hände mig spelade inte så stor roll, innan jag träffade Mivria och Qu. Jag saknar dock min familj och födelseflock något enormt, förutom kanske min f... Aimar... '' rent instinktivt så drogs hennes blick åt sidan som att hon skulle snegla över axeln, men vred aldrig faktiskt på huvudet. Ärret efter faderns tänder kunde fortfarnade skymtas vid hennes manke, pälsen hade inte riktigt växt tillbaka utan hade bara lagt sig över det till viss del. När helst hennes tankar lades på fadern så kunde hon inte låta bli att tänka på det. Hon kom på sig själv med att undra varför hon ens berättade allt detta för honom, hon kände honom knappt, och så pass mycket hade hon aldrig berättat för någon, men det kändes som att det gick att lita på honom, att han brydde sig och gick att prata med om det mesta. En sådan varg hade hon inte haft i sin närhet på länge, förutom Mivria, men det var på något sätt lättare med någon jämngammal och en som man inte var släkt med men ändå hade en koppling till. Ett leende lade sig på hennes läppar då hon hörde han ord, han talade högt om Mivria, och det med all rätt, hon var verkligen en extraordinär varg, så som Akaryuu och Norrsken varit, lika givmilda och kärleksfulla till de som inte motbevisade att det förtjänades. ''Jag har fått den känslan var henne, påminner mig mycket om min mor, och även hur Aimar en gång var'' det fanns en del goda minnen, sen hon var valp, den hanen var hennes far, inte den han slutade upp som. Det han sedan sade lämnade för en kort stund ett smått förbluffat uttryck på hennes ansikte, hon lät honom tala till punkt innan hon riktigt tog in orden. Det var knappt att hon förstod dem, orden var självklara, men att han faktiskt yttrade dem var vad som förvånade henne. Ögonen slöts i en utdragen blinkning och ännu ett leende lade sig på hennes läppar, ''Achi... '' blicken vändes upp för att möta hans, tänkte inte på att hon förkortade hans namn av en ren händelse, försökte endast att ta in hans ord. ''Det är stora ord det där, och jag tvivlar inte på att du menar dem, du verkar vara en varg som står vid sina ord, någonting hedersvärt i denna värld så annars fylld av lömskhet och lögner, och jag har inga planer på att lämna Qu, så jag kommer stå där vid din sida när tiden kommer, var så säker'' att säga att hon inte hade förändrats av Heros undergång var en lögn, hon föredrog att helst inte slåss, men visste likväl att den flocken inte gick att resonera med, och det de gjort var oförlåtligt, och hon hatade dem för att de fått henne att känna hat och avsky. Stämningen lättade en aning då hon hörde hans sista ord, och ett kort, klingande skratt lämnade henne, ''Och du får stå ut med mig''.

Achilles nickade.

"Bra. Vi gör det här tillsammans från och med nu. Om vi kommer på fel vägar får vi hjälpa varandra så vi kommer rätt igen. Och vi får hjälpa de andra. Det är därför vi är i en flock. För att finnas där för varandra. Vi är en familj."

Achilles var inte lika trött och andfådd längre, orden de hade sagt fyllde honom snabbt med energi och motivation till att fortsätta träna och fortsätta kämpa. Varje träningspass skulle betyda något mer nu för Achilles. Hans mål med allt var tydligare. Han visste mer nu varför han skulle göra det här.

Han log retligt.

"Men tills vidare så får ni se till att överleva tills jag kommer tillbaka och räddar dagen."

Hon kunde inte låta bli att känna en beslutsam glöd angående det de talade om. Att det var någonting som de kunde åstadkomma om de så bara kämpade nog hårt, och det var någonting som hon insåg att hon verkligen ville göra. Det var sällan som hon faktiskt var så pass hängiven som hon kände att hon var till det, och hon skulle jobba hårt för att nå upp till det målet, tillsammans med Achilles, och förhoppningsvis med resten av Qu. Hon var medveten om den fientliga spänning det fanns mellan de två flockarna, att TBB hade berövat dem mycket genom åren, att de var hänsynslösa monster utan själ och annat mål än att njuta av att skada andra på alla de möjliga sätt. ''Det låter bra, så som det ska vara. Det finns bara så mycket man kan ta utan att man raserar helt och hållet, och jag för en tänker inte låta det ske, inte igen'' det gick riktigt att höra beslutsamheten i hennes stämma, men där fanns även den så vanligt lugna och säkra, vänliga, rösten. ''Även jag kan behöva finslipa mina kunskaper'' hon lyfte den ena framtassen och tände en låga omkring den som hon studerade med blicken under några långa sekunder innan hon lät den dö ut igen, ''Särskilt elden''. Hon vände upp den rödgula blicken igen och ett vagt leende drog sig i hennes mungipor. Hon hade kommit att uppskatta hans sällskap, det gick inte att förneka trots den korta tid de talats vid, han var inte svår att gilla precis. Väldigt lätt att prata med och bar på ett riktigt gott hjärta av vad hon hade kunnat lista ut, dömde ej och hade ett öppet sinne. Hon hade inte svårt att tänka sig att de skulle kunna bli goda vänner med tiden. De ord han sedan sade fick leendet att breddas innan det övergick i ett flin, ''Vi får vänta på att våran riddare i skinande rustning återvänder och räddar oss helt enkelt''.

Achilles log generat mot Filia och slog ner blicken. Han harkla sig. Det var nog ändå inte så han såg på det, men insåg att de hade låtit så. Han kände sig töntig. Nåja. Achilles försökte hålla ett seriösare uttryck, men misslyckades totalt och hans flin letade sig fram med dolda skratt, innan han lyckades samla sig.

"Men jag ser verkligen fram emot att få komma tillbaka." Sa han sen efter en stund. Det han såg fram emot att få komma hem och visa vad han gick för och stå med de andra i flocken på stridslinjen. Han var trött på att vänta hemma medan de andra riskerade livet. Han ville bidra, och det var på tiden för Achilles att han skulle bidra.

"Du får lova att du tränar hemma under tiden då, så kan vi visa gamlingarna sen att vi är att räkna med." Sa han retfullt, även om han menade fullt allvar. Han ville att Filia skulle vara stark med honom, och att de tillsammans kunde stå på stridslinjen bredvid varandra. De var viktigt att de alla var starka i lfocken dessutom. Han ville inte att vargar skulle dö, bara för att de var svaga, speciellt nu när de är så få att det är svårt att skydda alla. Det var viktigt att kunna skydda sig själv, och han ville inte att Filia, eller någon annan i flocken, skulle skadas i onödan.
"Lovar du?"

Hon lade märke till att han verkade ta åt sig av det hon sade, inte som att han blev stött eller så, snarare generad? Hon kunde inte hindra ett vagt leende från att dra sig på hennes läppar, någonting över hela situationen var rätt så sött. Han hade kanske inte menat det på ett sådant sätt, och ärligt talat så hade hon aldrig uppfattat det så, han verkade inte vara självgod av sig, så långt ifrån det som det bara gick att komma snarare. Det hade varit rätt uppenbart i hennes röst och uttryck att hon skämtat, hon hoppades att han hade uppfattat det bara. Hon funderade över om hon kanske borde säga någonting om det hela, men innan hon hunnit särskilt långt så avbröts de tankebanorna av hans ord. ''Och vi ser fram emot att få tillbaka dig, särskilt Miv kan jag tänka mig'' stämman var lika vänlig som vanligt och ännu ett vagt leende lade sig på hennes läppar för en kort stund. Leendena verkade inte gå att hindra, även om hon så försökte emellanåt. Hon kunde inte riktigt förstå det, hon brukade inte vara en sådan som ofta log, inte nu för tiden, kanske beroende på att hon inte hade haft så mycket att le åt på en lång tid. Hade det dock ändrats? Det var en bra fråga, en som hon inte visste svaret på, det var dock rätt så uppenbart att någonting förändrats. ''Det lovar jag, ingen av oss är några valpar längre, så det är god tid att andra får se det'' svarade hon och nickade menande. De var så gott som vuxna nu, och det var dags att visa det och dra sitt lass i flocken. Det var någonting som hon såg fram emot att få göra, lite nytta, och att kunna hjälpa till att försvara och slåss för det och de man älskade. ''Och du får lova att ta dig hem helskinnad, förhoppningsvis snart, vi saknar dig i flocken'' ett vagt leende drog sig på hennes läppar, det var sant, de saknade honom, och även om hon inte direkt kände honom så kändes det tomt utan honom där, utan någon jämnårig. Hon vände den rödgula blicken in mellan träden, norrut åt det hållet där slätten och Qu fanns, åtminstone trodde hon att det var åt rätt håll. ''Jag ska inte uppehålla dig från din träning längre än nödvändigt'' stämman var en aning tystare och hon reste sig avvaktande upp, vände tillbaka blicken emot honom och väntade på om han skulle säga någonting mer. Det började bli dags för henne att fortsätta, även om det kanske inte var det hon direkt ville, hon uppskattade hans sällskap, men de hade båda saker att göra, träning att genomföra.

Achilles nickade till sist. Han kunde inte lova något. De båda visste mycket väl hur grym värld Numoori var, oväntade saker kunde alltid hända.

"Jag ska göra allt jag kan för att komma hem med alla ben i behåll." Sa han och flinade lätt. Sen fick han nästan dåligt samvete när han tänkte på morbror Sleazoid som hade förlorat ett ben, men som tur var så var han ju inte här och hörde vad han klumpigt hade sagt.

Han vände huvudet bort ett ögonblick för att höra vart hans träningskompanjoner höll till, och när han lokaliserat dem med hans känsliga hörsel så vände han sig mot Filia igen. Han hade fått vila nu och borde gå tillbaka till sin träning igen trots att musklerna värkte och helst skulle fortsätta vila, men han visste också att det kunde dröja länge innan han såg någon från Qu igen och dröjde sig kvar.

Achilles var inte speciellt bra på att säga farväl, han visste aldrig vad han skulle säga, för att de brukade vara något dystert över hela den sedan att säga hejdå till andra, och Achilles var inte bra på dystert.

"Jag måste gå tillbaka nu" Sa han motvilligt. "Men vi ses snart." Sa han i samma glada ton som tidigare, som om de skulle ses imorgon igen. Han höll blicken på henne när han började backa några steg för att sedan vända sig tillbaka och började genast springa i hög hastighet för att komma ifatt.

Och en jobbig känsla slog i honom hårdare än på länge nu. Han längtade hem, av fler än ett skäl. Förhoppningsvis skulle det hålla honom mer motiverad nu, för att han skulle bli godkänd för att få återvända till Qu, och Filia.


[Avslutat]