Himlen var helt täckt av gråa moln, utan en skymt av solen som skulle stått högt vid denna tid, stora snöflingor fyllde luften och det var näst intill vindstilla. Betesdjur skrapade med hovarna för att nå gräset under snötäcket och vita moln bildades vid deras utandning. Vid gränsen av detta vinterlandskap låg en rödbrun varghona och latade sig i en snödriva. Det knarrade när hon rörde sig och det hade börjat smälta där hon legat. Airica gäspade stort innan hon sömndrucket reste sig upp på ostadiga ben. Det bruna ögonparet blickade uttråkat ut över slätten efter något att göra. Jagat och grävt hade hon gjort tidigare, varit på upptäcktsfärd i några år.. Hon behövde verkligen något nytt att göra.

Airica suckade och började gå åt slumpmässigt valt håll och hoppades på att hitta något roligt att göra. En del dagar önskade hon att hennes syskon fanns där för henne, men nu gjorde de inte det. Hon var stor nog att klara sig själv och kunde springa ifatt den mesta maten. Av den anledningen var hon glad över sin smidiga lilla kropp. Ännu hade hon dock inte en chans mot de stora djuren, men allt eftersom hon växte skulle det gå bättre. Hon var helt säker på att hon skulle bli den snabbaste vargen i hela Numoori! Jepp.