[Öppet för typ 1-2 pers till.. Hihi, fick nå ryck att rolla Loccy 8D]

Solen hade varit allt för ljus, och även om dagen varit kort så hade den varat alldeles för länge. Det hade varit en väntan som varit nästintill outhärdlig, inte heller hade det funnits något att fördriva tiden med. Sömn hade hon inte upplevt på länge, även om hon kunde sova. Men hon ville inte, hon klarade sig utan drömmarna som påminde henne om ett bortglömt liv. 
Natten var välkommen. 
Och när hon kröp ut ur det mörka skrymslet hon hade tillbringat dagen i för att undvika solen var den kyliga luften skön i lungorna. Hon behövde inte andas, hon klarade sig utan luft, men hon gillade känslan. Känslan av att ha den kyliga natten inom sig. 

Ett flin trädde fram på de smala läpparna. 

Den röda blicken granskade natten, så upp mot bergen som endast var mörka skepnader mot den svarta himlen. Hon befann sig vid deras rand, skulle söka sig upp mot dem. Varför? Det fanns inget svar på den fråga. 
Det fanns aldrig svar på frågor. 
Huvudet ruskades, kroppen likaså. Och sedan började den ljudlösa vandringen genom mörkret, och steg efter steg förde hon sin lätta, slanka kropp framåt. Natten var fylld av dofter, men hon kände inget intresse för dem. Hennes sinne var mörkt, och i hennes huvud rördes tankar som de kallade onda. De som inte förstod henne, de som aldrig skulle leva som henne. 
Patetiska varelser. 

Hon njöt av kylan, söp in natten. Hon kände ett svagt rus susa fram genom kroppen. Hon flinade, hon gled framåt. Hon kände sig stark, oövervinnerlig, perfekt.

Det var nu hon levde.