[Öppet för en person. Jag kommer skriva "Han" istället för "Hon" när jag beskriver Debwer. Detta då hon själv ser sig som en hane, trots att hennes biologiska kön är en tik.]

Nu. Nu. Denna gång skulle han ta den. Bröstkrogen sänktes mellan skuldrorna då den lilla varelsen tog sats. Musklerna spändes i bakbenen och på ett knappt ögonblick hade den slängt sig upp i luften. Högre. Högre! De långa, tunna frambenen sträcktes ut ovan det välvda huvudet. Tårna spretade på tassarna. Nu! Så. Nära.

Miss.

Kroppen vred sig i luften då gravitationen åter slet tag i den lilla. Huvudet vändes mot marken. Tassarna sträcktes ut, redo att ta emot kroppens fall. Med en liten, omärklig duns tog han mark. Han kastade en besviken blick åt flygfäna i luften ovan. Att flugor av den storleken skulle kunna röra sig så snabbt. Han fnös irriterat. Ännu en miss att lägga till högen. Kroppen reste sig från sin hukade ställning och Debwer ruskade på huvudet. De långa öronen guppade av och an och klippte till när flugornas surr åter närmade sig. Envetna, irriterande flugor. De mörkgrå ögonen sökte sig från insekterna till området. Träden reste sig höga och raka över den förrädiskt fuktiga marken. Till synes fast så långt ögat nådde, men ack så skör att trampa på, även för en liten kropp som Debwers. Vattensamlingarna som bildade små öar emellan sig omringades av den styva vassen med sina duniga tofsar. En lätt dimma steg över platsen om morgonen. Solens bleka höstsken trängde knappt igenom molnen. Luften var sval och fylld av kärrets dofter. Barr, förmultnande löv och ris. Sunkigt vatten. Gamla rötter och trädgrenar, vissnade trädstammar, levande gräs och vass. Dimma. Ingen vind. Ljudet av insekter surrade i luften. Flugor av märkbart varierande storlek kastade sig av och an genom luften. En dag skulle han fånga dem.

Den tjocka svansen sträcktes ut bakom Debwers kropp och han lät den stelna i sin sedvanliga, något krökta pose. Med snabba, lätta steg hastade han mellan trädstammarna, över den fuktiga marken utan att lämna allt för tydliga spår. De små tårna spretade brett för att låta honom passera utan att sjunka ned i markens djup. En vardag för den lilla varelsen. Var dag. Ha! Han ökade takten till galopp. Långa språng förde honom snabbt framåt. Genom den lätta dimman. Stegen saktades åter in. Invid en av de vasskantade vattenränderna stannade Debwer upp och sänkte nosen till vattenytan. Den skära tungan sökte sig ut mellan de mörka läpparna, vidrörde det smutsiga vattnets yta. Vätskan kylde hela vägen ned i buken på den lilla kroppen. En härlig känsla. Ett litet leende ryckte i hans mungipor.

[Så, mitt första inlägg med den här lilla skiten. Ska bli intressant att se hur detta går C; ]

[Gaaaaah, jag har jättesvårt att föreställ mig hur området ser ut xD träääääsk.... Du får ursäkta mitt skumma inlägg <3 ]

Vad var detta för plats? Grönska som fylldes med vatten i vart steg, träd som stod utan märkbart stöd - när han själv knappt kunde stå på alla fyra - och en lukt som stack i nosen vid vart andetag.
Underlig plats, nästan spöklik. Kuslig. Märkligt tyst, men ändå så full av liv i form av enorma insekter och annat han inte ville - eller kunde - sätta namn på.
En sten eller jordvarg måste en gång ha gått där, på exakt samma plats han var på. Spåren var uppenbara. Under honom slingrade det sig en väg av fast, oförrädisk sten. Den var hyfsat jämn, om än något skadad av att ha legat under vatten och mossa lång tid. Den var inte så bred dock, men av det led Erakan inget av. Han var liten till växten, oftast mindre än de normalstora vargarna han möttes av. Dock verkade andra behandla honom som om han var större än vad han egentligen var. Varför var en bra fråga, men svaret hade han tillskrivit ett högburet huvud och dominant tillvägagångssätt.
Det rödbruna huvudet vreds för att åter ta in omgivningen. Ljuden, färgerna, smaken. Det var underliga. Annorlunda. Långt ifrån vad han var van vid. Det var inte snön vid bergens fot, eller isbeklädda granar eller vidsträckta vita landskap. Det var inte heller den djupa djungeln eller det sprakande vattenfall han tidigare hade sett. Det var inte liknande lukter, eller ens samma ljud.
En del av honom kunde inget annat än fyllas av fel.
En annan sida jublade, för detta var något nytt.
En ojämnhet under trampdynan fick honom att vingla till. Hela den tunga kroppen lutade åt höger, innan ett steg åt sidan räddade balansen. Marken, vattnet, silades mellan tårna och högra tassen sjönk djupt neråt i sörjan. Paniken slog till genast. Med ett ryck försökte han bända benet lös. Inget hände, mer än att leran, mossan, vattnet, klättrade ännu lite högre.
Sedan släppte det taget, plötsligt och oväntat. Kraften i rycket som frigjort honom kastade kroppen åt sidan så att han bara med näppe höll sig inom stenarnas säkerhet. Andan låg högt i halsen, ögonen uppspärrade i chock. Sedan smalnade det blåa oberna av i misstänksamhet, blicken fäst på den förrädiska marken. Rödbrun päls reste sig, fick kroppen att framstå ännu massivare än vad den var. Erakan morrade lågt, som om ljudet kunde skrämma träsket till underkastelse. Sedan fnös han, och fortsatte längst den dolda stenvägen.
Zey-So hade varnat honom. Hade sagt att träsket var en dålig plats att besöka. Ändock hade en bekant nyfikenhet drivit honom förbi den fasta jorden in i ett plaskande landskap.
Denna förbaskade nyfikenhet. Hur han ibland önskade om att kunna bli den kvitt.

[Det var svårt att hitta bilder som förklarade, och än svårare att förklara utan bilder (orkar inte göra egna bilder för stunden), men ungefär såhär tänker jag området:
http://www.marietta.edu/~biol/biomes/images/wetlands/fen_6474a.jpg
http://www.wildernesswaypoint.com/images/Wallpapers/Bog_Forest.jpg ]

Ljudet av klafsande steg hade fångat den lilla varelsens uppmärksamhet. Han stod med huvudet höjt och de långa, antennlika öronen spetsade. De små, runda ögonen kastade hastiga blickar omkring sig. Var det en krokodil? Ett vilsekommet svin? Han satte sig på bakhasorna och sträckte på sig för att se bättre. När han inte såg något sjönk han åter ned på alla fyra. De tunna benen rätades ut och han satte av i en hastig, försiktig trav. Vad var det som lät? Kanske ville han inte veta.

Efter att långsamt ha rört sig i en vid cirkel runtom ljudet kunde han bekräfta att det inte kunde vara ett av områdets reptiler. De rörde sig, sina klumpiga utseenden till trots, med större lätthet i området än vad ägaren till de klafsande stegen tycktes göra. En lätt nyfikenhet hade tänts i Debwers späda kropp. En liten glöd av spänning. Var det ett av de förvirrade klövdjuren som klafsade? Som fastnade i leran? Om det fastnade, hur lång tid skulle det ta innan det var dött? Skulle han kunna äta det? Det ryckte för ett ögonblick i den lillas mungipor. Kanske behövde han inte jaga flugorna idag trots allt.

Med försiktiga steg letade han sig långsamt närmare ljudets källa. Vad det än var så hade det inte fastnat, utan rörde sig i sakta mak framåt. Han slank runtom trädstammar, förbi tuvor av stinkande fuktigt gräs och försvann in under ett taggigt snår för att från sin gömma studera den främmande, vilsekomna varelsen. Den påminde lätt om Debwer själv, men var ändå olik på alla plan. Vad var det för en varelse? Brun så som platsen, större än Debwer - om än inte jättestor - och med en rak nos. En mjuk svans och rundade öron. Det var inte riktigt det han hade hoppats på. En sådan kunde han nog inte vänta sig skulle fastna i kärrets förrädiska mark.

[Vill nämna att Debwer inte luktar särskilt mycket alls, utan stinker precis som resten av träsket av den där lagom unkna, påträngande doften. Det är alltid svårt att rolla nya karaktärer känner jag XD]

[asså, förlåt för att jag inte har svarat! D8 ber jättemycke om ursäkt att du fått vänta över en månad på svar]

Stank stack i nosen. Främmande ljud ekade bara precis inom räckhåll. Erakan kände leran, vattnet, sippra genom pälsen på det ben som kort innan varit markens fånge. Hannen morrade igen, som för att understryka en punkt.
Det hade nästan blivit en princip sak nu. Att fortsätta bara för att visa denna nya, underliga plats att han inte var rädd för den. Att visa sig svag, ynklig, för ett gäng träd och våt vegetation gick inte för sig.
Ändå kastade han en blick bakåt, mot säkerheten, viljan att vända om stark i bröstet. Hannen tvekade i steget, stanna in. Skulle han vända om? Fanns det något att tjäna på att fortsätta längre in i den stinkande skogen?
Under honom var vägen av sten blöt och hal av mossa och stinkande växter, gömd någon decimeter under ytan. Han kände den tydligt, men var gång en tass sökte efter fäste undrade han om det skulle stå något att finna.
Hannen fortsatte. Bestämde sig för att insekternas surrande i hans båda öron var nog irriterande för att han skulle bevisa för träsket att inget kunde skrämma honom.
Allting stank. Samma lukt omringade vad än blicken föll på. Tidigare hade även platsen varit full av underliga ljud, men ju tätare vegetationen blev, desto tydligare och överröstande blev surrande av otaliga insekter. De var överallt, Erakan kände dem krypa i pälsen och på hans öron. En sak med vingar försökte sätta sig på hans öga, men den misslyckades.
Hörseln var hans starkaste sinne, men det var värdelöst när allt som stod att höra var rösterna av tusen mygg och flygfän. Som en enorm våg, en väldig kraft som sköljde över allt med våldsam kraft och dränkte allt annat.
Om någon i närheten fanns, så kunde han varesig höra, se eller känna dem. Tanken väckte obehag, för när ens tassar var begränsade till ett utrymme stort nog att precis innefatta det mest vitala, var tanken på att behöva försvara sig inte speciellt värmande.
Blicken, tillsammans med resterande huvud, vreds för att åter ta in det underliga området. Han var van vid öppenhet och berg, och i viss mån även Byomis blöta skog fulla med vackra saker och ting, men detta. Detta var bara stinkande galenskap.

[Tack för bilderna btw :3]

[Äh, gör inget. Allt går långsamt fram, och har själv mängder av annat som borde göras, så har egentligen väldigt lite tid för numoori. Egentligen.]

Han ryggade tillbaka då den främmande vände sig för att se bakåt. Skulle den vända? Gå tillbaka? När den sedan fortsatte sin färd framåt, djupare in i området, valde den lilla varelsen att följa efter. Till en början höll han gott avstånd. Han vågade inte närmare den större varelsen. Var den farlig? Den verkade inte vara på väg att fastna, eller drunkna för den delen. Inte heller verkade den säker på stegen, testade marken framför sig. En liten rynka bildades mellan de runda ögonen. Långsamt längde Debwer på stegen och smög närmare den med runda öron. Han blev långsamt modigare, kände sig mer och mer bekväm i situationen. Det verkade inte som om den större hade märkt honom. Men om den märkte honom?

Debwer stannade upp när han insåg att han kanske hade kommit lite nära. De små tassarnas tår spretade brett, och stående på en grästuva spände han den redan lätt krökta ryggen och svansen i en båge för att likna getingen. Öronen ställdes rakt upp på huvudet och ansiktet slätades ut. Försiktigt samlade han kraften, lät ett dovt surrande och illusionen av insektens suddiga vingrörelse träda fram runtom honom. Det var ingen perfekt illusion. Inte ens de större insekterna hade tassar att stå på. Men han ansåg illusionen trovärdig nog att våga ytterligare lite närmre.

Förvånansvärt mjukt rörde han sig i en båge för att komma upp jämsides - om än på några meters avstånd - till den främmande. Kroppen tycktes nästan flyta fram, opåverkad av de små benens travande och skuttande. Ansiktet vändes för att låta honom betrakta den med rak nos. Han ville se den från sidan - se vad det var för en varelse.

[Det är jättesvårt att rolla Debwer XD Tanken är att hon rör sig på ett par meters avstånd och använder sina illusioner för att än mer likna en förvuxen bålgeting.]

[föreslår att detta roll avslutas :C har typ ingen inspiration att svara i detta roll alls, och det är elakt mot dig att tvingas vänta på ett svar som inte kommer ._. ]

[Äh, elakt tycker jag väl inte. C;

Men vi kan avsluta, så kan de kanske ses en annan gång. Deb kan ha tappat intresset och glidit iväg C:]

[och erakan kunde ha tappat modet och vänt om ;)
Avslutat? ]

Avslutat C: