(Tramptass och Vilja)

Vilja stod vid kanten till den lilla sjö, som var mer som en ansamling vatten i bergssprickorna. Hon tittade ner i vattnet och såg på sig själv. Hon funderade. Hon var knappt själv medveten om vad hon såg på, vem hon såg på eller hur hennes tankar gick. De bara for runt. Okontrollerat. Och det var lite så hon kände sig. Okontrollerad. Hon kände en frihet hon inte hade känt tidigare nu mera. Även om hon var kvar i Devils, så kände hon nu att hon hade en annan ställning, en annan respekt. Vad skulle då nu hennes mål bli? Fortsätta? Vad ville hon nå? Vem ville hon bli? Tidigare så skulle hon känt att hon kunnat va nöjd här, hon hade nått sina mål. Men nu började hon känna att en del av henne ville ha.. Mer. Hon ville inte bara existera längre på samma sätt.  Hon ville inte förlora den respekt hon hade fått, utan visa att det hon gjort inte bara var en engångsgrej hon råkat lyckats med. Hon ville ha mer respekt. Från alla.

Hon stoppade plötsligt sig själv i tanken, ryckte till och såg ner på sig själv. Och såg nu bara sig själv. Vem det nu var. Hon visste att det var farliga tankar hon bar på. Hon kunde inte låta bli att undra vad Kione skulle säga om dem. Eller Tramptass..

Plötsligt gick hon ner en bit i vattnet tills det räckte upp till halva benen. Hon såg på sig själv igen i vattnet. Oavsett vad, så behövde hon blir starkare.

Det började knastra om henne, och man kunde nästan se de magnetiska blixtrande fältet kring henne, de sprakande rörelserna. Så snart blixtrarna rörde sig ner i vattnet så kunde man nästan se vattnet komma till liv, och sekunden senare så kunde man höra Vilja skrika till av smärtan. Hon slutade genast med blixtrarna för att smälta den första chocken. Hon hade tagit i för mycket. Men hon visste att detta var viktig träning för henne. Det var viktigt att känna smärtan hon kunde ge till andra, och viktigt att kunna kontrollera hennes krafter i detalj. Efter att hon hämtat andan, så tog hon ett andetag och sprakandet startade igen, men lägre denna gång, diskretare. När vattnet kom till liv igen, så såg man hur Vilja ryckte till igen, hennes muskler och senor drog ihop sig något och man kunde se vågor av smärta gå igenom hennes kropp som krampade. Vilja blev tvungen att sluta upp igen, och man kunde höra hennes flämtande. Hon glömde bort att andas för att kunna kontrollera smärtan.

Hon fortsatte träningen, ovetandes om att någon var i närheten.

(Maj gad, hon påminner om Tarzan när han sitter i vattnet och plaskar och smetar lera i ansiktet xD <3 )

Tramptass hade kommit ner för att dricka. Men han stannade då han såg att det stod någon nere i vattnet redan. Det var Åskvilja. Tyst studerade han henne då hon tränade. Han såg hur hon kämpade med smärtan. Hur hon plågade sig med den. Han lät henne hållas. Hade det var någon annan ur flocken så hade det smärtat honom att se dem lida. Men inte Vilja. Han kände ingenting när han såg henne. Bara ren likgiltighet. Ett tag fick han en impuls att utforska hennes sinne. Att försöka förstå sig på honan. Men han lät bli, utav respekt. Men han hade alltid undrat vad det var som drev Vilja. Vad som fick henne att hålla kvar vid flocken när hon verkade vantrivas så. Förvisso hade de senaste händelserna gett henne en knuff i rätt riktning. Kanske var det just det hon hade väntat på.

Tillslut bestämde han sig för att det var dags att låta henne få vetskap om hans närvaro. Diskret harklade han sig och gick ner den sista biten till sjön. Han satte sig alldeles intill vattnet och såg på honan med outgrundlig blick. Hon var så liten. På ytan så skör. Så oskuldsfull. Men Tass visste bättre än att döma efter utsidan. Han visste vad Vilja var kapabel till att göra.

"Vi har en del att prata om, Åskvilja." Det fanns saker hon behövde göra. Och det fanns frågor hon behövde besvara. Men han mindes också det löfte han gett honans far. Att Shiro skulle vara med då han pratade med Vilja. Så Tass letade snabbt upp den öronlöses sinne som befann sig någonstans i grottorna. Shiro, det är dags att tala med din dotter.

Shiro ryckte till då Tramptass röst ekade i hans sinne. Snabbt kom han på fötter och började röra sig ut ur grottorna. Vilja, ett namn som passade henne, var utanför flocken det viktigaste i Shiros liv. Även om hon inte visste det och antagligen inte brydde sig. Men detta var viktigt för Shiro att vara delaktig i. Han visste hur obehagligt det kunde bli när man talade med överordnade, speciellt med de erfarenheter som Vilja bar med sig sedan barn med Ledare dödar som straff, och han ville finnas där för henne. Och han var också innerligt angelägen om att veta vad som hänt på hennes uppdrag.
Tyst slank han förbi de medlemmar han träffade på och rörde sig ner mot vattenhålet. Stegen var mjuka men hastiga. Snart såg han Tramptass väldiga kroppshydda resa sig invid dottern.
Med en kort nick och ett leende hälsade han på dem båda, ville inte ta plats eller störa så slog sig bara ner på sidan mellan de två.


[Shiro derpar in, dåligt o kort men men]

Vilja kände nackhåren resa sig när hon hörde sin ledares röst. Hon hade vänt sig om och såg honom stå där. Hon sa inget. Bara stod stilla och fick finna sig i att han kom. En panik började byggas upp i henne. Vad skulle hända? Vad visste han? Hon påminde sig om att Tramptass var tankeläsare, och blev med ens medveten om att hon kanske varit.. Oförsiktig? Hon svalde och försökte lugna sig. Vad var det värsta som kunde hända.

Då såg hon honom, hennes far Shiro. Hennes ögon smalnade och hennes blick gick emellan Tramptass och Shiro, och hon började känna sig trängd, och reagerade automatiskt med att backa några steg. Men varför var hon rädd? Hon visste ju egentligen. men hon kände fortfarande att hon var van vid att lämnas ifred, aldrig kontronteras om något. Vara osynlig. Och nu plötsligt så var hon inte det längre. Det var både något hon ville, bli mer synlig, samtidigt som en del av henne önskade att hon hade kraften att bli helt osynlig, när helst hon önskade.

Tramptass nickade åt Shiro när han slog sig ner vid dem. Han kunde tydligt känna hur obekväm Vilja var med situationen. När hon backade stod Tass kvar och lät henne få det utrymme hon behövde för att känna sig trygg. Han visste hur obehagligt det kunde vara när integriteten hotades.

”Vi vill bara prata Vilja. Ta dig samman.” Sa han lugnt och satte sig ner för att demonstrera att de inte ville henne något illa. ”Du har tagit mer plats i flocken den senaste tiden. Det var du som hittade Blodbergen, du har definitivt vunnit mångas respekt. Hur känns det?” Det var en öppen fråga som gav möjlighet till ett utvecklande svar, men Tass var inte säker på att Vilja skulle nappa. Hon var inte den mest pratglada typen. Han kastade ett snabbt ögonkast på Shiro. Skulle hans närvaro påverka samtalet? Kanske hade det varit bättre att ta det här samtalet utan honans far. 

"Du umgås mycket med Kione." Konstaterade Tass med ett svagt leende. "Ni är nära vänner, är det inte så?" Det fanns ingenting i Tass kroppspråk som avslöjade att det fanns en baktanke med det han frågade. Bortsett från att både Shiro och Tass var där verkade det här mer vara ett avslappnat samtal om hur Vilja trivdes i flocken.

Shiro satt tyst och såg till sin förtret hur dottern ryggade undan honom. Det brände av sorg inom honom då han tänkte på den fina relation de haft, och som gått förlorad. Det var henne han talat om devils legender med, henne han visat nevadas minnesmärke för de stupade, henne han nattat om kvällen med Kyoko skött om pojkarna. Men det var också henne han övergivit för att träna hennes bröder, henne han stängt ute då Urufu dog, henne han lämnat ensam allt för många gånger. Den relation de kunnat ha fanns inte där. Och det enda Shiro kunde göra åt det var att försöka, med hela sitt hjärta försöka, att lappa ihop den. Eller kanske bilda något nytt. Försöka visa att han skulle göra vad som helst för henne, vad som helst.

Hon försökte fokusera på ledarens ord. Vi vill bara prata. Hon tog några djupa andetag. Ta dig samman. Så varför var hon så stressad nu? Hon var inte längre rädd för Tramptass. Hon såg på sin far i ögonvrån, medan hon lyssnade till ledarens ord. Det var konstigt, att det hade blivit så att hon litade mer på Tramptass, än Shiro idag. Men det var då, hon insåg. Att Shiro hade varit Elyns far. Nu var hon ju inte Elyn längre. Hon var Åskvilja. Allt var annorlunda idag. Allt. Och när hon såg på Shiro så blev hon påmind om det, för minnen fanns ju där, bra minnen. Men de kändes så avlägsna nu, för de var ju minnen till någon hon inte längre ville vara.

"Jag antar att det.. känns bra." Vad borde hon känna? Kan hon säga fel saker? Det kändes så onaturligt att Shiro var här. Hon hade samtalat med Tramptass så många gånger, men hon kunde knappt komma ihåg när hon direkt talat med Shiro senast. Varför var han med? Det var svårt att inte bli misstänksam.

Kione. Hon såg genast mot Tramptass så fort han nämnde hans namn. Hon nickade svagt för att bekräfta det han just sagt. Jo, när hon tänkte efter så var väl kanske Kione hennes enda vän. Men vad hade det med något att göra? Nu blev hon orolig för Kiones skull. För visst fick de väl vara vänner? Det fanns väl inget som sade att de inte fick vara det?

"Varför talar vi om Kione?" Hennes ton var kort och tydligt irriterad. Kunde de inte bara tala i klarspråk. Hade det hänt honom något? Hade hans uppdrag inte lyckats? Var han skadad? Hon skulle kunna ge sig av direkt om hon fick i uppdrag att försöka hitta honom. 

Hon ryckte till något när hon insåg att hon råkat fylla vattendraget med elektricitet, och hon hade inte varit beredd på smärtan och fick genast kliva ur vattnet. Den plötsliga smärtan hade gjort att hon vaknat ur stressen något och upplevdes som något lugnare igen. Hon påminde sig själv om vem hon var, och att hon inte längre var den rädda Elyn som hon hade blivit igen när Shiro hade närmat sig. Åskvilja var ju inte rädd för honom.

Hon såg bara på Tramptass med sammanbiten min.

- "Berätta bara vad det handlar om." Speciellt när han måste närvara. Vilja var kyligare nu igen i sitt sätt. Kanske kände hon sig lite sårad över att Tramptass inte hade valt att komma och tala själv med henne själv, oavsett vad den här situationen handlade om. Hon hade inbillat sig att hon visat sig värdig nog för honom för att förtjäna den respekten. Men hon hade nog haft fel. Hon var ju i Devils, trots allt.

Nej, det här samtalet fungerade inte alls. Vilja var obekväm och stressad. Men när samtalet gick över till flockbrodern, Kione kunde Tass känna en annan känsla i honan, kunde det vara oro? Så hon brydde sig iallafall, precis som han hade misstänkt. På sätt och vis var Tass glad åt de unga vännerna. På ett annat sätt smärtade det honom djupt att bli påmind om ung vänskap. Zemi. Men deras vänskap var det enda han hade på Vilja. Det enda han kunde styra henne med. 

 "Shiro är här bara för att lyssna, Vilja. Ingen är här för att döma dig." Försökte Tass återigen och såg vänligt på henne men honans tålamod verkade ha tagit slut. Omedvetet hade Vilja fyllt vattnet med elektricitet och Tass tog ett steg bakåt för att undvika stötar. Den plötsliga smärtan verkade få Vilja att samla sig lite.

 "Jag har några frågor om Molgar." Fortsatte han sedan med eftertryck. "Det är en del som är lite oklart med hans död.. Du vet att vi måste utreda det här närmare. En flockbroder har mördats. Du behöver bara svara sen är du fri att gå." Han gav henne en stunds paus att förbereda sig själv. Han satt avslappnat och såg på henne, han ville försäkra henne att det inte var ett förhör. För Tass visste redan vad det var honan försökte gömma. Han hade förstått det i samma ögonblick som hon kommit tillbaka från uppdraget. Det var inte hennes minnen som hade avslöjat henne, minnen kan man gömma. Men känslor ljuger aldrig. Frågan var bara om hon skulle erkänna det. 

 "Du sa att han stupade i strid mellan några vargar. Vilka var det? Hur lyckades de övermanna er? Skulle du känna igen dem om du mötte dem igen?" Tass hade fruktat för det här samtalet. Han var inte säker på om han faktistk ville att Vilja skulle tala om vad hon hade gjort. Men vad skulle han göra om hon höll tyst?

Och vad skulle konsekvenserna bli om hon faktiskt berättade?

Shiro satt tyst, även han försökte ha en lugn och avslappnad hållning. Men han kände direkt hur hans närvaro gjorde honan obekväm och avvisande. När Tramptass påtalade det, om än indirekt, så brände det till inom honom igen och hans blick sökte för en sekund skamset marken. Men så tog han tag i sig själv, kunde inte tillåta sig sitta där med känslorna på utsidan. Med en samlad min såg han upp, lät blicken vila på dottern. 


[Blir bara korta derpinlägg från mig för Shiro bidrar ju inte så mycket... Än.]

Hon såg hans sönderbrända kropp sjunka i sjön framför ögonen. Hon var avslöjad. Hon förstod det. Eller hon skulle inte kunna ta sig ur det här med förtroende i behåll. Hon försökte tänka rationellt igenom alla möjligheter i huvudet, men hennes egna tankar skulle redan ha avslöjat henne för Tramptass. Hon förstod, att det var oundvikligt. Hon visste såklart inte hur mycket de egentligen kände till, men hon kände sig själv mer, att hon inte skulle kunna dölja det för en tankeläsare. Om de nu hade misstankar, så var det bara en tidsfråga.

Hon tog ett djupt andetag, och det gick inte att ta fel på kyligheten som spreds över henne, den kyla hon alltid visat upp som hennes skydd mot omvärlden. För nån som hade känt Vilja som Elyn, så var det nog inte så svårt att känna igen. Men den här gången visade hon istället inte samma rädsla, bara beslutsamhet, för hon visste vad hon behövde göra.

Hennes tonläge ändrades, och hon tog ögonkontakt med Tramptass.

"Jag kan berätta sanningen. Hela sanningen." Nej hon skulle inte försöka dölja något den här gången.

"..Men på ett villkor." Hennes grå ögon vinklade till att stirra på Shiro istället.

"Att han går härifrån." Men hon hade inte tänkt berätta sanningen för Shiro.

Tass mötte honans stålgrå blick och nickade långsamt åt hennes krav. Han var inte förvånad, men han kände sig illa till mods då han vände sig emot sin öronlöse vän och såg på honom med en bestämd min. Han gillade inte att behöva beordra iväg sin vän.

 "Shiro, lämna oss." Han hade sagt att hanen skulle få närvara när Tass talade med hans dotter, men han kunde heller inte tvinga Vilja att tala inför de båda. 

Men en djup suck vände han sig sedan emot den ljusbruna honan igen och såg likgiltigt på henne. En liten klump hade samlats i magen, han var inte säker på att han ville höra vad honan hade att säga - även om han redan visste en hel del. Det skulle betyda att han behövde ta ställning till något som, hur han än vände och vred på det, inte skulle sluta väl. Han samlade sina tankar och väntade tyst på att honan skulle börja berätta.

Honans ord brände i honom, vid varje stavelse var det som en våg av smärta gick igenom honom. Och då ledaren gav efter för hennes kraft var det som att Shiro fick en kalldusch över sig. Med grumlig blick såg han upp på tramptass och nickade. Aldrig att han skulle neka en direkt order. Och sedan reste han på sig. Hela kroppen skälvde och svansen hängde slappt ner längsmed benen. Han var slut. Och så gick han. Långsamt upp emot grottorna igen.

Åskvilja hade följt Shiro med blicken och väntat tills han var utom hörhåll innan hon vände sig mot Tramptass igen. Nu började hon tveka igen när hon mötte hans blick. Mer än någonsin önskade hon att hon kunde höra hans tankar.

Vart skulle hon börja? Vad skulle hon berätta? Vad skulle hon.. inte berätta.

"Jag inser.. Att detta kommer olägligt. Och att sanningen inte kommer vara något du vill höra." Hur mycket av sanningen ska hon säga? Hon tänkte vara så fortfattad som möjligt. Det var ingen mening med att linda in det svaret i ursäkter. Det skulle inte förändra hennes handling. Och så länge han fick reda på vad hon hade gjort, så skulle detaljer göra detsamma.

"Molgar.. Det var jag som dödade honom. Det var ett mord på vår flockbroder." Hon svalde. "Och jag har ingen ursäkt till varför. Det finns ingen ursäkt värdig nog att berätta." Men hon hade ursäkter. För hon hade ansett honom förbrukad. Onödig. Han skulle inte tillföra mer. Och Vilja hade fått äran själv. Men det kunde hon inte säga. Tafs skulle inte sympatisera med henne.


"Han ligger på botten av en sjö i Eldskogen. Oigenkännlig. Vi blev aldrig attackerade." Hon visste att hon hade chansen att lägga till en osann ursäkt. Men vad skulle det tjäna till? Men plötsligt kom hon att tänka på Kione, och blev rädd. Nej, hon behövde säga något mer. Förklara sig.

"Jag.." Hon blev tyst en stund. Hon tänkte nog genom sitt ordval, men man kunde tydligt se på henne nu att hon blev osäker. "Jag lägger mitt öde hos er. men.. Jag vill att du förstår att jag menade aldrig att svika er. Jag har min lojalitet till er nu, fullständigt. Jag önskar att ni en dag kunde lita på mitt omdöme, och jag skulle göra vad som helst för att åtgärda detta." Hon såg honom rakt i ögonen, med en desperation blandat med hennes underliggande ilska mot att hon handlat så obetänksamt. 

"Vad som helst."

Allt eftersom Vilja avslöjade mer om vad som hade hänt blev Tass kallare inombords. Det kom inte som någon nyhet men det som chockade honom var att honan faktiskt vågade berätta. Det kanske inte var allt men Tass var uppriktigt rädd för att hantera situationen som hade uppstått.

 "Det betyder mycket för mig att du valt att vara ärlig, Åskvilja." Det fanns inte ett uns av vänlighet i hans röst. Hans blick var fortfarande hård. "Men du har fel angående en punkt. Det var inte du som mördade Molgar. Det var Elyn - och det är den enda anledningen till att jag inte tar ditt liv, här och nu. Du vet att det är min fullaste rätt som ledare." Hans blick såg nästan rakt igenom henne. Denna lilla, lilla hona. Hur hade hon kunnat bli så här? Var hon inte medveten om straffet för att olovligt mörda en flockmedlem? Hade hon inte lyssnat på Shiros lektioner? Tystnaden var så spänd att den nästan gick att ta på. "Du förstår att jag utsätter flocken för en risk om jag låter dig komma för nära, eller hur? Jag litade aldrig på Elyn, men jag vill lita på dig, Vilja." Hur skulle han kunna garantera att det inte hände igen? Vem skulle det bli nästa gång? 

 "Du ska ut på uppdrag. Du kommer vara borta länge." Det var den enda lösningen. "Du ska gottgöra ditt brott genom att jaga Fiero. För honom till mig, död eller levande och jag ska glömma bort vad som hände med Molgar." Ja, det här var det bästa sättet. Shiro skulle inte gilla det. Kyoko skulle protestera. Men det var det enda sättet han kunde skydda flocken på. Kanske skulle ensamheten lära Åskvilja hur mycket flocklivet faktiskt betydde för henne - eller åtminstone hur mycket hon skulle sakna att ha Kione i sitt liv. Kanske skulle det bli hennes räddning - eller hennes fall.

Desperationen i hennes blick gick över till rädsla, för att sen bytas mot en ny gnista i hennes blick. Han hade rätt. Det var Elyn som hade gjort det. Inte Vilja. Åskvilja visste bättre nu. Hon skulle göra rätt för sig.

Hon bugade djupt och respektfullt nu för att visa att hon förstod att hon var under honom, och tacksam över den nåd han hade visat.

"Tack, ledare, för din nåd och det ärofyllda uppdraget. Jag lovar att inte göra er besviken igen. Jag ser fram emot att botgöra med att föra en annan förrädares huvud till er."

Fiero. Det var perfekt. Den förrädaren hade hon inget för, och en del av henne började genast se fram emot att få ta hans liv. Då skulle hon bli viktig. Närmast en hjälte. Det kunde inte bli bättre för henne. 

Hon lyfte huvudet igen och vågade se Tramptass i ögonen nu. Hon var redan fokuserad på hennes uppgift.


"Jag ger mig av genast, jag vill inte förlora någon tid. Får jag bara fråga, när sågs Fiero senast. Vad vet vi om vart han har befunnit sig, eller platser han varit på. Jag tänker vilka platser som är bra att börja sökandet på."

Vilja hade bara hört att han befunnit sig i bekantskap med Qu-vargar, men hon visste inte om han faktiskt hade levt med Qu sen, eller om han varit på annan plats. Att just besöka Qu vore ju absolut inget önskvärt, det vore troligast självmord, men någon annan utanför Qu just borde gå att söka reda på. Men andra flockar? Partners? Avkommor till och med? Möjligheterna var många. Men att ge sig ut utan riktning eller ledtrådar, skulle kunna göra uppgiften näst intill omöjlig.

Tramptass nickade tyst åt honan då hon tackade honom. I sitt sinne pågick en kamp som skulle pågå till den dagen Vilja kom tillbaka från sitt uppdrag. Hade han valt rätt nu när han benådade henne eller skulle det få brutala konsekvenser för flocken? Han kunde omöjligt avgöra - endast tiden fick utvisa det. Hennes stålgrå ögon mötte hans rödglödgande blick. Det fanns en målmedvetenhet i hennes blick som fick Tass att känna sig hoppfull. Kanske skulle hon klara det trots allt. 

"Han kom in på reviret för ett månvarv sedan. Midas och Saderk rapporterade att de senast såg honom fly mot sydväst, skadad." Tass hoppades att han inte sökte skydd hos Treontha. Han tvekade en sekund innan han fortsatte. "Låt honom inte manipulera dig, Vilja. Lyssna inte på hans honungsindränkta skitsnack. Han är hal som en orm. Ta inga risker, döda honom om han gör motstånd." Midas hade rapporterat att förrädaren även hade svamlat om att Nevada hade benådat honom innan han försvann. Det var skitsnack. Det skulle inte finnas några anledningar till Vilja att tveka om det kom till den situationen. "Gå nu." Tass satt kvar och väntade på att den ljusbruna honan skulle avlägsna sig från platsen.

"Och Vilja, gör mig inte besviken nu." Han såg efter henne - fortfarande med en känsla av att han kanske kunde komma att ångra sitt val senare.

Vilja ställde inga frågor. Hon nickade bara.


"Jag lovar att inte göra er besviken igen. Jag återvänder inte utan Fiero eller hans huvud." Hon var ovanligt sammanbiten i ansiktet, för nu hade hon ett tydligt mål med vad hon behövde göra, och hon visste att väldigt mycket hängde på just det löftet hon nu just gett till Tramptass. Hon gav sig genast av, började springa och vände sig inte om mer för att se mot Tafs. 

Hon sprang länge innan hon började sakta av och såg sig om. Blodbergen bara var som en dekorativ skuren kant till horisonten som skarpt lystes upp av en sjunkande sol. En del av henne hade önskat att hon skickat en hälsning till Kione med Tramptass, men det hade hon aldrig vågat. Hon hoppades bara att det inte skulle dröja allt för länge innan hon var tillbaka igen. 

[Avslutat]