Regnet föll från den blekgrå himmelen och slog emot trädens blad med ett stilla smatter. Stilla, om han jämförde med den plats han nyligen lämnat. Den del av hans hem som försvunnit under flodens vatten. Han var långt ifrån floden nu, men ännu föll himmelens regn över skogen. Det var inget ovanligt. Tvärt om regnade det nästan alltid i hans hem, men aldrig så kraftigt som tidigare. Han rörde sig långsamt och smidigt genom den kraftiga vegetationen på djungelns botten. Visste precis var han befann sig och visste precis hur han skulle röra sig för att i regnets brus inte ge ljud ifrån sig. En varelse skapad för en miljö som denna. Skapad för att vandra genom djungelns snår, för att osynlig röra sig bland trädens blad. Hans teckning färgad för att smälta in i skogens mönster. För en som inte visste vad den sökte kunde han lika gärna inte varit där. Det behornade huvudet höjdes långsamt när han stannade upp invid ett av trädens tjocka stammar. En taggig växt hade lagt sig över den långa nosen och ormbunkarna vajade mjukt då han ruskade på huvudet för att bli av med den. Ett lätt pysande läte lämnade nosen då han åter sänkte huvudet för att långsamt röra sig vidare. De långa tårna lämnade spår i den leriga marken och vattnet från de blad och växter han passerade rann längs den fjällklädda kroppen. Han kunde höra vinden susa högt upp bland trädkronorna, men nere bland djungelns tjocka stammar stod luften stilla. Tjock, unken och fuktig att inandas. Som vanligt för honom, men kanske jobbigt för en ovan själ. De större regndropparna som föll av trädens vattentyngda blad slog emot undervegetationen med sådan kraft att stora, vida blad vajade för deras tyngd. De flesta djur höll sig gömda i ett väder som detta. Fåglar och apor gömde sig under trädens blad och i stammarnas håligheter. Svinen höll sig undan i bland de yngre trädens stammar. Insekterna låg dolda bland snåren och under sedan länge fallna blad.

Över och under rötter bar det av då Razios fortskred sin långsamma vandring genom vegetationen. Den kraftiga svansen gungade styvt bakom kroppen då han i en ringlande rörelse slank mellan ett par klungor av taggiga plantor. (Vet inte vad de heter, men de ser ut så här *länk*) Mörkret i skogen var inget som bekom honom. Hans värld hade alltid varit dunkel. Han hade aldrig vandrat utanför skogens skuggor, och visste inte att världen bestod av mer än de snåriga markerna, de höga stammarna och himmelen där ovan. Han behövde inte veta att det fanns mer. Platsen, hans hem, var perfekt.

Han tog sig smidigt fram till ett av de äldre trädens kraftiga stammar och lät de kloförsedda, långa tårna greppa om trädets hala bark. Den långa kroppen reste sig något från marken och hakan ströks emot stammen. Han frös dock mitt i rörelsen då ljudet av något som rörde sig genom djungeln nådde de små öronen. Försiktigt gled han åter ner med framkroppen på marken och hukade sig. Han var väl medveten om sitt goda kamouflage, visste att det främmande inte skulle se honom så länge han var stilla. De gröna ögonen kisade genom mörkret och den täta vegetationen efter tecken på rörelser.


[Jag ville bara visa hur tät vegetationen är, och hur mörkt det är. Även om det är dag i djungeln, så är det väldigt mörkt. Razios är med i bilden C;]

Den täta vegetationen gjorde det svårt för en del djur att komma fram, som sniglar till exempel. Det regnade idag och det var ganska mörkt, det var mysigt att höra regnets smatter. En brun hona verkade gå mycket långsamt genom djungeln, hon trivdes här. Det ryckte i hela hennes kropp, hon ville sätta tänderna i något, men hon var tvungen att stå emot. Hon var tvungen för att göra Iwaku nöjd, han skulle kasta ut henne ur flocken om hon plågade någon, den tiden är över. Just nu var hon tvungen att hitta något, kanske att äta eller plåga något litet djur, men inga vargar, att plåga vargar var förbjudet. Hon log lite för sig själv där hon stod, ett osäkert leende med ryckande nerver i hela kroppen. Putredine är en galen individ, nja, inte direkt, hon blir galen om hon inte får plåga vargar. Och hon blir helt galen då hon plågar vargar. En sinnessjuk jävel, rent ut sagt, vad annars kan man kalla henne för? Mördare, ja. Dom enda stunderna hon är neutral och lugn är då hon vistas med flocken, konstigt nog, annars tar galenskapen över.

Hennes osäkra leende dog sakta ut och den ryckiga kroppen fördes sakta men säkert framåt, dom blodröda fläckarna på hennes kropp är hon född med och det gör att hon ser ännu mer galen ut. Hennes lysande silvriga ögon såg sig hysteriskt omkring, hon såg på allt färgglatt runt omkring henne. När hon genom regnet en lång stund fick hon syn på en vacker växt. Avlång, rötter som stack ut från något avlångt skaft, taggar ner vid marken och fläckar nästan överallt, en mycket underlig växt. Men hon visste inte att det var ett levande fenomen, så hon traskade vidare.

[ Haha, visste inte vad jag skulle skriva .. XD Så det blev lite rörigt. (; ]

Rörelsen han uppfattade i ögonvrån fick det avlånga huvudet att långsamt vändas för att fästa blicken vid varelsen. Den var mindre än han själv. Mycket lik de zaininar han tidigare mött (Razios kallar alla vargar för Zainin, då han tror att de heter så sedan karaktären Zainin lyckades förklara sitt namn för honom), fast med en brun nyans. Den rörde sig på ett vis som inte förde tankarna till någon zainin dock. Kanske var den sjuk? Den rörde sig närmre, men verkade inte ha upptäckt att han hukade bland växterna. Zaininen hade en flackande blick. Var den rädd för något? Sjuk och sårbar. Den kom än närmre. Stretade ryckigt fram genom vegetationen, men verkade inte helt ovan vid snår och regn. En lång man låg längs sidan av dess ansikte. Varelsen stannade upp endast en bit ifrån Razios och hade lagt blicken vid hans kropp. Han andades långsamt, och bland den för regnet dansande undervegetationen syntes inte andetagen. Huvudet förblev vänt, medan ögonen studerade den bruna. Av doften att döma en hona av dessa zaininars ras. Han uppfattade dock ingen stark doft genom regnet och skogens övervägande aromer.

Med ens rörde sig zaininen vidare. Trots att hon uppenbart betraktat honom, så verkade den bruna inte tagit någon notis om att han varit där alls. När hon rörde sig bland växterna, parallellt med Razios svans, vände han huvudet för att se henne i ryggen. En förundrad tanke hängde i hans hjärna. Det hade verkligen sett ut som om hon sett på honom. Kanske hade zaininen bara sett på honom, men inte sett honom. Den ödlelika varelsen rätade åter på sig, långsamt, och vände nacken för att se sig själv över axeln. Svansen svängde styvt en liten bit i sidled då han betraktade den sjuka zaininen som tog sig bort från honom i maklig takt. Ryckigt. Var det ens en zainin?

Växtligheten runtom Razios gav inte ifrån sig mycket mer ljud än då regnet slog emot det när den ödlelika varelsen åter sänkte halsen och vände sig om. Nyfiket började han följa efter den sjuka zaininen. Borde han se den som ett hot? Om den var sjuk så kunde den inte söka att jaga på hans områden. Och så var det en hona... men var det kanske så att zaininarna inte gjorde skillnad på hanar och honor? Kunde hon ändå vara ett hot mot hans hem och jaktmarker?


[Razios stalkar Putri för att se vad hon är för något och om hon är ett hot C: Då hon är så mycket mindre än honom ser han nog inte henne som ett jättehot dock ^^; ]

Hennes öron ryckte till med takt i kroppen och hon tvär stannade, hennes långa öron slickades mot nacken. Hennes huvud vände bakåt mot ljudet, ryckigt men hastigt vändes huvudet bakåt. Manen slängdes i full fart rakt upp på hela hennes högra ansikte och lite på nos ryggen, manen klibbade sig fast där. Men då hennes silvriga ögon inte kunde uppfatta något, förutom den underliga växten som rört på sig en bit, förstod hon att hon var skvatt galen. Putredine fortsatte att gå, fast denna gången mot växten, den gav från sig en levande energi, hon kände det starkt. Hennes kropp blev osäker och hon började att skaka i takt med hennes ryck. Hon förstod att det kanske var en orm på växten eller något annat djur, så hon traskade vidare, bort från växten.

Efter en stund då hon gått sakta framåt, stannade hon upp. Hon kände den där starka energin igen, den var för stark att hon inte kunde koncentrera sig. Plötsligt ryckte det till i hennes nacke, sedan kröp ryckningen upp mot öronen och ned mot ögonen och nosen. Efter det rynkade hon på nos ryggen och satte sig ner. Fanns det någon eller något här som hon var tvungen att tala med? Puti såg sig ryckigt omkring, hennes ansikte och kropp såg riktigt galet ut och regnet gjorde så att hennes man klibbade sig fast i ansiktet ännu mer. Hon väntade på att något skulle hända.


[ Det vackra-galna-ansiktet! ]

Han bekräftade för sig själv att den bruna zaininen nog var sjuk. Där fanns inget djur han kände till som ryckte på det viset. Vissa insekter ryckte visserligen, men inte alls på samma vis som zaininen framför honom. Han frös i sin stilla slingrande rörelse då honan vände sig om för att se rakt på honom. Än en gång sökte den med blicken över Razios kropp, men verkade inte se honom. Beteendet var förvirrande. Var det en svår sjukdom? Var den smittsam? Vad var det som gjorde att hon ryckte så?

När zaininen på nytt rörde sig framåt valde Razios att vika av något åt sidan. De gröna klorna fälldes ut för att greppa om den trädstam han som hastigast tog sig upp för. Barken var skrovlig, men inte desto mindre hal av det fallande vattnet. En av de lägsta grenarna var tjock och växte snett uppåt. Ett tiotal meter ovan mark klättrade Razios ut på grenen för att via den ta sig över till en annan gren i grannträdet. Det långa ansiktet vinklades ned mot marken inunder för att söka efter zaininen. Vegetationen och mörkret gjorde det svårt för honom att finna henne, men efter att ha rört sig över ytterligare en kraftig gren och försiktigt glidit över till ännu ett nytt träd så skymtade han henne. De ryckiga rörelserna av den sjuka zaininen gick inte att ta miste på. Grenens blad höll honom ännu någotsånär dold, och mörkret suddade nästan helt ut den ödlelikes konturer. Dock hördes det tydligare att han rörde sig bland träden. Grenarnas gungningar och bladens prassel var inget han kunde styra, speciellt inte då barken blivit hal av fukten. En lätt dimma hängde i luften, reste sig bland träden av värmen. Razios klor lämnade tunna skåror efter sig på grenarna han passerade över då tårna gled.

[Tänkte skriva mer, men tappade vad jag skulle skriva, så inlägget fick bli lite abrupt avslutat.

Åh så vacker :'D]

Då hennes ögon inte kunde uppfatta några rörelser nu heller, kunde hon istället höra något. Ett ljud från trädens prasslande löv och hur något hårt rispades mot grenarna. Hon hörde inte fel, detta var verklighet. Så den ryckiga kroppen ställde sig upp, började att gå mot det svaga ljudet. Och hon såg något gå över till en annan gren, det var den där växten. Var den levande nu också? Galet. Det gjorde bara att hon blev mer och mer ryckig, hennes begär växte, hon var tvungen att få plåga något. Hennes öron lyssnade febrilt efter något djur. Hon snappade upp en liten elefantmus på en sten inte så långt bort, tack vare hennes krafter gick hon närmre och gjorde så att hennes tassljud dök upp framför musen, själv var hon bakom den. Elefantmusen började att backa, tillslut hade den sprungit in i Putis tass. Hon tog den lilla musen i nackskinnet och gick till en pytteliten glänta där det nästan såg ut att spö regna.

Efter en stund låg hon där i gläntan och drog av musens svans, ena baktass och ena öra. Hon skrattade galet och tyckte att det var jättekul. Att vara sinnessjuk som Putredine ska man akta sig för, men den lilla musen hade ju blivit lurad. Stackare.

Den sjuka zaininen vände åter blicken åt hans håll, för att direkt vända blicken mot marken igen. Sökande. Razios sjönk ned på grenen så att benen hängde utmed dess sidor då han betraktade den ryckande varelsen. Den ljusbruna verkade få fatt i något och rörde sig sedan bortåt. Razios låg kvar, osäker på om han alls var intresserad längre. Om den var allvarligt sjuk kunde den inte ätas, och då det var en så pass mycket mindre hona så kunde han inte riktigt klassa den som hot. Halsen sjönk även den ned mot grenen för att låta det långa ansiktet hänga med nosen mot marken. Han suckade djupt och följde zaininen med blicken innan den försvann i den täta vegetationen. Regnet dränkte alla dofter och ljud.

[Jag kunde inte riktigt komma på en anledning till varför Razios skulle följa efter henne längre. Vi kanske kan avsluta här redan?]

[ Visst, det kan vi, avslutar du efter mig? ]

Då den lilla musen fått dö i plågor mådde Putredine genast bättre, hon reste sig hastigt upp - utan ryckningar då hon mår bra nu - och gick iväg. Hon log för sig själv, men kom tänkandes på växten. Hon tänkte en stund och kom fram till att det var ett levande väsen, det kanske var växten som hade givit från sig ljudet från träden? Och med dessa tankar vandrade hon hem till Byomifallet igen, flocken borde ha undrat vart hon var.

[Avslutat C:]