[Pax till Sirion]

Natten hade börjat lämna skogen och givit sig av och tagit mörkret med sig. Men också stjärnorna som hade glimmat så klart på himlen denna natt. Och i stället hade en svag sommar dimma lagt sig i skogen, inte tät, men lämnade spår av dagg efter sig i det gröna gräset. Himlen hade sakta men säkert börjat skifta färg till rodnande nyanser. Det skulle bli en varm och solig dag något som passade Tikaani perfekt. Den vita tiken rörde sig sakta fram, med sina långa ben och spänstiga kropp rörde hon sig tyst i skogen. Det var som om dimman hade skingrats från hennes vita päls. Som om hon höll på att lösas upp, fast inte, hon höll kvar den fasta form hon hade. Fjädrarna frasade tyst till då hon lät vingarna sträckas ut en aning, men sänkte dem sen tillbaks till kroppen och huvudet hölls högt i en stolt hållning. De bärnstens färgade ögonen som såg ut att höra hemma i en fågels ansikte mer än i en vargs. De var skarpa och alltid i fokus. Men kunde man skåda ett osäkert drag i den så väl dolda uttryckslösa mask honan bar? Hon svängde till med svansen och en sötaktig doft lämnade henne då hon förde sig fram mellan träden. Något som kunde locka andra fram ur sina hålor. Hon drog in ett djupt andetag och fyllde lungorna med den svagt kyliga luften.

Plötsligt skingrades träden och en glänta kom fram mellan träden. Den var inte stor, men högt gräs växte där och massvis med hundkex (hundflokor, vad nu ni kallar dem för cx). Om Tikaani skulle huka sig i gräset så skulle hon försvinna bland det. Dimman hade skingrats en aning. Hon stod stilla, öronen riktades osäkert åt olika håll. Den vänstra framtassen var fortfarande lyft. Ett plötsligt ljud fick hennes huvud att rycka till och blicken att snabbt borras in i det som hade skapat ljudet. En rödräv sprang iväg in i skogen. Troligen tagit flykt vid hennes ankomst. Tikaanis öron tyckte en aning irriterat bak innan hon lade ner tassen framför sig. Hon tog några fler steg framåt innan hon ännu en gång stannade och betraktade omgivningen.

En stor varelse låg gömd i det höga gräset.
Gryningens ljus nådde den bruna pälsen.
Björnen skruvade på sig, öppnade ögonen och gäspade.
Det var någonting som inte stämde.
En doft - en främmande sådan - kom farande med vinden.
Han drog in den, och kunde konstatera att han aldrig känt den förr.
Det var doften av varg, givetvis. Av en hona.

Han var i sin björnform, en mäktig kropp som han trivdes mycket bra i.
Och varför skulle han byta, bara för att en främling var närvarande?

Han satte sig upp, och spanade ut över havet av blommor och gräs.
En svartvit bevingad varg stod och betraktade omgivningen med stolt uppsyn.
Som om hon skapat allt.
Han ruskade vätan ur sin fluffiga päls och reste sig sedan på bakbenen, så att han sträcktes ut i björnens fulla, rätt imponerande, längd.
Ett brummande läte lämnade honom.
Än så länge betedde han sig inte hotfullt, utan mest avvaktande.


(Yehoo... har it ;/)

Plötsligt rörde sig det höga gräset och en sekund efter det en björngestalt reste sig. Att hon inte fångat dens doft innan förstod hon inte, troligen hade gräset gömt den för henne. En björn kunde skada mycket, de var mäktiga. Men de var mäktigare. Vargarna hade alltid varit de mäktigaste. Kanske inte om deras tankesätt skulle varit annurlunda eller om de inte fått ha de krafter de besatt. Då skulle inte de varit de farligaste rovdjuren längre. De tankarna fördes genom hennes huvud på nån sekund. Björnen visade ingen större ilska eller aggresivitet. Men Tikaani backade för säkerhets skull något steg för att inte visa sig som något hot. Sen lät hon en lugn och behaglig känsla omsluta omgivningen. [Hennes kraft, kan styra känslor och humör] Hon visste inte om hon skulle gå eller stanna. Men det här var björnens plats inte hennes och hon hade inte sökt efter bråk i första hand, hon ville ha lugn och ro. Hon skulle precis vända sig om då något slog henne, björnens doft hade en blandning med varg i sig. Hon tittade misstänksamt framåt och ögonen smalnade en aning. Björnen hade också en aning onaturlig färg på ögonen. Inte vanligt dunkla, bruna. Utan lysande (?) gröna, starkt och onaturligt på nått sätt.

[Kör på lite kortare inlägg]

Han öppnade munnen för att ryta åt främlingen, när ett onaturligt lugn och välbefinnande slog rot inom honom.
De gröna ögonen smalnade en aning, men han stängde munnen.
Sedan satte han ner framtassarna på jorden igen, och började röra sig mot henne.

När han sedan var några få meter ifrån honan, stannade han och höjde på huvudet.
Det höga gräset var bakom honom, och hans stora björnkropp var fullt synlig nu.
Ögonen, med sin klart gröna färg, var alldeles för intelligenta för att tillhöra en björn. Det visste han.
De betraktade tiken ingående och han sänkte huvudet till manknivå.
Det brummande lätet lämnade hans strupe igen.

Tikaani fortsatte stirra på björnen med de skarpa ögonen. Då den började röra sig mot henne tog hon några kvicka steg bakåt igen och lät öronen falla ogillande mot nacken. Instinkten inom henne ville ge ifrån sig ett dovt morrande läte för att visa att han skulle hålla sig undan. Men hon höll det borta och piskade bara med den vita svansen bakom henne. Den söta doften spred sig runt dem och hon ogillade det. Hon skulle ta ännu ett par steg bakåt då björnen kommit allt för nära. Men hon kom på att vingarna skulle vara hennes snabba flykt om det så behövdes. I stället höjde hon huvudet en aning då hon osäkert hade sänkt halsen och öronen hade riktats halvt framåt igen. Men hon såg fortfarande misstänksamt på honom.

Hon fastnade för en kort stund i hans gröna ögon innan hon öppnade de förut hårt samman pressade käftarna men smällde igen dem igen, som om hon tappat orden. Ett brummande ljud lämnade den andre och hon stod stilla. Hon skulle inte tala med en björn, fast hur konstig denna var. Om det nu var en björn som stod framför henne.

Han såg hur känslorna växlade i hennes ögon och betéende.
När han först närmade sig blev hon osäkrare, backade.
Men sedan verkade hon inse något och höjde sig igen.
Fortfarande konstigt lugn lade han huvudet lite på sned och mötte hennes kritiska blick.

Mungiporna drogs uppåt i något som liknade ett flin.
Det brummande lätet började låta aningen.. skrattande?
Hon var för rolig. Hennes stolta hållning visade bara hur osäker hon kände sig.

Men han undrade vad som rörde sig innanför den där tikens skallben.
Han tystnade.
Sträckte på sig och gäspade igen.
Och undrade vad hon skulle hitta på härnäst.
Han fick lust att byta skepnad, till varg.
Men först ville han se vad hon gjorde.
Kanske hon själv skulle kunna få honom att byta?
Han krafsade med ena fram-ramen i marken, tre gånger.
Sedan stirrade han bara på henne, roat.

Hon stod stilla, tystnaden hade lagt sig på. Och ju mer tiden gick ju mer dummare kändes det att stå kvar. Något likt ett flin kom på björnens läppar och Tikaani spärrade misstroget upp ögonen. Detta var inte ens björns vanliga beteende, det kunde inte vara en björn som besatt den kroppen. Ett väsande ljud lämnade henne, ett morrande läte skulle inte passat i denna situation. Han gäspade och sträckte på sig det där roade ansiktet var fortfarande kvar. Men i stället för att väsa till ännu en gång svepte hon till med svansen och lät ett leende löpa över läpparna och huvudet tippade på sne och hon höjde på ögonbrynen.

"Oh yeah.. A bear" sade hon och sarkasmen dröp i hennes ord. Hennes ben hade blivit våta av daggen i gräset och solen som börjat kika fram på himlen gjorde så att daggens vattendroppar fick en gnistrande känsla då solen mötte dem. Elden inom henne tog emot de svaga solstrålarna som mötte hennes kropp med nöje.

[Kooort..]

Det var som om de orden var nyckeln.
Björnens kropp började skaka svagt och den hukades mot marken.
Ett snabbt ljussken blixtrade till, och plötsligt stod där en varg.
Massiv, brun och med svart man.
Samma gröna, glimmande ögon betraktade henne.

Han skrattade, ett behagligt läte som var smittande de flesta gånger.
Sedan skakade han lite på huvudet.
"Smart one." svarade han glatt.

Plötsligt så förändrades något. Hon stod inte längre och stirrade på en björn, det var något som förändrades. Igentligen borde hon varit förberedd. Men det kanske var något man aldrig vande sig med. Kroppen skakade en aning och sen ett ljussken och en det som förut hade varit en björn tilltog en vargs kropp, eller tvärtom hur man nu tänkte det. Det ända som kunde visat spår av att denna hane som stod framför henne nu skulle varit samma gestalt som innan var de gröna ögonen. Ett skratt klingade från hanen och Tikaani lät öronen spetsas och höll kvar blicken och drog lite på munnen. Men det som intresserade henne mer var att han kunde hennes modersmål. Jovisst hade hon träffat på andra vargar här som kunnat det men det var lika roande varje gång. Som en liten kick.

Hon granskade vargen med en snabb fundersam blick innan hon beslöt sig att kanske fungerade med ett samtal nu? Eller borde hon gå ändå?
"Who are you?" frågade hon med neutral ton fortfarande kunde man höra misstänksamheten om man lyssnade noga. Men i hennes blick kunde man se en glimt av nyfikenhet.

Han såg intresserat på honan när hon undrade vem han var.
Ett snett leende blixtrade till innan han svarade.
"I'm Sirion. And who are you?"

Hon tittade på honom, uppfattade leendet som blixtrade förbi på hanens läppar. Hon höll kvar det svaga leendet på sina egna läppar. Först nu hade det kommit fram till henne att det inte var särskilt normalt att någon kunde skifta form på det viset. Och något som intresserade henne faktist. Han kallade sig för Sirion hon nickade och lät namnet snabbt svepa förbi i sina tankar som ett tomt eko innan det lades på plats i hennes minne. Sen hade han frågat henne vem hon var, såklart.
"You can call me Tikaani" sa hon och vippade huvudet på sne och tittade på honom, höll blicken klar och drog på munnen lite.

"Sirion.. Such a surprise" sade hon fundersamt, ingen större förklarning vad hon menade, sån var Tikaani. Kanske skulle hon kunna leka lite med denna hane, hon hade inte pressat sina krafter på sånt sätt förut och det kunde vara intressant att göra ett försök.
"So, What are you doing here?" sade hon sen kvickt med en len röst.

Sirion satte sig lugnt ner, och svepte svansen runt framtassarna.
De gröna ögonen granskade honan.
"I've been waiting for you." svarade han roat, och blinkade mot honan.
Ett svagt flin.