[Här är rollet Kanto :)]

Himlen var molnfri det var inget med det. Det var bara allt runtomkring. Det hade varit outhärderligt varmt nu i flera dygn, och Prahan hade börjat bi orolig hur det skulle gå då de inte tålde denna värme. De behövde också dricka mer än en vanlig varg så det här var definitivt inget som gjorde det lätt för honom att ta hand om två på samma gång. Bytesdjuren hade blivit gläsare, det verkade som om de börjat gå bort för att söka grönare gräs eller vatten som Prahan just nu sökte. Vatten, de behövde vatten. Om de inte skulle skaffa sig vatten snart så skulle de torka bort och giftet i blodet skulle bli för starkt för dem att klara av att hantera. Tungan hängde ut ur munnen och han flämtade med munnen uppe och den tjocka pälskragen gjorde det här inte så mycket bättre precis. Han hade gett sig av tidigt på morgonen för att försöka hitta vatten. Han hade gått länge och han tyckte att han kokade av hetta. Han kände sig yr av värmen och strupen var som sandpapper. Parhin hade det bättre, platsen han hade lämnat henne var skuggad och en aning smalare. Men hon skulle behöva gå denna rutt om han hittade vatten. De långa röd vita öronen hängde ända ner till marken och släpade i då han gick. Han var så fruktansvärt trött. Han borde stanna och vila ett tag men Parhins oro som han visste att hon bar ville hon inte förlänga, men han hade väl inget val. Han gick mot trädet han skymtat och då han kom fram under dens skugga slängde han sig ner på sidan och slöt de gröna ögonen för en stunds vila. Värmen var outhärderlig och hans bröstkorg rörde sig upp och ner snabbare än förut. Först kände han bara den lätta brisen mot hans kropp men märkte snart att vinden till tog lite. Men tänkte inte så mycket mer på det innan han slappnade av för en kort stunds vila.

Han slog upp ögonen då han plötsligt kände vinden riva hårt i honom och värmen var nog kvar men nu fanns det också en vind som ville riva iväg honom. Han reste sig hastigt upp. Hur länge han hade sovit visste han inte, solen hade vandrat lite lägre ner på himlen och han var nu ännu mer orolig för sin syster. Han började gå eller hoppa fram som man också kunde se det. Fast denna gång rev vinden i honom och vinden drog på samma gång upp den torra sanden och kastade den i hans ögon. Han fattade snart att han inte hade nån aning vart han var på väg då vinden börjat kasta runt sand över allt så han knappt såg sina egna fötter. Han borde ta skydd igen, men han vägrade. Han måste hitta vatten.

Aldrig hade savannen varit som nu. Åtminstone inte under hans korta livstid. Torr och i perioder översvämmad av regn, men aldrig så torr som nu. Han behövde komma bort, behövde ta sig ut i det land modern talat om, som han ännu inte riktigt vågat sig ut i. Kanske kunde han ha samlat sig nog med mod nu. Om inte annat fick han lämna platsen för att undkomma dammet som reste sig mellan de torra plantorna och det torkade gula gräset. Sand och damm rev i vinden och piskade hans tunna kropp. Öronen låg mot nacken, men det hindrade inte vinden från att överrösta allt annat, trots att den ännu inte var stark nog att blåsa omkull honom. Den skrangliga kroppen travade framåt i sicksack. Rundade ett torkat träd och slank ut på öppnare område. Travade bort till nästa träddunge för att stanna upp och se sig om. De oerfarna, bruna ögonen blinkade för att bli av med dammet och sökte sedan över landskapet. Dammet reste sig likt en tunn slöja från marken efter vindens rörelser, kastade sig uppåt för att följa rörelsen. Under trädets lägre och ännu bladklädda grenar var varken vinden eller dammet lika påtagligt, om än inte hindrat. De torra, bruna bladen prasslade ljudligt, frasade emot varandra och väsnades lika mycket som vinden själv. Inga dofter förutom damm stod att finna, då vinden slet allt annat från platsen. Han blinkade. Hur långt till behövde han vandra för att komma ifrån platsen? Norrut. Varåt låg norrut? Blicken vändes åt den horisont mot vilken solen vandrade. Väst. Då måste norr ligga åt...

Med stadiga kliv började Kanto på nytt röra sig genom vindens murar. Han kisade för att slippa dammet i ögonen. Nacken var sänkt mellan skuldrorna. Den långa pälsen dansade för vindens klor. Norrut. En hastig blick vändes åt solen för att bekräfta att han gick åt rätt håll, och en tacksam tanke skänktes åt modern. Utan henne hade han inte vetat vart han skulle.

Hans tanke avbröts då blicken fångade en rörelse. En ljus silhuett. Han stannade upp, studerade den underliga rörelse silhuetten gjorde. Vad var det? För ett ögonblick tänkte han att han borde fortsätta vandra, komma undan vinden, men tanken sköts snabbt undan och en valpig nyfikenhet tog dess plats. Han vände sig medvind - åt sydväst - och började röra sig emot det skuttande.

Han behövde verkligen finna vatten. Han var så törstig så att det börjat bränna i kroppen. Det var en obehaglig känsla. Han fortsatte fram med vinden som rev upp sand som kom i hans ögon och fyllde hans päls. Han fnös till då han fick lite av sanden i nosen och ruskade på huvudet medan hon fortsatte ta sig fram halvt skuttande.

Men så kände han en doft, eller hade det bara vara inbillning? Doften.. om han nu hade känt den var från en varg. Prahan stannade upp och hans kropp spändes. Han lyssnade, fast man trodde att han inte skulle höra bra men han kunde allt höra tassar mot mark. Prahan vände på huvudet och fick syn på en ung varg. En hane. Han var smal och lite skranglig. Prahan höjde överläppen till en varning medan han sänkte osäkert huvudet. Han vände sig mot främlingens håll och stod stilla och iaktog honom. Men så slog en tanke honom. Kanske visste denne hane var han kunde finna vatten? Fast hur skulle han få sagt det? Ingen han träffat på hade förstått honom och hans syster.

[Hur kunde han höra nätta lilla Kantos steg genom den extremhårda vinden? Stora öron borde ju fånga mer vind-brus... väl? :/ ]

Den ljusa silhuetten blev tydligare i dammet när Kanto kom närmare, och när den stannade upp var manvargskorsningen nära nog för att se de röra tecknen, de komiskt långa öronen och en flaxande röd lugg. Till en början såg han inte de tillbakadragna läpparna, och kunde inte känna någon doft av den andre då vinden låg i hans egen rygg. Nyfiket höjdes nacken aningen, för att sänkas lika fort då vinden slet fram öronen på det smala huvudet. När han insåg att den främmande varelsen blottade tänderna stannade han upp. Stelt bredbent för att inte blåsas omkull av vinden stod han sedan och stirrade förvånat på den andre. Vad var det, som såg så lustigt ut och hade sådana skrämmande skarpa färger? Han hade endast sett insekter och fåglar med färgskrudar så starka. Den valpiga nyfikenheten glimmade i de bruna ögonen och ett osäkert leende ryckte i mungiporna. Var var det där för något?

[Kanske inte, men är lite virrig i huvudet ikväll så tänkte väl inte så mycket. ;P]

Han stod kvar och avvaktade. Överläppen sänktes, han ville inte skrämma iväg den andre. Fast han såg kanske inte så värst rädd ut, mest nyfiken. Det störde Prahan en aning, fast han hade inte sett någon som Parhin och han förut så kanske var det inte vanligt med deras sort? Pannluggen blåstes upp så de gröna ögonen syntes helt då de stirrade på varelsen en bit framför honom. Ha själv var också ung, kanske i samma ålder som denna hane framför honom. Men hans sinne hade åldras snabbt då han fått ta över ansvaret för sin systers välmående. Och det var sällan man kunde se en valp i honom.

Han funderade ännu på sitt alternativ att försöka få kontakt med varelsen. Endel det eller så fick han fortsätta i blindo. Prahan tog ett prövsamt steg framåt med huvudet sänkt medan han sakta började maka sig framåt för att inte skrämma den andre. Blicken sänkt och den lilla svansstumpen viftade försiktigt bakom honom.

Han backade osäkert ett steg då den lustiga varelsen kom närmare, men stannade upp. Svansen guppade bakom honom så gott det gick i vinden då han upptäckte den andres korta, gungande svans. Ansiktet sänktes till den mindres höjd, försökte fånga varelsens blick med sina stora bruna. Om han sade något, skulle det ens höras över vinden? Osäkert. Kunde en så lustig varelse tala alls? Det ryckte åter i mungiporna. Osäker på vad han skulle tycka om den främmandes lustiga utseende rättade han till benen så att han på nytt stod bredbent med vinden i ryggen. Den långa pälsen dansade om den tunna kroppen och piskades av vindens våldsamma lek. Sanden och dammet lade sig som en smutsig hinna över hans bakdel och rygg.

"Vad är du?" Den ljusa rösten av en som inte nått målbrottet undslapp Kanto och huvudet lutades lätt på sned. Orden försvann nästan helt i vinden.

[Sorry för att jag tar och avslutar detta roll nu. Men eftersom du kanske vet så behöver jag verkligen få bort en del karaktärer och därför få Prahan ryka. Och tycker då vi ändå inte kommit så långt på detta roll så kan vi väl avsluta?
Om du vill så kan vi ju säga att Prahan försökte fråga om vatten men att Kanto inte förstod vad han ville och Prahan gav sig sedan iväg?]

Off:
Tycker det du säger om att Kanto inte förstod och de sedan gick olika vägar låter bra C:

Avslutat