[Endast ett inlägg, bara för att redogöra att Zarec försvinner/pausas för ett tag.]

Inte hade han trott att dagen skulle sluta såhär när han begett sig till skogen.
Marken dundrade under honom, likt ett väldigt åskoväder som blivit instängd under jorden. Sprickor hade uppkommit på marken, ett tydligt tecken på att marken höll på att ge vika. Himlen syntes inte för röken, och de annars så gröna och vackra träden stod i lågor. Den vita askan for tillsammans med röken genom vinden, fick hans lungor att rossla till.
Vad var det som hände med världen? Den hade alltid varit så fridfull, och det enda som rörde upp och ner på tillvaron hade varit invånarna, inte naturen den själv. Varför hade den börjat falla samman? Det var som om naturen gjorde uppror, som om de där Gudarna de troende pratade om hade blivit arga.
Han hade aldrig varit troende. Inte helt i alla fall, även om han i flera fall misstänkt att de religiösa hade rätt i sina antagande. Han hade aldrig bett till Gudarna, och bara tänkt lite på dem hastigt när någonting onaturligt hände. Och det som hände nu var allt annat än naturligt.
Hade han gjort något fel? Var det här någon sorts bestraffning? Tankarna virvlade i hans huvud, mellan han hoppade över de brinnande stammarna och lät tassarna snabbt trumma mot den sprickande marken. Han vill klättra i träden, hålla sig undan från jordens farliga beteende, men elden stoppade honom. Det fanns få trädkronor som inte stod i brand, och de var redan på väg att fatta eld de med.

Marken dundrade till under honom, och ett skrikande ljud skapades när jorden började delas upp i flak av jordplattor. Marken under hans tassarn höll på att ge vika, men snabbt hoppade han över glipan som skapades och landade mitt på en av plattorna. Jorden skakade runt honom, och flakets kanter smulades sönder av vibrationerna. Marken han stod på blev mindre och mindre.
Vad skulle han göra? Mellanrummet mellan plattorna var för stora för att hoppa över, även med hans utmärkta trädklättringskunskaper där man kastade sig mellan stora hål bland grenarna. Marken runt kanterna var inte heller stabila nog att ta sats från.

Det som hände sedan kändes konstigt. Det var inte som om han var där längre, utan som om han tittade ner på allt uppifrån. Det var inte han som stod där på flaket, döende utan att vara skadad än. Det var inte han som snart skulle försvinna från jordens yta.
Han kunde se hur hanen där nere ryckte till när marken han stod på skakade till ännu mer, och när marken under den där hanen försvann, föll ner i avgrunden, var det som om medvetandet for tillbaka till sin ägare, bara för att finnas där de sista sekunderna. Mörkret omslöt honom, och borde ha skrämt honom, men ett ovanligt lugn spred sig i honom. Han skulle säkert dö när han landade på bottnen av vad som nu fanns där, men han brydde sig inte längre. Det fanns inget att göra något åt.

Mörkret ersattes av tankarnas tystnad.


[Zarec är nu officiellt PAUSAD, och försvunnen för tillfället.]