I rasande takt stormade hon över slätten, de grova benen förde hennes snabbt framåt, tassarna slet upp marken under henne trotts kälen. Musklerna njöt av att få arbeta igen, på riktigt, och trotts att hon flåsade så att det ångade om hennes breda käftar så var hon inte ansträngd. En hastig blick slängeds mot den sjunkande solen, kylan kröp härlig i hennes skinn, månen skulle inte stiga inatt. Hon rusade framåt genom det frost klädda gräset, då skogsbrynet kunde skymtas övergick underlaget till snö, och hennes takt ökade ytterligare. Det frasade under hennes breda tassar då dem bröt igenom skaren, hon for fram i ett glittrande snöskimmer, det fanns ingen tid som hon passade bättre i än denna.
Hon hade varit frånvarande länge, minst sagt misskött sina plikter - svikare. Men sedan mötet med en viss djävulsvarg var hennes sinne åter skärpt. Visst for tankarna åt alla håll och hatet rev sönder henne innifrån - huvudet bultade fortfarande orande allt medan hennes mörker åter började omsluta kroppen - men i slutändan var hon siktad emot ett och samma mål. Det knakade om hennes leder då hon tillät sig att sträcka ut fullt, och likt en projektil sköt hon fram över slätten. Ögonen var stint uppspärrade, om den våta hinnan på dem var skapad av fartvinden eller hennes vredesfyllda sorg kunde inte avgöras. Hon hade sagt farväl till allt viktigt, två gånger nu. Först åt flocken för att finna sig själv, och sen åt den själv hon funnit. Hon skulle aldrig gå tillbaka till att vara den honan, hennes stenfasad hade blivit hennes rätta jag - hon var helt enkelt tvungen att leva ut sina val... Trotts att det troligen skulle bli hennes död, inom en hastigt närmaste framtid. En sak var då säker, och den saken skulle alltid stämma, man visste inte vad man hade förens man förlorade det. Och hade man då chansen att åter fånga in det, då kunde inget stoppa en. Men var det förlorat föralltid, då drevs man till vansinne. Blossom hade alltid ansett att vansinne var ytterst underskattat, en galning är svår att förhindra - och det var som en sådan hon kastade sig in i sin älskade mörka skog.
Då träden omslöt henne hade hon hunnit lugna sig aningen, tankarna var samlade och vreden tillfälligt nerpressad i halsgropen. Minsta gnista och hon skulle flippa, explodera och riva hela skogen med sig - men för tillfället var hon tyglad. Aldrig hade hon varit såhär förbannad, försvarsmekanismen som dränkte hennes sorg i hat fungerade utmärkt. Ögonen skimmrade av blodstörst, hon röt då hon passerade de mörka träden, djupare och djupare in i skogen. Hon hoppades, förlitade sig på, att flocken var samlad, redo. Koncentrerad. För om det var någon gång som dem behövde det så var det nu.

--

Träden tätnade runt henne och då hennes tassar dundrade ner i marken med full kraft regnade det snö från trädens kronor, växtriket blev så tätt att hon var tvungen att sicksacka fram - men farten hindrades inte det minsta. Hon kände denna skogen så väl efter sina fyra år som boende i - ägare av - den. Men sedan hon givit sig av hade mycket förändrats, och trotts att tassarna inte tvekade på vart de skulle slå ner så var det med oigenkännande som hon beskådade sitt hem. Allt som var så bekant hade en främmande ton, men detta fick henne inte att tveka och desto djupare in i skogen hon kom desto säkrare kände hon sig. Mörkret inom henne växte i takt med att skogens skuggor omslöt hennes stora kropp, så plötsligt - som en chock - öppnade sig skogen i en glänta. Ett sugande ljud skapades i hennes öron då de tätväxande träden lämnades bakom henne. Utan att sakta in det minsta eller se sig om efter vänner i gläntan kastade hon sig upp på det mellersta av de stora stenblock vilka låg i centrum för samligsplatsen. Där tvärnitade hon mitt i ett språng och höjde sitt väldiga huvud mot skyn och den döda ekens kala krona.
Ett djup yl lämnade henne, av det slag ingen kunde missa, och med det lämnade ett också enormt ångmoln hennes käftar. Den vita röken smekte om hennes ansikte innan den skingrade i den kalla luften, allt medan mörkret sänkte sig över skogen och stjärnorna började titta fram ovan trädkronorna.
TBB skulle samlas, kanske för sista gången under sin mäktig ledare. Blossom gjorde sin återkomst till flocken med bravur, och det skulle inte sluta där.
Hon sänkte huvudet och flämtade hårt medan medlemmarna började samlas. Hennes språngmarsch hade varat i timmar, och hon hade avverkat stora delar av Numoorislätten under eftermiddagen. Med ett sista djupt andetag reste hon sedan huvudet och svalde hårt för att bli av med blodsmaken i munnen. En hörntand glimmade utanför munnen då hon i något som närmast kan liknas vid hybris reste sig över den växande massan vargar.

Ledaren var tillbaka.

Shiva hade varit på jakt efter en liten varelse, en mus. Han kände av dess energi, låg och lurade. Den rörde sig under jorden, verkade vara på väg upp mot markytan. Och det var det han väntade på, att den skulle uppenbara sig. Då skulle han kasta sig över den, använda sin snabbhet. Den skulle inte ha en chans.
Men han blev avbruten i sitt lurpassande. Ett ljud skar genom den annars så tysta skogen, ett rop som kallade på honom. Kallade på alla de som tillhörde TBB. Det verkade som att Blossom var tillbaka. Och Shiva var inte sen att överge den lilla gnagaren för att rusa sin väg emot den plats som ledaren hade kallat ifrån. Han visste inte riktigt var han stod i hennes ögon, inte sedan han hade gett sig på sin egen syster under träningen som mormodern hade tagit med dem på. Men han var fortfarande lojal och lika trogen som han alltid skulle vara. TBB var hans hem. Och även om han visste om hela den stora världen som fanns utanför denna skog så var han inte intresserad av den. Hans plats var här, och det skulle aldrig förändras.
Då han susade fram mellan träden kunde han ana energierna i sin omgivning. Även om de flesta var svaga så kunde han känna att de rörde sig i samma riktning som honom. Och de blev även allt starkare ju närmare sitt mål han kom. Och mycket snart kunde han även känna av Blossoms energi, vilket talade om för honom att han var på rätt väg. Även stämningen i luften verkade bli aningen mer spänd, som att något var på väg att hända. Och han kunde inte låta bli att undra vad detta flockmöte hade för syfte. Det kändes som att något var på väg att förändras.
Han anlände med en växande förväntning i kroppen.

Ylet ekade genom skogen, som om det gått igenom högtalare som var prydligt dolda i alla trädkronor. En brunfärgad tik ryckte till därunder och höjde huvudet mot himlen och ylet.
Öronen vinklades för att fatta grunden, varifrån det kom.

Demethra stannade upp i några sekunder, njöt av att höra ylets klang, det var länge sen sist. Det hade saknats av flera medlemmar och inte bara av henne, hon lät ylet dö ut it det sista. Sen var tystnadens stund förbi.
Tillsammans med flera medlemmar på andra platser gjorde hon samma som de antagligen gjorde just nu också. Rev sig loss från platsen hon stod på, lät långa rivmärken lämna på den plats som ett minne där hon startat.
I kraftiga språng sträckte hon ut och edlen inom henne pulserade. Hon kände igen, och skulle för alltid känna igen det ylet. Hon skulle alltid lystra efter det och alltid lyda dess mening. Musklerna arbetade sig varma i starka tag när hon drog genom snön mot samlingsplatsen.
Vit luft stod runt hennes ansikte när hon andades, kall mot hennes hårrem.
Öronen låg uppefter nacken för att inte ta emot vind och nosen var framskjuten. Ögonen kisade för att inte få hårda skarbitar i ögonen som yrde upp när hon tog sig igenom den.

Buskarna kring samlingsplatsen var täckta med snö även de, med ett glamuröst och fartfyllt hopp tog tiken sig över dem och landade på den kala ytan på andra sidan. Framför henne stod BloodBlossom själv i flåsningar.
Hon verkade ha sprungit även hon för att ta sig ditt.
Demethra sänkte nosen och böjde hela nacken i en bugning för den respekterade varginnan.
-Var hälsad Blossom, Demethras röst var klar och tog sig fram till ledaren över de andra vargarna som började samlas.

Hon var här igen.
BloodBlossom var här igen.

[Komborollar far och sotter, alltså Kangee och Ataro]

Den gamle besten stirrade stint ut i mörkret.
"Chilali.. Angele mi.. Kom här."
Med ryggen vänd mot sin unge satt han, med något särskilt över sig. Någon känsla. Uppgivelse? Lugn? Det var svårt att riktigt sätta fingret på. Men något var annorlunda med den gamle hanen. Ataro hade känt det på sig, hur han sakta blivit mer... Ihålig, på något sätt.
"Jag är här, far, vid er sida."
Den vita ungvargen såg smått oroat på Kangee, henoms far och enda kvarvarande förälder. Ty hen hela tiden suttit vid Kangees sida, under tystnad, och studerat honom.
"Jag har aldrig lämnat din sida, och aldrig att jag tänker det, pater.."
Tystnaden fyllde upp tomrummet emellan de två gestalterna. Tryckande, konstig.
Just som Ataro tänkte bryta den rev det välbekanta ylet genom luften. Den vites öron vreds svagt bakåt.
"Hon är tillbaka.." Nästan viskade Kangee med lätt knarrig stämma, nästan likt en morrning. Stelt vred hanen på huvudet och gav den vite en outgrundlig blick, men Ataro visste för väl att det var bäst att inte fråga. Det var inte mycket förnuftigt som hen skulle få ur sin gamle far. Han talade allt mer underligt. Som om det inte riktigt var han där, alla gånger.
Under tystnad satte svart och vit av mot ylet. Ataro förstod att det inte var någon idé att ifrågasätta färdsättet. Men det smärtade henom då hen förstod att Kangee nog inte hade långt kvar, på ett sätt eller ett annat.

Det var även under tystnad som de båda anlände till platsen, Kangee ägnade Blossom knappt en blick, men Ataro väluppfostrat hälsade med vördnad för sin ledare, även om hen slets emellan lojalitet till sin allt mer underliga far och flocken.

[Blarr, knasigt, men så alla förstår att kangee är knäpp ibland]

I mörkret av sin egna boning glimmrade ett par giftgröna ögon till. Något hade väckt honom ur hans djupa sömn. Ett yl lämnade skogen. Ledaren var tillbaka. Vad var nu detta? Han var förvånad, då han under sin tid aldrig lyckats stöta på ledaren, men troget hållt sig till reviret under denna tiden. Snart skulle det vara slut med detta patrask. Han var inte född att vara fängslad som i en bur av alla dessa träd. Han ville se sig om i världen. På sin tjocka gren reste hans sig upp och sträckte ut den långa, kraftiga kroppen. Han hade växt mycket, men var fortfarande i valp åren. Trotts det började han närma sig 1meter i mank och vingarna minst de dubbla. Ett av Numoris sju underverk var att se en väldig varelse växa upp. Han gäspade stort och andades ut en svag gas andedräckt. Han flinade och tänkte tillbaka. Hans dagar som liten valp, han hade varit så tuff, men nu hade han nästan rätt att vara det. Hans storlek i framtiden skulle betyda makt. Han skulle få respekt bara genom att synas. Det var så han såg det i alla fall. Han kände stor dragnings kraft bort från platsen, men vissa bekantskaper inom flocken var de som höll honom kvar. Han saknade inte någon direkt, inte ens modern. Ack han hade fått växa upp i ensamhet, utan någon annan där som stöd eller någon som skulle känna sig stolt över honom. Därav hade han växt upp till att bli något känslokallt apatisk kanske man kan säga. Det blev heller inte bättre med dagarna som seglade förbi, snarare värre. Ylet hängde dock kvar i luften och när ledaren tagit sin sista torn kastade han sig ut från toppen och fälde ut vingarna. Han hade blivit en mästerlik flygare de senaste veckorna och han lärde sig något nytt varje dag. Han älskade det och han kände nästan som om luften var hans element på allvar. Fast han inte ens besatt dess kraft. Eller gjorde han? Han svävade fram genom luften och ökade sedan farten på någon sekund. Snabbt for han fram ner genom träden, mellan dem, under dem och runt dem. Som en pil flög han fram och var framme vid samlingsplatsen på några sekunder kändes det som. Några hade redan anlänt såg han på avstånd, men han var inte blyg för det. Han flög rakt fram mot ledaren och någon meter kvar innan de skulle krocka slog han ut med vingarna åt fel håll och stannade upp i luften framför henne. Han ville se in i de röda ögonen, möta sin ledare på allvar. Sedan efter några intensiva sekunder vek han undan med två vingslag och for upp på närmsta gren intill i ett av träden. Han la sig ner och lät inte sin giftiga blick lämna ledaren.
Låt se vad du går för.. Var första tanken, men denna lät han ingen höra. Han lät sedan en annan tanke lämna honom, endast till för att ledaren ska kunna höra honom, då han var stum sa han naturligtvis det endast i tanken.
- Var hälsad ledare.. Ett nöje att äntligen få träffa eder..

Kaiwood skogen med liv av både gott och ont, TBB's hemstad och fristad.
Men denna fristad blev krossad för inte allt för länge sedan och där med allt de livliga liv som fanns där, fåglarna sjöng knappt längre och spänningen i skogen var inte långt ifrån att brista och det skulle brinna som i helvetet. Men det skulle inte få ske, inte så länge den unga Inferotiken vandrade igenom denna skog. Hon skulle hålla denna plats som TBB's fristad om hon så skulle dö med det. Dom mörka ögonen såg sig om samtidigt som dom korta öronen klippte efter ljud. Hon kunde höra allt som rörde sig här, om inte känna dom som trampade över deras gränser. Men det fanns några få som hon inte kunde känna av, vargarna av kyla och mörker. Så som hennes ledarinna och valpen på stranden.

Med en lugn och njutande suck satte sig tiken ned och slöt ögonen, höjde huvudet emot den mörkande skyn och drog in den svala friska doften i lungorna. Ovetande om att deras ståtlige och mäktiga ledarinna skulle komma tillbaka just denna dag. Men det fick honan snabbt reda på då ett yl ekade igenom luften, en stark klang och Thzuki visste direkt vem det var. Med ett belåtet leende öppnade hon ögonen och dom lös av lycka och längtan. Varför hade Blossom kommit tillbaka, nog måste det finnas en anledning men något talade till henne. Detta skulle inte bli vilket möte som helst, detta skulle kunna innebära blod, svett och tårar. Men det var hon villig att offra, allt för sin ledare.

Smidigt kom hon upp på alla fyra och sprang igenom skogen med smidiga rörelser och skällde till i luften i tecken på att hon var på väg, att hon inte fick glömma sin kära infero, sin krigsmaskin och eldmakerska. Snön under tassarna smälte bort som smör i solsken och de fräsande ljudet slutande inte fören marken skymtades och blev svart. Hennes styrka var tillbaka, all hennes styrka var åter och vinden fanns nu på hennes sida. Dom röda ögonen lös om tiken och när hon närmade sig samlingsplatsen stannade hon in och sänkte sitt breda och ärrade huvud. Hon såg upp emot den mörka gestalten och nog var det så, det var den tik som hon så länge hade saknat. Deras stora ledarinna Blossom.
"Var hälsad Blossom, vi har saknat er." stämman var lugn och hon rätade på sig, satte sig ned och svepte den tjocka svansen om dom ljusa tassarna. Snön runt om henne försvann snabbt och snart var marken torr som fnöske. Fortfarande glödde ögonen och hon väntade respektgullt in vad den mörka honan skulle låta sig säga.

Då solen föll bakom horisonten denna dunkla kväll, så ljöd ylandet genom Kaiwood. Världen gick oberörd, obrydd om kallelsen som ljudit från det sovande Kaiwoods hjärta, ingen märkte hur plötsligt förändringen skett. För Kaiwood hade legat i dvala, slumrande och väntande på någon som komma skulle. Få hade passerat gränserna ut och in, flockens tystnad hade varit mer talande än något. Ja, de hade väntat. Länge, tyst och tålmodigt. Och nu hade det skett, det de väntat på, likt ljudet av den första isen som sprack i floden om våren, lika plötslig och djupgående förändrande. Hielo tvivlade inte på att han inte var den enda som trodde att detta bådade om förändring. Han hade ingen aning om varför Blossom hade varit frånvarande, men han hade inte undrat mycket heller och tänkte inte börja göra det nu. Det var som det var. Blossom hade återvänt, och det var inget mer med det. Oavsett vad som hände i och efter detta flockmöte så skulle Hielo hantera det med samma kyla och lugn som alltid annars. Det var precis därför han, som så ofta annars, inte rörde en min när ropet nådde hans tofsprydda öron, eller då han fogat reste sig, snärtade bort snön från ryggen och började gå in mot skogens hjärta, mot samlingsplatsen, mot flockens öde.

Länge hade han inte gått innan träden glesnade och öppnade upp sig i den så välbekanta gläntan, som varit ekande tom de senaste månaderna i avsaknaden på verklig ledning. Hielo hade förvisso tagit ansvar efter att de insett att Blossom försvunnit för en längre tid, men han hade inte agerat något med flocken. Han hade hållt den samman i väntan på de oundvikliga nyheterna som skulle komma om henne, i vilken form de nu kom. Han hade, efter all denna tid, kanske inte förväntat sig att hon i egen hög person skulle återvända - Kanske att budskapet om henne död skulle nå dem snarare - men det hade varit hennes röst han hört, hennes kall som ropade han och alla andra till kaiwoods hjärta. Han hade aldrig vandrat långt från skogen sedan hennes försvinnande, någon sorts pliktkänsla hade han ändå.

Till synes fullkomligt oberörd av den märkliga stämningen, promenerade Hielo in i gläntan, gav en sedvanlig, överflådande blick åt flocken, och slog sig därefter ned intill stenarna, efter att ha gett Blossom en sekund av ögonkontakt. Han sade inget, kommenterade inte att Blossom inte hade syntstill på flera månader, utan tycktes falla in i vanan omedelbart. Men visst hyste han ändå ett visst mått av intresse för vad som skulle ske, vad Blossom skulle säga. För han kände att något skulle ske, något viktigt - Blossom måste ju inleda sin återkomst med något... storslaget. Givetvis. Den väldiga, blåvita vargen log litet där han satt, nästan lika hög som klipporna intill sig.

[Kort och dåligt, men ytterst väsentligt.]

Hon stod blick stilla höjd över sin flock, gav dem var och en varsin mycket liten nick som hälsning, och även om deras kommentarer fyllde henne med styrka så lät hon det inte märkas. Inte en min gjordes, öronen klippte inte ens till ovan henne stora huvud - trotts att detta var en av de gester som var "Blossoms", inte ens då Armageddon gjorde sin stormande entre höjde hon ens ett ögonbryn. Mötte blott hans blick med stenhård kyla, innan hon även hälsade honom med en kort nick. Då hans mer formella hälsning kom via tankarna tänkte hon att hon måste ta chansen att tala med unghanen i enrum innan det som stundade.
Med lugn i blicken drog hon ett djup andetag, njöt då kylan i luften fick det att ila i tänderna och smärta i lungorna. Hade det inte varit för att BloodBlossom hade återgått till den hon verkligen var så hade ett leende klätt in läpparna i detta ögonblick. Men nu var det ju som det var, och det var med en stenmask som hon borrade in blicken i sina medlemmar. Elektriciteten låg i luften då stjärnljuset dansade ner genom hennes upprivna kind och reflekterades i de gulnande tänderna just innan hennes käftar skulle säras. Hennes mörka tunga löpte över läpparna för att fukta dem innan hon med vass stämma och en otämjbar blodstörst uttalade de efterlängtade orden.
"TBB har vilat nog, till midnattsjämningen drar vi ut i krig."

Orden som lämnade tiken fick Thzu att rycka till.
Först av oförståelse men sen av välbehag. Hon hade saknat att få röra på sig, strida och känna blodet pumpa igenom den lilla kroppen och äntligen var det dags. Hon hade inte glömt sen sist men var nu starkare och mer medveten i kropp och själ. Men hon sa inge utan satt lugnt kvar men oavsett hur mycket hon försökte dölja känslorna så syntes det i den flammande blicken. Den dansade mellan eldröd och ljusblå i en ivrig och virvlande dans. Det var inte ofta man kunde se den blåa nyansen men nu var den framme och talade tydligt vad hon ville. Vad var det som fick Blossom att bryta freden mellan dom, för nog var det Qu alltid dom skulle gå ut i krig emot. Det var en självklar het och hon behövde inte ens tänka efter för att veta att det var dom små kräken dom denna gång skulle sänka till underjorden.

"Vad är det som har fått er att bryta freden Blossom." frågan var nog plötslig men hon ville veta, veta vad dom denna gång slogs för och varför. Förra gången kom utan förvarning och att detta slag skulle vara en hämnd för det kändes inte troligt. Kanske i andras öron men inte i hennes, nej Blossom må vara kall som is och hatad av många men Thzu hade under sin korta tid med denna hona lärt sig att hon inte var den som ville få sina följeslagare till en säker död. Eller egentligen visste Thzu inte men det var en känsla som hon hade för sin ledarina.

Demethra såg med stora ögon på Blossom,
skulle de ut i krig mot Qu?
På förra flockmötet hade hon sagt att det nu var fred och att det inte skulle vara TBB som bröt den. Det var ingen av medlemmarna som bröt det löftet.
Det blev hon själv. Demethra log smått, hon var redo.
Redo att se blod strömma för sin flock.
Redo att möta Qu:arna.
En vargröst yttrades efter att Blossom talat, Deme kände väl igen den.
Thzuki. Hon ställde en fråga, Deme vände blicken från Thzu tilbaka till Blossom.
Egentligen undrade hon samma sak, varför varginnan brutit den regel hon ställt senaste gången de såg henne.

|| blev kort. och dåligt. ): ||

Shiva hade suttit och sett på sin ledare och mormoder med respektfulla ögon. De andra medlemmarna hade inte varit något av intresse, de hade fått anlända en efter en bäst de hade velat. Han hade ändå inte mycket för dem, de han hade pratat med hade inte varit vidare underhållande och resten... Han trodde inte särskilt mycket om dem heller. Men för Blossom fanns en djupt respekt inom den lille, en respekt som han vördade mer än allt annat. Det var därför han satt stilla och inväntade hennes ord, trots att spänningen gjorde det svårt för honom att sitta stilla. Han önskade att han kunde skutta runt och vara frågvis och skämtsam som han alltid var, men ett sådan beteende passade sig inte i detta läge. Då var det bättre att vara stilla och uppmärksam, precis som han var.
Dock blev det ganska snart ännu svårare att sitta stilla då Blossom talade. Det lät som en klocka som ringde i skogen, en klocka som väckte TBB till liv igen. För deras ledare talade om krig, att det var dags att ge sig ut och strida igen. Och ett leende sprack upp på Shivas läppar.
Han kunde nästan höra hur de som stod och lyssnade drog efter andan och sedan kom den oundviklliga frågan. Varför skulle freden brytas? En fråga som Shiva fann helt oväsentlig. I hans ögon hade det endast varit en tidsfråga innan freden mellan dem och Qu skulle upphöra. Visserligen hade han respekterat Blossoms beslut, men han hade aldrig trott att det skulle hålla. Trots allt var de en ond flock, och därmed inte allierade med den goda sidan på något vis. Freden hade endast varit en tillfällig lösning, det hade han varit övertygad om hela tiden. Därför kom detta besked inte som någon vidare chock, utan snarare som en väckarklocka.
Och han ville ut och strida. Enda sedan Shiva tillsammans med sina syskon hade fått släcka den unga hanens liv så hade han fått en förkärlek till att de livet rinna bort ur andra. Kanske han var för ung för att strida, det spelade ingen roll. Han ville fortfarande vara med i kriget som skulle komma, precis som vilken överambitiös valp som helst.

”Tålamod, krigare - tids nog får du reda på allt.”
Bara det faktum att Thzuki – en hona som Blossom kommer irriterande nära och även givit ett kärleksfullt smeknamn – enbart tilltalades med ”krigare” var ett klart tecken på att den gamla Blossom var tillbaka. Åter igen såg hon på den mörka samling själar framför henne som sina underordnade, sin armé. Visst kände hon dem alla nu, deras innersta väsen, och alltid hade hon brytt sig – men utåt skulle det aldrig visas igen.
”Jag förstår er undran, men förväntar mig inget annat än att ni kväver denna och utan tvekan göra vad jag kräver av er.”
Mer svar en så kunde dem inte förvänta sig, och den tidigare freden kunde dem få skylla på vad som helts; tillfällig sinnesförvirrning låg högt på kandidatslistan.
”Ifrågasätt inte er ledares motiv”

En iskall tystnad la sig över gläntan, alla väntade på henne ord, Blossom lät dem hållas. Våndas i tystnades, hon kunde se hur det vred sig inom dem. Hämndlystna vargar med krigets eld brinnandes inom dem, inget kunde längre hindra vad hon påbörjat. Även om hon nu sa nej, även om hon föll ihop och dog på fläcken – vilket huvudvärken som bultade i hennes huvud sa åt henne att göra – så skulle det här ske. Hon såg det i deras ögon, hur dem glödde, hur den allt mörkare skogen fylldes av en regnbåge av ögonpar vilka alla utstålade samma sak. Törst efter blod. Hat gentemot den eviga fiende – som efter detta kanske inte skulle vara så eviga trotts allt.
Ett hest ljud lämnade henne, ett väsande med en road underton. Äntligen, äntligen var det tid. Då hon åter särade på läpparna för att fylla på med information om deras anfallsplan så dröp dem av dreggel. Den uppenbart sinnesvrickade honan rullade med ögonen i skrämmande otakt och frustade så att ett moln av snövit ånga ramade in det brutalt massakrerade ansiktet.

”Qu är svaga, jag tvivlar inte på att kriget mot Devils inte har undgått en enda av er. Jag känner inte till skaderapporterna helt, men det finns ingen tvekan på att det är tid Nu. På årets mörkaste natt, då till och med månen valt att hålla sig borta, och kylan har sitt fasta grepp om allt levande – då skall vi slå till.”
Hon smackade med tungan så att dregglet – fyllt med mörka trådar – dröp om käftarna. Mitt i sitt krigstal och utan till synes reaktion tycktes ledaren stå och spy mörker. Huvudvärken var olidlig – men för omvärlden också oläsbar.
”Vi blir en mindre anfallsstyrka – men vi har kraften att slå igenom deras försvagade försvar. Första linjen kommer bestå av mig, Hielo, Ijin, Kangee, Demethra, Mara och Thzuki. Jag har även anordnat en andra anfallslinje från annat håll, och som reservtillgång vill jag ha Armageddon, Kali, Shiva och Usha redo.”
Inte ens ett stick av oro fanns inom henne då hon räknade upp sina barnbarn – dem var soldater av TBB och det var dags att dem bevisade detta.

Den bruna tikens adrealin pumpade, hon had elust att bara rusa ut, rakt nu.
Mot Qu, mot krig.
På samma gång Blsosom nämnt det hade hon kännt sig redo, hon avr beredd att kriga nu.
Hon hade vart i denna flock så pass länge nu att hon visste att hon skulle rkiga för den.
Hon var glad över tillfället, nu kunde hon visa att hon kunde.
Vad hon kunde.
Blossom gav ifrån sig ett hest ljud, hon dreglade samtidigt.
Demethra rynkade panan för ett ögonblick, hon kände sig oroad för ledaren men gjorde så som hon gissade att Blossom velat att de skulle göra.
Bara lyda hennes order och låta henne sköta sitt privata själv.
Det varginnan ville ha sagt, det sa hon. Det hon inte ville folk skulle bry sig om eller fundera extra mycket över- det höll hon osagt och dolde så gott hon kunde (?hoppas min gissning blev nåttsånära?).
Därför koncentrerade Demethra på att lystra efter vilka namn som sades upp i anfallsstyrkorna, hon var i den första. Till sammans med Blossom, Thzu, Hielo och Kangee bland annat.
-Jag kommer kriga vid er sida, jag kommer kriga för TBB, lovade Demethra med stark och trofast stämma.

Nu var det krig.
Freden var ett minne blott.

När ledarinnans ord ekade ut över dom så spred sig ett belåtet leende över dom svarta läpparna. Den gamla Blossom var tillbaka och det fick den unga inferotiken att rysa längst ryggraden. Lite förvånat klippte Thzu till med ena örat när hon fick höra sitt namn nämnas, hon skulle strida vid ledarens sida tillsammans med dom andra högrankade vargarna. Men de var inte så konstigt, Hielo hade bara för ett litet tag sen satt henne på beta platsen tills vidare och den hade hon med respekt och stolthet tagit vara på och hoppades på att få fortsätta ha den rangen tills den dagen då hon inte längre vandrar på denna jord.

Den så lugna blicken började att skifta färg och snart lös det om den brandfärgade tiken. Det så belåtna leendet hade gått över till ett blodtörstande grin och ögonen skrattade hysteriskt samtidigt som den himlablåa färgerna dansade med dom glödheta röda. Hon var redo, redo att bege sig ut och utplåna dessa Qu. Trampa ned dom och samtidigt bränna upp deras hem. Trotts att Blossom tänkte storma ut mitt i smällkalla vintern utan måne eller ljus, hon hade förvrängt de och visste mycket väl varför hon valde en natt som den. Ty att Thzuki förlorar mycket av sin styrka som varg av elden men även Qu's lilla beta förlorar sina krafter av månen och dom som får mest styrka är BloodBlossom och Hielo barn av kyla och mörker. Men om det var så att dom skulle sprida sin skräck och attack på Numoorislätten, Qu's hemstad så kan det inte ligga mycket snö där ännu efter de senaste kriget. Thzu var dock inte säker men funderade inte på de utan fortsatte att lyssna med de sluga djävulsflinet samtidigt som den snöfria ytan runt henne blev större och större.

[Bara för att få igång lite krigspepp ♥
https://www.youtube.com/watch?v=lE9i_qZ_gcM]

Flinet i Shivas asikte blev bredare, så brett att raden av tänder blottades och glimmade svagt. Det var alltså dags för krig och det verkade som att han var medräknad i anfallsstyrkan. Åtminstone som en av reserverna, men vad spelade det för roll? Han var medräknad, och det var underbart. Han sågs alltså som en krigare, en varg som dög till något och som skulle få slåss för det han älskade - TBB.
"Ni kan lita på mig, Blossom," sade han då tillfredställelsen gjorde det svårt för honom att vara tyst längre. Men han vaktade sina ord noggrannt, ville inte säga något opassande.
Samtidigt började han göra upp planer i huvudet. Det var inte säkert att han skulle bli kallad till stridsfältet, och hans första tanke var att ändå kasta sig in i striden. Men sedan ångrade Shiva sig. Han hade redan gjort bort sig inför sin ledare en gång genom att ge sig på Kali under en strid. Hon hade visserligen förtjänat det, men det hade setts ur en annan synvinkel från Blossoms håll. Så att inte invänta kallelsen från ledaren skulle vara förödande för den unga hanen, det insåg han genast. Därför bestämde han sig för att om han inte fick strida var det ett beslut som skulle accepteras. Han kunde inte hamna i mer onåd än han redan var.
Men han var ändå rätt säker på att han på ett eller annat sätt skulle kunna medverka i striden, han visste inte varför men det var en känsla som kröp över honom.

((sooooooooooooory att jag inte varit aktiv. Kommer nog inte bli speciellt aktiv igen, olyckligtvis, men ni får en liten statusrapport från min kära nisha <3 ))

Högt upp bland barrklädda toppar vilade besten med slutna ögonlock. Djupa andetag lovade omgivningen lugn och i hennes närhet slappnade de små, patetiska djuren av, i tron om att nattens kobra slumrat in för stunden.
O så fel de hade.
Alltid vaken. Alltid på spänn. Varje rot under henne, varje del av trädet och minsta barr höll sinnena vakna och spanande med ondska på tankarna.

Under den tid som passerat, sedan hennes valpar fötts, hade hon tappat allt mer kontroll över sina handlingar. Galenskapen höll henne sällskap vid dygnets alla timmar, lämnade hennes aldrig ifred.
Till och med den stora Nisha var rädd. Skräckslagen. Dock inget hon erkände högt.
Vem visste om BB skulle få höra något, trots hennes fränvaro? Man kunde aldrig vara säker.
Däremot hade hon tagit på sig att hålla sig så långt bort ifrån resten av flocken som möjligt, bara indirekt skött sina flockuppgifter och bussat ansvaret av sina halvvuxna valpar på andra vargar. Ju mindre kontakt hon hade, desto mindre var chansen att hon mördade någon från sin egen flock.
Hon behövde verkligen ett samtal med BB.
Även om de knappt talade med varandra innan ledaren försvann.
Träden väckte henne ur sin halvdvala, som ingentligen inte var en halvdvala utan mer av en lurvaka på trädets stackars invånare.
Utan att röra en muskel lystrade hon efter skogens ljud, och fann till sin lycka ett nära yl som hon mycket väl kände igen.

Bara minuter senare vilade hon på en gren där hon både kunde höra, och se allt som pågick. Säkert avstånd. De kanske inte ens visste om att hon var där.
Ett leende spreds på hennes läppar. Krig. Mot Qu.
Kanske hon kunde få tillfället att ta dö på ohyran som var hennes avkommors fader. Slita skadesjuret i stycken innan hon gav resterande köttslamsor till fiskpinnen.
Han kanske inte kunde äta giftvarg?

Genom hela samlingen låg hon kvar på sin gren. I ögonvrån såg sin sin bruna dotter, vars päls hade mörknat aningen och fått blåa stänk på sina ställen.
Hon var verkligen tvungen att tala med BB. Om sitt beta ansvar, om avkommornas framtid (eller brist på sådan) och sitt egen annalkande slut.

OMG OMG OMG NISHA NISHA NIIISHAAAH <333
*fangirl squeel*

FAAN VAD JAG HAR SAKNAT DIIG!! x'D
Så glad att du är tillbaka, synd att det troligen inte varar :/
Skulle sakna sönder dig om du slutade här, har saknat sönder dig redan!

ÅH, men vad brrraah <3
Eftersom vi inte visste ifall du skulle vara aktiv eller inte så har jag och Hielo sagt att nisha skickats ut på uppdrag på andra sidan numoori - men dt passar ju sig utmärkt att hon hållt sig borta.
En helt personlig egofråga från mig är då; har Jira fått den träning coh uppmärksamhet vi kom överens om? ;)

ÅH MEJLA MIG SÅ VI KAN PRATA OM IRL OCH OM TBB OCH MASSA SKIT <333


Ehm, offmeddelanden FTW Dx
Nej men om du blir aktiv har du förståss en plats i första anfallsvågen, vi kan leka att bloms räknade upp din lilla flicka isåfall (L)
Aja, VÄLKOMMEN TILLBAKA MIN VÄN!
Vi har mkt att ta igen!

Inga fler offinlägg nu, var bara tvungen att spazma lite här (blev överlycklig då jag såg att du svarat TK) men ja, ni andra mindre värda medlemmar (<333) får hälsa henne välkommen via mejl! Där med basta.
OVER AND OUT!

Geddon valde att vara tyst, höll sig tyst och lugn. De giftgröna ögonen hade mött ledarens blick för några sekunder och hon hade hälsat honom med en nick. Nog respektablet och Agmageddon accepterade det fakutm att hon vände sin uppmärksamhet emot resten. Han fann sig själv inte riktigt högrangad ännu för att vara värd mer än vad han fick. Tråkigt nog, men han skulle växa på sig, klura ut de få svar av livet han krävde. Sedan skulle han följa TBB in i dödsbädden. Så som det såg ut nu. Han höll de tofsprydda öronen spettsade och burrade upp sin päls likt en fågel brukar göra om vintern. Mest för att han på så sätt höll värmen lättare då han inte var i rörelse. Vingarna höll han halvt över ryggen och över sidorna, en majestätisk varelse var han, minst sagt. Han lyssnade till Blossoms ord, lyssnade till spänningen som steg kring massan av medlemar. Han såg sig om, försökte få blicken att fånga moderns röda ögon, men han fann dem icke. Han hade fått klara sig själv i större delen av sitt liv, men ändå sökte han någon slags kontakt med henne. Alltid, som han dock aldrig hade fått. Han drog bak öronen. Krig? Emot Qu.. Han funderade. Delade dock inte det hat som flocken kände emot Qu, men att svika dem om han behövdes var det inte på tal om. Han kanske fick en anledning att hata dem trotts allt? Han vände blicken emot ledaren, då hon svarade på Thzukis fråga. Han undrade nästan detsamma, mest för att han har fått det förklarat för sig, att de från Qu inte får anfallas. Sedan när hans namn kom upp i bilden spände han ögonen i ledaren och ett lågt läte, som liknade något emellan en drakes vrål och en örns skri, lämnade hans strupe. Han lät sedan en tanke lämna honom för att nå Ledarinnan i nästa sekund.
- I reserv..?!

[*host* Bray verkar bli sen O.o... Nejdå¨... men Bray har inte varit aktiv... han är en gammal gubbe och jag ska vara duktig och försöka bli aktiv med honom ^^]

Öronen klipptes smått på den stora besten. Var det ett yl han hade hört...Han smaskade lite smått och gäspade. Han var inte lika ung som han en gång varit. Han kände sig mest trött och ledarens frånvaro hade inte gjort saken bättre. Bray öppnade försiktigt ögonen och sträckte på sig, och som efterföljd ruskade han på sig för att väcka sig själv till liv. Han funderade lite på ylet som trängt sig in i hans öron... innan han stelnade till. Blossom!
Hur kunde han missa? Han skulle bli sen... om han mindes rätt var inte förseningar så välkomnande hos Blossom.
Hans enorma tassar slog mot marken. Han rusade genom skogen. Snabbt och hyfsat smidigt for han mellan träden och han flåsade häftigt, men han kände sig ändå i hyfsat skick även om han kunde ha hållit igång lite bättre.
Han ökade farten. Hjärtat slog hårt i bröstet och han kände sig skamsen... sen för första gången till ett möte... Han ruskade på huvudet, träng bort tankarna om förseningar... bättre att du kommer dit överhuvudtaget?

När det inte var långt kvar saktade den store hanen ner. Han 'joggade' fram till gläntan. Såg att många av medlemmarna var där... och han var sist. Han gav dom ingen större uppmärksamhet utan såg på Blossm och sänkte huvudet i en hälsning. Han öppnade munnen för att försöka sig på en ursäkt... men ångrade sig. Han hade ingen bra ursäkt och därför fick det vara. Han satte sig istället ner lite i bakgrunden och hade sin uppmärksamhet på Blossom.

[USELT inlägg... men hey det var i alla fall ett inlägg xD Fick bara lov att göra så att Bray kom sent... bara för jag är lite elak mot min lilla plutt xD]

SVARA DÅ FÖR FAEN!!!!!!!!!!!! :'DDDDDD

Armageddon skrev:

SVARA DÅ FÖR FAEN!!!!!!!!!!!! :'DDDDDD

*Gillar Armageddons senaste inlägg*

[Åh Geddon och Deme <3 Och BRAY bby]

Hon fnös till kort då förargade ord ekade igenom hennes sinne, tre korta stavelser på en våg av irritation. Blossom ogillade telepatiker, det hade hon alltid gjort. Telepatiker och Vrener var två saker som alltid skulle få henne att skjuta rygg likt en katta. Det i kombination med det faktum att telepatikern i fråga faktiskt vågade ifrågasätta hennes order, man kan säga att hennes tålamod brast. Men snabba känsloförädrningar var en svaghet, iallafall vid tillfällen då lugn passade sig bäst. Så det var blott med en iskall blick rakt in i Armageddons giftgröna ögon som hon besvarade hans fråga. Han fick knipa käft, rätta sig i ledet och vänta.
Hennes stora huvud vreds nu åter uppåt och hon drog ett djupt andetag.
"Gör er redo men vila era krafter till striden, för tro mig då jag säger att den kommer bli storslagen!"
Hon så tu över flocken, med något i blicken som talade om för dem att dem åter bara var en samling soldater vid en galen diktators fötter - och kanske var det en skugga av ett leende som drog över hennes läppar.
"Jag vill byta några ord med Betaparet. Bray och Armageddon kan också stanna, för resten utav er är det dags att sticka nu. Försvinn!"


[Snabbade upp det hela lite, vi säger att hon gått igenom allt viktigt...]

Shiva kunde inte hindra det svaga leendet som gled upp på läpparna då han kände av hur stämningen ändrades. Det verkade inte som att alla gillade det Blossom sade. Han var ingen telepatiker, men han kunde känna av energier i allt levande. Och han missade inte hur Blossoms energi ändrades och inte heller missade han den kyliga blicken som kastades mot den unga, bevingade hanen. Även om inget ord hade blivit sagt mellan dem så var Shiva övertygad om att det fanns en svag meningsskiljaktighet mellan de två. Visst, han kanske inte heller gillade allt som lämnade Blossoms mun, men han var inte dum nog att ifrågasätta henne öppet. Vissa gånger var det bättre att vara tyst och finna sig i situationen, och detta var precis ett sådant tillfälle.
När sedan orden kom från Blossom om att samtalet skulle bli lite mer privat, inte för alla öron som ville höra, nickade han kort emot henne. Visst blev han aningen irriterad av att han inte fick höra för han ville göra det. Men det spelade ingen roll, Shiva var övertygad om att hans tid också skulle komma.
Och det var med det sluga leendet fastklistrat på läpparna som han sedan reste sig och vände om. Mötet var slut, det var dags att ägna sig åt att irritera världen igen.