(Det här är ett ensamroll som utspelar sig samtidigt som händelserna i rollet Ingen lämnas kvar)

’’Vem har sagt att vi ska skiljas åt?’’.
Devaron stannade upp mitt i ett steg på sin väg tillbaka till lyorna. Den främmande rösten var alldeles nära, som om vargen den kom ifrån stått alldeles intill henne och talat i hennes öron. Stämman fick en kall kåre att färdas ner längs med hennes ryggrad samtidigt som hon förvirrat såg sig omkring för att försöka placera var den kom ifrån.
’’Vi alla blir en enda stor familj!’’. En annan röst, längre ifrån. Den var annorlunda mot för den första, gladare och varmare, mer uttrycksfull. Var detta en syn? Hon såg fortfarande den välbekanta vegetationen av sitt hem framför sig, men rösterna som alldeles tydligt ekat i hennes sinne befann sig definitivt inte här. Länken till den andra vargen kändes inte speciellt stark, hon kunde nästan känna hur den var på väg att dö ut. Varför hörde hon detta? Det verkade så slumpmässigt. Samtidigt var det någonting med den första rösten som väckte en nyfikenhet inom henne, en vilja att veta mer, så hon slöt ögonen och försökte fokusera på den flyktiga känslan och blockera ut allting annat. Hon hade aldrig förut försökt framkalla en syn, eller ens uppmuntra en till att visa mer, så hon visste inte riktigt vad hon höll på med.
Någonting måste hon dock ha gjort rätt när doften av fuktig subtropisk skog ersattes av den av tusentals blommor, tätt följt av synen genom en annan vargs ögon som tog över. En blick som var envetet fäst vid en fluffig, ljusfläckig varg. Knappt hade hon en chans att ta in hela scenen innan ett metallspjut slungades förbi vargen för att begrava sig mitt i den fläckiga hanens bröstkorg, som sedan genast föll till marken, blödandes.
Ett skrämt skrik lämnade henne samtidigt som hon ryggade tillbaka rätt in i vegetationen utanför leden hon befann sig på, vilket fick henne att abrupt brytas ut ur synen. Med flämtande andning och med pulsen ekande i sina öron så frös hon till på stället. Vad hade precis hänt? Hade hanen dött? Blivit mördad?! Och hon hade sett det?!
’’Asker!’’. En tredje röst, förkrossad och ilsken. Synen fanns kvar. Kanske tog nyfikenheten och nu även beslutsamheten att ta reda på vad som hänt övertaget över den plötsliga chocken av händelsen hon just bevittnat, för inte långt senare så var hon tillbaka på platsen. Nu såg hon, vad hon antog var, den tredje hanen som låg med den fläckiga hanen i sin famn i ett hav av blod. Synen blandat med doften tillräcklig för att göra henne illamående. Ytterligare en varg stod i närheten, en rödrosa en med alldeles för mycket päls. Hon hann dock inte ta in något mer av vargens drag innan vargen hon följde vände sig om till en varg som påminde väldigt mycket om den som nu låg i blodhavet.
’’Kommer berätta det du gjorde för alla om du inte begraver Zimaern. Du vill väl inte att din kära mor ska…’’.
’’Devaron?!’’. Någon ur flocken ropade på henne, vilket fick henne att tappa greppet om synen igen, just när hon kände att hon fått ett bra tag om den. Något förvirrat så ruskade hon på huvudet för att försöka orientera sig, och insåg sedan att Yina var den som stod längre bort på leden och ropade på henne. Hon måste säkerligen ha hört hennes skrik, visst?
’’Kommer snart!’’ ropade hon tillbaka till svar samtidigt som en frustrerad suckning lämnade henne. Vad skulle hända med vargarna i synen? Vad skulle de göra av kroppen? Hon kunde bara inte lämna det utan att försöka få ett svar. Kanske till en viss del för rättvisans skull, att de inte borde få komma undan med det helt, men troligen mest på grund av någon underlig skräckblandad förtjusning över att få en insikt i någonting så allvarligt och hemligt.
Det tog henne en stund att hitta tillbaka till länken, den hade hunnit ebba ut ganska mycket när hon till sist fick tag på den, så det var endast flyktiga scener och bilder som hon nu såg. De var dock tillräckliga för att hon skulle kunna se att de båda snarlika hanarna hade börjat gräva, hur de sedan lade ner kroppen i gropen och täckte över den. Som om ingenting hade hänt. Som om de inte precis hade berövat någon om livet.
’’Jag såg er allt’’ mumlade hon tyst för sig själv innan hon fortsatte tillbaka hemåt, med en väldigt underlig känsla i kroppen över vad hon just hade bevittnat.