Känslan av att hon inte var ensam i lyan fick henne långsamt att slå upp de bärnstensfärgade ögonen. Synen på det ena ögat var suddigare än förut, vilket var en av konsekvenserna från syrebristen hon fått. Lyckligtvis hade inte synen försvunnit helt och hållet, men det tog en stund för henne att vänja sig vid det dåliga ljuset och det oskarpa synfältet.
    Långsamt höjde hon sitt huvud för att se sig omkring. Den lilla skepnaden i lyan fick en liten lättnad att sprida sig inom henne. Redan när Vasilisa återfått medvetandet hade hon frågat efter det nya tillskottet i familjen. Det sista hon mindes innan hon förlorat sitt medvetande var Fays gälla röst, och att Levs uppmärksamhet hade riktats mot den yngre i stället för henne själv. Om någonting hade hänt Fay, så var det ingen annan än Vasilisas fel.
    ”Hej där,” hon gjorde sitt bästa för att låta varm och välkomnade. ”Jag tänkte just på dig, Fay. Är du okej?” Vasilisa ville ställa fler frågor; om hon varit här länge och väntat på henne, om hon var här för att tala om den senaste händelsen, men hon kunde inte. Det var ansträngande att tala, så hon fick göra sitt bästa att hålla sig så fåtalig som möjligt.

Fay var vilsen i sina egna tankar där hon satt intill Vasilisa. Det gjorde inget att hon inte var vaken. Faktum var att tystnaden och sällskapet i sig räckte, om än hon så klart hoppades på att hon snart skulle bli frisk. Det var skönt att komma hit och prata av sig, oavsett om Vassya kunde höra henne eller inte. Efter Elphabas bortgång var det många som fått fylla de tomma rollerna i Fays liv, allt från storasyskon till mor- och farbröder. Mammarollen hade varit svår att ersätta dock och om än Vassya aldrig skulle kunna ta platsen som hennes mamma, så kom hon ganska nära.
    Hennes rörelser fick Fay att överraskat titta upp från stengolvet hon tidigare vilat blicken vid. "Hej, du är vaken", viskade hon. "Jag har suttit här ett tag, hoppas det är okej. Det har känts skönt." Hennes ansikte målades i ett oförstående leende vid Vassyas fråga; fick hennes ögon att bli blanka med ännu ospillda tårar. "Om jag är okej? Är du okej?", ifrågasatte hon med darrande stämma. "Trodde inte du skulle vakna ju."

Det ryckte vagt i hennes läppar.
    ”Du är alltid välkommen här, Fay.” Vasilisas röst var hes och lågmäld, men tystnaden runtom dem tvingade henne inte att prata högt. Dessutom var det lättare att viska nu när hennes strupe gjorde ont vid minsta lilla. Det hade hon snabbt lärt sig efter sitt uppvaknade och hon förvirrat frågat efter sin son. 
    Precis när hon tänkte be om ursäkt för att hon inte vaknat när den yngre besökt henne, hann Fay före med att tala. 
    ”Trodde inte jag heller,” erkände hon lågmält. Vid flera tillfällen än hon kunde tänka sig hade Vasilisa velat ge vika och gett upp. Hennes kropp hade varit så mörbultad. Fortfarande sprängdes hennes huvud av en intensiv smärta, och vid varje rörelse hon tog högg det till i de fortfarande läkande såren. ”Men det verkar som om någon har andra planer för mig.” Vasilisa skulle ljuga om hon sa att hon inte blivit arg på vad än det var som höll kvar henne här på jorden, men i samma sekund som tanken slagit henne hade hon känt en tacksamhet. Många hade redan varit döda vid det här laget. Om det inte varit för hennes familj som funnits där för henne hade hon med all säkerhet varit död nu. 
    ”Ni får stå ut med mig lite till.” Vasilisa insåg att hon vid det här laget borde vara ute på sitt uppdrag, ett försök att komma ifrån den familj som nyss räddat henne. Inte för att de gjort något fel, utan för att hon tagit alla fel beslut som kunde tänkas tas. 
    ”Hur mycket…” Vasilisa pausade. Hon ville inte pressa Fay, men hon behövde veta om fler visste. ”Hur mycket såg du? Hörde du?”
    Vasilisa skakade på huvudet, och blicken mötte Fays. Ärret som klädde den yngre var fortfarande inte helt läkt heller.
    ”Förlåt. Jag borde inte ha frågat. Är du säker att du är okej? Jag... jag kunde inte stoppa honom.”

Vasilisas frågor fick henne att skruva på sig. Fay hade kanske inte fullt förstått vad hon och Lev pratat om - vad av Vasilisas ord som gjort honom så fruktansvärt arg - men hon förstod åtminstone att det inte var något hon egentligen skulle ha hört. "Förlåt", grät hon. "För att jag tjuvlyssnade. Jag vet inte varför jag gjorde det. De-det var dumt. Förlåt." Hon torkade sina tårar mot ett av frambenen, tillfälligt stillandes sin gråt. "Men jag vill att du ska veta att jag inte har berättat för någon vad ni pratade om innan allt hände."
    Fay kröp närmare, trevandes och låg när hon tryckte sig intill Vasilisas kropp. Ett fysiskt förlåt och en tröstande värme hon inte var säker att hon förtjänade. "Jag är okej, Vassya. Jag kommer bli okej." Hon sökte Vasilisas blick med sin egen. "Varför kämpade du inte tillbaka? Jag försökte stoppa honom men... det gick inte."

Nästan omedelbart började den äldre honan att skaka på huvudet vid den yngres plötsliga förlåtelse. 
    "Schhh, du behöver inte be om förlåtelse. Jag borde inte ha hemligheter för någon av er, eller hur?" Vasilisa blickade ner på Fay och gjorde ett försök till att le, men slog undan blicken nästan direkt. "Du hade passat som en spion du."
    Vasilisa drog Fay närmade med den ena tassen, omfamnade henne i en moderlig kram, samtidigt som hon lyssnade på hennes gråtfärdiga röst. För bara några år sedan hade det varit Levs lilla kropp som legat tätt intill henne. Nu kändes det som om han var längre bort än han någonsin varit, trots att han befann sig i närheten.
    "Jag kunde inte, jag ville inte skada honom." Vasilisa var osäker på vem som hade vunnit i ett riktigt slagsmål dem emellan. Hon hade mer erfarenhet än vad Lev hade, men han var större och starkare än henne nu. "Den Lev du såg, var inte vår Lev. Jag vet inte om han har berättat om sina krafter för dig? Det är inte någonting han brukar nämna vid första taget," hon mindes första gången raseriet hade tagit överhand, hur Tenn hade tagit hand om det mycket smidigare än hon själv. "När raseriet tar över tappar han kontrollen över sig själv."
    "Det är inte hans fel." Vasilisa lät den moderliga blicken fästas på Fay återigen. "Vi borde ha berättat tidigare, och jag borde ha kunnat stoppa honom innan raseriet tog överhand för mycket."

Fay höll sig från att avbryta och lyssnade storögt till det Vasilisa berättade. Hon hade aldrig tidigare stött på någon vars kraft var att bli ett monster när de blev arga. Det hade skrämt henne oerhört men det hon nu fick höra gjorde det lättare att förstå. Hon hade inte heller velat skada Gary om han blev arg. Och om Gary hade blivit så arg att han velat skada henne så hade hon nog inte heller trott att det verkligen var han. Mer som att någon annan kontrollerade honom. Det förklarade också varför Lev varit så nedstämd efter händelsen. Han ville egentligen inte skada någon.
    "Jag tror jag förstår", snörvlade Fay och gnuggade gråten ur sina ögon med en tass. Hon upprepade det Vasilisa sagt. "Det är inte hans fel."  Det skulle dock dröja innan hon vågade vara nära honom igen. De nästkommande orden var inte mer än en viskning. "Tänk om det händer igen. Vad gör vi då? Jag är rädd."

Vasilisa nickade instämmande när Fay upprepade hennes egna ord. Det var inte hans fel. Lev kunde inte hjälpa att han ärvt sin faders raseri, och han kunde inte hjälpa att hans egen mor hade ljugit för honom. 
    “Det kommer säkert att hända igen i framtiden,” Vasilisa tänkte inte ljuga för Fay. “Jag förstår att du är rädd, men en dag kommer du att förstå mer. Hade jag bara sett tecken tidigare hade jag kunnat förhindra det, men… det var mitt fel den här gången.” Att Tenn inte var här gjorde inte saken bättre. Han hade alltid vetat hur han skulle hantera det, och framförallt hade han haft styrkan för att kunna stå emot. 
    “Det sista Lev vill är att skada oss.” Det drog lätt i hennes läppar. “Om jag känner honom rätt, kommer han göra allt för att försöka kontrollera det. Lära sig leva med det. Och du kommer snart att växa till dig, bli en stor och stark tjej du med." 

För en gångs skull kände hon inte behovet av att ställa fler frågor. De skulle förmodligen komma över tid men för stunden var Fay trygg med svaren hon fått. Inte bara av Vasilisa utan också av alla andra i flocken som under de senaste dagarna rått om henne; pratat, tröstat och plåstrat om hennes sår. Det var okej att vara rädd. Det hade både flocken och Lev själv uttryckt, och det kändes skönt.
    "Ska försöka förlåta honom", sade Fay efter en stund av tystnad. Hon var kanske inte där än men efter att ha fått reda på anledningen bakom hans agerande kändes det inte som en total omöjlighet längre. Det var inte som att hon ville tro illa honom, utan bara att hans tänder fortfarande var färskt i minnet.
    "Och du kommer snart att växa till dig, bli en stor och stark tjej du med."
    Meningen fick henne att le och en glimt av den vanligtvis spralliga Fay kikade fram när hon belåtet nickade. "Ja, jag har faktiskt bergsvarg i blodet så jag kommer bli jättestor och stark när jag blir stor. Kanske större än ALLA här, vad tror du om det?"

[Avslutat]