Det värsta Mackie visste var att vara uttråkad. Hennes irriterade lilla ansikte dolde tristessen illa, och hon kände en stark impuls som ville att hon skulle göra något, vad som helst, så länge det var roligt. Men inget var roligt. Hon låg platt på mage i gräset och blängde på hennes systrar, på Astrid, och sedan längre bort där hon fick se en pälsboll som stänkte jord omkring sig. Mackie drog upp överläppen i en sned grimas så att en liten hörntand blottades. Odd. Han skulle alltid göra sig så märkvärdig med sitt grävande och sitt gulliga lilla ansikte. Att han faktiskt var riktigt bra på att gräva irriterade Mackie ännu mer. Vad var det som var så himla bra med det? Snart skulle han väl ropa på någon av de andra och skryta om det nya hålet han grävt upp. Mackie stod inte ut med det så hon reste sig upp och gick sin väg. Hon behövde promenera runt, i fred, och hitta något att göra.
     Det var under hennes planlösa strövande  hon gjorde en upptäckt. Något riktigt speciellt. En stor och ganska djup och alldeles lerig grop. Kanske hade den senaste tidens regn orsakat den, Mackie visste inte och hon brydde sig inte heller. Det hon visste var att här var en grop, en bättre grop än vad Odd kunde åstadkomma, och hon fick en idé som snabbt skulle göra förmiddagen mycket roligare. Snabbt skyndade hon sig tillbaka för att hitta Odd, som tycktes vara upptagen med samma sak som tidigare.
     "Hej Odd!" sa hon med en ovanligt trevlig ton. "Bra grop du har grävt ju! Hittar du nånsin nåt coolt när du gräver?"
     Blicken var fastnaglad vid Odd, sökte efter en reaktion på att hon vunnit hans intresse. Det var svårt att dölja spänningen, och det gjordes uppenbart av hennes sneda flin.

[Till Odd!]

Odd tog alltid sitt grävande seriöst. Det var hårt arbete, men han älskade det. Hur ofta och mycket han än tvingades bada. Hålet han höll på att gräva idag, hade han faktiskt grävt i flera dagar. Först hade han grävt det djupt, och sedan brett. Sedan hade han grävt det djupare, och sen bredare igen. Så höll det på, och hade hållit på hela dagen. Planen var att gräva det största hålet han någonsin grävt.
     Så när Mackie dök upp gav han knappt henne någon notis. Han fortsatte sitt ihärdiga grävande. Tungan stack ut i en fokuserad min. Han luktade mer jord än varg vid det här laget.
     “Ibland,” svarade han halvintresserat. Han tog en paus och såg upp på Mackie som stod vid gropens kant. “Ibland brukar jag gräva ner saker och gräva upp dem igen.” Odd såg förvånansvärt stolt ut över det erkännande. Det var ju en genialisk idé enligt honom själv. Då hittade han ju alltid saker han faktiskt ville ha.
     “Ska jag hjälpa dig gräva ner nåt?”

Att Odd inte ens besvärade sig med att pausa sitt grävande för att titta på henne hade annars gjort Mackie riktigt sur, men hon var för upprymd över sin idé för att bry sig om det så mycket. Att han däremot såg så fånigt stolt ut däremot fick henne att fnysa.
     "Aha, vad smart," sa Mackie snabbt. "Nä, jag ville inte störa, du verkar ju så upptagen med ditt egna grävande-" Hon ryckte på axlarna och såg åt ett annat håll. "Jag tänkte bara nämna att jag har hittat en grop. En bättre grop."
     Hon tog en paus för att se om hon fått Odds uppmärksamhet, och fortsatte sedan i sänkt röst, eftersom hon visste vad Astrid tyckte om att hon svor. "Det är den jädrigaste gropen jag sett. Större än- än Lev. Större än en hel älg."
En paus igen, sedan ställde hon sig upp och började långsamt ta ett par steg därifrån. "Men du är väl inte intresserad... jag får utforska den själv."

Odds öron ryckte till vid hennes ord. En bättre grop? Odd såg på henne med en chockad min. Större än en älg! Nu kunde Odd inte hålla sig, han kravlade sig upp ur gropen upp bredvid Mackie.
     “V-visa mig!” stammade han ivrigt fram. Han hade nästan börjat vibrera. Mackie hade inte riktigt visat något intresse i hans grävande eller gropande förut, så det hon sa var ju helt enkelt tvunget att vara sant.
     “Jag vill se den! N-nu! Kom igen!” Odd hetsade iväg Mackie och snubblade nästan över sina steg när han skyndade sig efter. Ivern växte bara för varje steg. Han började fantisera om hur gropen såg ut, hur djup den var. Var den verkligen större än en hel älg? Skulle han kunna gräva ner hela sin familj där? Det vore ändå drömmen!

Mackie dolde det belåtna leendet när hon äntligen fått Odds upp märksamhet. Väl nog till att han kravlade ur sin dumma grop och äntligen fokuserade på vad hon sa.
     "Ja ja, tjata inte! Jag ska visa."
Hon travade skyndsamt, såg sig då och då över axeln för att se så att Odd fortfarande följde efter. Man visste aldrig med honom, han var så klumpig och snubblade ofta över sina egna tassar.
     "Kom igen, det är inte långt."

När de till slut kommit fram så ställde sig Mackie nöjd vid gropens kant. Den bredde ut sig framför dem som ett stort sår i jorden, branterna kanta. Den kunde säkert få vem som helst att känna sig ltien. "Vad var det jag sa?"
Hon inväntade knappt hans reaktion innan hon sänkte huvudet och plötsligt talade med en lägre röst. "Vet du... något måste ha grävt den här gropen. Något stort, med långa klor."

Mackies lovord gjorde honom inte besviken. Det var ett gigantiskt hål, men mer än det så var det underligt format. Det liknade inte något hål han någonsin sett förut. Det här var inget hål någon av dem han kände kunde gräva, det kunde han avgöra direkt med sin gräva-hål-expertis.
     “Jäääklar,” andades han hänfört. Det var ord han i vanliga fall inte använde, eller åtminstone försökte låta bli. Det uppskattades inte av de äldre i flocken, om än några verkade mer okej med det än andra.
     Odd nickade ivrigt med en allvarsam blick åt hennes ord. Med fokuserad blick gick han längs kanten och studerade. Trots den tankfulla rynkan mellan hans ögonbryn så stod det still i huvudet.
     “Vad tror du?”

Det hörde till ovanligheterna att höra Odd svära, något Mackie noterade. Hon kunde berätta för Astrid eller Hedvig, men skulle Odd hamna i trubbel för det? Nej, han hamnade aldrig i trubbel. Perfekta, gulliga Odd som var så himla duktig och bra. Den perfekta sonen. Mackie följde Odd varsamt medan han studerade hålet och såg på honom med en plötslig avundsjuka. Det skulle hon aldrig erkänna högt, men ja, hon var avundsjuk på Odd. Han hörde till. Han hade en riktig mamma. Aldrig övergiven. Han var inte ens speciell, eller ens smart - som vanligt hade han ingen egen åsikt vad det kunde vara som grävt den här gropen.
     "Jaaa du..." svarade hon, orden utdragna och trevande. Skulle det vara så fel att hjälpa Odd se saker ur ett annat perspektiv? Hennes perspektiv. Mackie agerade på plötslig impuls och sänkte huvudet, skrapade med ena tassen mot jorden som för att ta sats.
     "Du kanske kan ta reda på det själv om du tar en närmare titt?"
Hon tänkte stånga - och det gjorde hon, utan att överväga ångern som med säkerhet skulle följa därefter. Hon måttade en rejäl knuff mot Odd och hoppades skicka ner honom i det där hålet.

     Odd stod lutad över kanten när han studerade hålet. Han var varken uppmärksam nog för att lägga märke till hur Mackie tog avstamp, eller klipsk nog för att ana oråd. Den plötsliga stöten slog honom över kanten. Med huvudet först slog han i marken.
     Förvirrat grymtande lämnade honom då han försökte samla sig och förstå vad precis som hänt. Mackie stod på platsen där han också alldeles nyss stått. Odd tvekade - inte hade väl hon puttat honom? Odd nyste när damm kittlade honom i nosen.
     “V-vad hände?” frågade han oförstående och såg sig omkring. Det hela tedde sig nästan lite kusligt nu. Ett gigantiskt, konstigt format hål, och osynliga krafter som puttade folk?
     “Se upp så inte du ramlar ner!” varnade Odd henne när han reste sig upp. Som tur var så var ju Odd en van grävare, och han skulle kunna ta sig upp. Det hade varit värre om det var Mackie som trillat i. Fast då hade han ju hjälpt henne, såklart.

Odd ramlade ner i hålet och en märklig känsla drog igenom Mackie. Hon visste inte vad det var, men hon visste att hon också skämdes. Hon borde skämmas. Varför hade hon gjort så?
     Eller jo, nu placerade hon känslan. Det var rädsla, men rädsla att de vuxna skulle komma på henne med vad hon gjort och bli arga. När hon blängde ner mot Odd var hon orolig han skulle börja grina, men han verkade mest förvirrad. En lättnad suck lämnade henne. Kanske kunde de ta sig ur det här utan något onödigt drama.
     "Oj... Jag vet inte vad som hände," svarade hon honom. Om han inte fattade hon gjorde det var det bäst.
"Jadå, jag är försiktig. Klarar du att komma upp?" Aldrig att Mackie skulle ner där.