Jabari-Joels kinder var rosaröda och längs hans bröst syntes klibbiga, mörka fläckar. Han låg på sidan mitt på leden och flämtade ansträngt mellan gälla rop på hjälp. Solen var nästan nedanför horisonten och det röda skenet tillsammans med höstdimman förstärkte helt klart scenens kusliga stämning.
Syskonen har börjat närma sig tvillingklipporna då kvällen anlänt, och istället för att förbereda en rastplats för natten hade de varit upptagna med att upptäcka allt de hade framför sig. Inte långt från leden hade de funnit småväxta krumma träd med rödbrun bark och glänsande blodröda bär. De smakade och doftade lika sött och han och Shamira-Eva hade genast börjat suga i sig varenda fallet bär de kunde finna. Något som inom inte allt för lång tid spårat ur till ett körsbärskrig där de slängde och spottade de mer övermogna och oätliga bären på varandra tills dess att Jabbe slagits av en snilleblixt. Så nu låg han där, insmetad i körsbär som helt klart liknade blod och väntade med anspänning på den intet ont anande främlingen vars snabba steg närmade sig i mörkret.
Knappt hade hanen hunnit fram till honom, och med flämtande andetag undrat hur det var fatt, innan Ja-Jo skred till verket. Det gällde att vara snabb, innan främlingen kopplade att den starka körsbärslukten kom från hans "blod". Utan ansträngningen hos en skadad varg höjde han huvudet från marken och mötte den andras blick, siktade in sig så gott han kunde på den millisekund han hade innan han med kraft spottade ut en hel rad körsbärskärnor rakt emot den andres ljusa ögon.
I buskarna en bit bort tjöt Shamira-Eva till av förtjusning och nervositet.

[Remi]

Dagen var på väg över och himlen såg riktigt vacker ut även om Remy helst skulle vilja finna en bra plats att sova på under dygnets mörkare timmar. Han föredrar solljuset och när han ser upp mot himlen, om än vacker, så känner han sig lite stressad. Hastigt tar Stäppvargen sig fram och den ljusa flerfärgade blicken söker över området efter något som skulle kunna användas som skydd för natten. Ingen lång stund senare avbryts hans sökande av rop på hjälp. Remy gör en tvärnit och öronen spetsas koncentrerat på huvudet när han lyssnar efter var ljudet kan komma ifrån. Han lokaliserar riktningen och sätter av i språng. Snabbt är han framme och ser en främling, täckt av vad som ser ut som blod, liggande på stigen och ropar på hjälp. Mer av nyfikenhet än något annat tar sig Remy närmare. Kanske kan han vinna något på att ta reda på mer om vad som hänt. Om inte kanske han kan göra något med de där hornen som pryder främlingens huvud. Det är när han är alldeles nära som en igenkännande söt doft slår mot hans nos ”Vad i…?” Mer hinner han dock inte yttra innan den till synes blodiga främlingen spottar ut små projektiler rakt i Remys ansikte. Snabbt väjer han undan men blir ändå träffad av flera körsbärskärnor. ”Skrumpnande pälstovor! Vad tar du dig till?” Utbrister han irriterat åt främlingen. Han kastar även en irriterad blick åt ett tjutande buskage i närheten.

Så fort han spottat ut den sista kärnan kastade han sig upp på alla fyra, utifall han skulle behöva fly eller slåss med främlingen. Jabbe hade aldrig varit den bästa på stridsträningarna, men vad han saknade i skicklighet gjorde han helt klart upp för i självförtroende. Dessutom hade han Shamira-Eva som kunde backa honom vid behov. Syster låg fortfarande i busken och fnissade okontrollerat.
"PRANKED!"
Vrålade han följt av ett gällt skratt.
"Hahaha jag fick dig, luuurad."
Enormt självbelåten lipade han åt främlingen. Hade aldrig kunnat avgöra var gränsen gick så fortsatte bara håna stäppvargen.
"Trodde du att du skulle va hjälten eller? Rädda en ung snygging i nöd, godtrogna loser."
Förolämpningarna eggade uppenbarligen även igång hans syster och buskaget flikade hånande in.
"Föddes du igår eller?"
Han asgarvade igen som om detta var den mest geniala kommentaren som någonsin fällts.
"Fortfarande blöt bakom öronen."
Väste han fram.
"Och vadå skrumpna pälstovor, är du för god och duktig för å svära ordentligt eller?"
Gastade buskaget följt av en skrattsalva.

Förolämpningarna skar i honom som rostaggar. För varje ord gick taggarna djupare och djupare. Remys första plan hade varit att spela cool och låta situationen rinna ut i sanden så han lugnt kunde gå därifrån. Men allteftersom de skrattande främlingarnas röster griper tag i honom mer och mer så förlorar han det lilla lugn han försökt bevara. Småungar ska inte tro att de kan hunsa honom, de ska minsann sättas på plats tidigt så de lär sig att vara runt andra vargar.
”Din osnutna valpspoling!” Likt en explosion kastar han sig fram för att knuffa ner den unga främlingen mot marken. Denne ser ut att vara lika stabil fysiskt som han verkar vara psykiskt och Remy gillar inte att bli skrattad åt. Han är inget skämt och det är inte rätt att främlingar ska komma här och göra narr av honom, trots att de är bara ungar. Remy ska allt lära dem en läxa.

Kanske borde han ha varit förberedd för attacken men ingen hade någonsin anklagat Jabbe för att besitta konsekvenstänk. Främlingens utfall tog honom iallafall med total överraskning och han föll i marken med en smäll följt av ett tätt smattrande. För varje sekund som deras kroppar var i kontakt sände han ut så mycket elektricitet han kunde frammana av ren reflex. Han hade lärt sig att detta var det effektivaste sättet att slinka ur andras grepp - om det gjorde ont att ha fysisk kontakt tenderade de flesta att rygga undan. 
Men denna gång hade han inte behövt oroa sig, för nu hade han ett buskage i ryggen. Den lika trogna som dryga systern klev genast in och slängde iväg små massor jord emot stäppvargen från tryggt avstånd.
"Chaibos ruttnande inälvor vad tror du att du håller på med!"
Gastade hon med raggen rest. Jabbes långa nack- och ryggpäls var också raggad för att få honom att se större ut då han med de långa benen desperat flaxande kravlade sig bort från den andra. Shamira-Eva lät en spricka bildas i marken mellan honom och den andre.
"Håll dig borta från min brorsa ditt äckel. Snusk-slusk."
Hennes förbannade ramsa eggade igång även honom trotts att fallet slagit andan ur honom och han vände sig mot främlingen med ett vasst leende.
"Riktigt pervo-beteende. Är du ett litet psycho?"
Väste han fram medan han långsamt backade undan på darrande ben. Han kunde dock känna Shamiras frustration även på detta avstånd, och även om han inte besatt telepati visste han vad hon tänkte. Spring då ditt dumma fån jag försöker ju distrahera honom. Och även om lungorna brände och fysisk aktivitet var typ det värsta han visste så tänkte han inte göra henne besviken.
"Ja asså.. Stäppvarg, more like KNÄPPVARG am i right? HAHAHA"
Hörde han systern kraxa precis då han vände om och rusade förbi henne. Flydde scenen så snabbt han kunde, tryggt försäkrat om att systern skulle vara honom hack i häl och antagligen kunna försvåra förföljelse med sin stenkraft också.


[Två visa ungdomar tänker försöka outrun en stäppare...]

[ppar Shamira-Eva lite. Säg till om jag ska ändra något.]

Ett flin pryder stäpparens läppar när den gängliga ynglingen faller till marken. Remi skulle mer än gärna vilja sätta tänderna i ynglingen men flinet blir inte långvarit då stötar av energi börjar pulsera mot honom från den andres kropp. Det gör ont och med ett morrande tvingas han backa. Inte hinner han samla sig förrän klumpar av jord kastas mot honom och tvingar honom att backa ännu mer.
Chaibos ruttnande inälvor vad tror du att du håller på med!
Mellan projektilerna av jord ser stäpparen den andre individen kliva fram från buskaget. Raggen står på enda på stäpparen och den grönfärgade blicken fokuserar vilt på tiken.
Håll dig borta från min brorsa ditt äckel. Snusk-slusk.
Riktigt pervo-beteende. Är du ett litet psycho?
Det låter som att ungarna inte har varit med om särskilt mycket om de tycker det här är snuskfasoner. Remi grymtar till över sprickan som öppnat upp sig som för att hålla honom borta från den långbenta hanen. Som om det skulle fungera.
Ja asså.. Stäppvarg, more like KNÄPPVARG am i right? HAHAHA
När unghanen flyr fältet klistrar sig flinet klistrar upp i det röda anletet. ”Pervo-beteende huh? Lilla gumman, du har ingen aning”. Remi kastar sig blixtsnabbt mot tiken i hopp om att hon inte ska hinna reagera. Han tankar henne med sin kropp och de faller båda till marken. En sprattlande och fräsande Shamira-Eva samlar energin för mottattack men blir chockat stilla när en mycket stilig Stäppvarg stryker sin varma blöta tunga över hennes kind.
”Baby, I can rock your world”. Remi blinkar flörtsamt mot henne och i nästa sekund är han borta. Med hjälp av sin extra snabbhet ger han sig i kast med att jaga efter unghanen som redan fått sig ett litet försprång.
”Oi! Vad är du gör gentleman egentligen som lämnar en dam ensam?” Remi ropar efter främlingen.

Med pulsen redan bultande i öronen och blodsmak i munnen tog han sig tiden att snabbt se sig över axeln. Han hade säkert redan sprungit i trettio sekunder. Till sin stora förtret insåg Jabbe både att Shamira-Eva inte var tätt bakom honom och täckte honom med sina krafter. Istället låg den röda stäppvargen där hack i häl och avanserade för varje språng.
"FITtaaAaauuuh"
Fick han ur sig samma sekund som han klev snett och en strålande smärta sköt ut från den sen tidigare stukade framtassen. Det hade precis börjat läka lagom för att vandringen skulle va uthärdlig igen, men tydligen var flykt i full panik inte något leden klarade av än.
Med ett gällt pip föll Jabbe framlänges då benet inte längre bar hans vikt, han tumlade runt i en serie av mindre graciösa kullerbyttor och landade hårt på rygg. Luften pressades ur hans lungor och han hann precis lyfta upp sina framtassar som något form av försvar innan främlingen hade kastat sig över honom.
"Eeeeh"
Var allt han fick ur sig samtidigt som han antog en så smickrande pose han förmådde, pressad mot marken som han var av den andres tyngd, samtidigt som han släppte lös sin charm för allt han hade. Bad till gudarna att kraften iallafall kunde rädda honom undan att bli avrättad på plats.

Jabbe just nu: