Solen sken och en känsla av vår låg över hela den öde stenslätten. Vinden drog in från sydost och förde med sig doft av gräs, lövträd och smågnagare. Och kanske viktigast av allt, förde bort doften av död och föruttnelse. Antagligen var det värre att befinna sig vid snöstrand eller tassemark nu, dit vinden förde allt den tog härifrån. På vandringsleden längs Ken-yaks östra kant var det dock rent ut sagt behagligt att vandra.
Ett brett leende låg på hennes läppar medan hon strosade framåt. De som kommit att bli hennes vänner i månskogen hade inte synts till på ett tag och hon hade beslutat sig för att fortsätta. För att ha vandrat mer eller mindre hela sitt liv hade hon ännu inte hunnit se mycket utav landet.
Hennes mål just nu var tvillingklipporna. Hon hade hört berättelser om Qu's gamla revir om våren, om körsbärsträden och deras rosa blommor..

[Ronia och Sraosha]

Efter en, enligt Sraoshas åsikt, betydligt utdragen vilopaus kände hon ett starkt behov av att röra sig, promenera vidare. Ronia hade varit med på noterna och tillsammans vandrade Sraosha med ledarinnan längs med vandrarstråket. Ken-Yak, bara namnet på stället gav Sraosha kalla kårar i dessa tider. Leden de följde var trygg, men Sraosha anade bara döden och fasan som befann sig längre in i området. Hon kunde inte mota bort oroskänslorna, trots att hon försökte engagera sig i konversationen med ledarinnan.

Längs leden hade de mött ett par vandrare. Ett fåtal, men Sraosha hade ändå knappt ägnat dem mycket uppmärksamhet. En ledig hälsning, ett vänligt och artigt leende, för att sedan återvända fokuset till umgänget.
Men när de vandrat ensamma en stund uppenbarade sig en ny vandrare längs ledet och Sraosha stannade mitt i ett steg. Motvinden var mild och behaglig, men med sig bar den en doft som Sraosha kände igen väl. Allt för väl.
"Stopp," yttrade hon plötsligt och överraskade sig själv med sin skarpa stämma. Hon kände en obeskrivlig längan, en känsla av hem och värme. Mjuk bädd av mossa, och omkring lyan lös Höstskogen i eldens färger. En känsla av plikt, moderlig ömhet och en gränslös kärlek. Doften aktiverade plötsligt en mängd av minnen, minnen hon alltid burit med sig men som nu blev färgstarkare, klarare för hennes inre syn.

Er ska jag alltid beskydda, mina änglar små.
Er ska jag alltid hålla nära.

"Jag..." 
Halsen kändes torr och den ljusgröna blicken var som fastnaglad vid varginnan på väg rakt emot dem. Hennes vackra lockar i varma toner dansade i den milda vinden, och det söta ansiktet var inramat av ett präktigt par horn. De ljusblå ögonen skulle Sraosha känna igen överallt. Sraosha kunde inte tro det, samtidigt kunde hon aldrig glömma sin vackra dotter. Aldrig missta henne för någon annan, för det fanns ingen annan.
Sraosha rörde sig framåt, nu med brådskande steg utan att tänka på att dölja sin darrande läpp för Ronia. Känslorna som spelade i hennes inre var en kakafoni av sorg, ånger, skam, kärlek, värme, hopp och lycka. Den lyckan, en sådan lycka hon inte känt på mycket, mycket länge. Leendet som spred sig över hennes läppar var bredare än på mycket lång tid och över hennes stämband spelade ett gråtblandat skratt, bubblande och känsloblandat. Allt hon kunde få ur sig var dotterns namn, upprepad gånger. I ett språng kastade hon sig mot dottern för att dra henne in i sin stora famn.

Det var som att henne hjärna inte tog in vad hon såg. Stegen blev lite långsammare medan hon processade. Kugghjulen malde på ytterst långsamt. Det var så overkligt, så drömlikt magiskt att det inte gick att förstå som sanning. Den stora honan med varma lockar och tre set horn Var lik Sraosha, men det var inte ens en tanke som hade kapacitet att forma sig i Assars medvetande. Inte förrän den vuxne började skynda sig framåt, skrek hennes namn, så gick sanningen successivt upp för henne. Hon blev stum, gapade lite i en förvånad min.
"Mamma?"
Ordet var en knappt hörbar viskning. Utan tvekan lät hon sig fångas i moderns stora famn, som blivit betydligt mycket mindre sen senas. Eller, Assar hade blivit större. Ingen hon själv reflekterade över, hon kände sig som en 8-årig valp igen. Benen darrade lite och hon borrade in sin nos djup i mammans päls. Drog in den doft som över allt annat symboliserade en sak, trygghet. Hemma. Det var oklart när hon börjat gråta men henne rosavita kinder var nu blöta av tårar. Hon snörvlade högljutt.
"Ma...mm"
Fick hon fram och gned sig mot den stora varma kroppen, trasslade in sin päls i Sraos. Snor och tårar kletade av sig på moderns ljusa bog då hon grät allt mer ohämmat. Svansen som bara var en liten boll viftade okontrollerat. Aldrig skulle hon någonsin igen lämna den trygga famnen. Mjukt strök hon sin kind emot moderns, slickade henne i mungiporna och under ögonen för att fånga upp tårarna som rann även där. Ett kvidande ljud lämnade henne.
"Mamma"

Ronia hade sett den främmande vargen på håll, men hon hade knappt hunnit registrera varken den sanna färgen på den bjärta pälsen eller utseendet genom distansen innan Sraosha stoppade henne. Ronia, som avbrutits mitt i en mening, såg förbryllat upp mot Sraoshas andlösa uttryck. Blicken följde hennes, bort mot främlingen som närmade sig i en närmare anblick på främlingen, och det var inte förrän då det klickade till. Lockarna, pälsfärgen, de krökta hornen... Till och med doften som sveptes med av vinden kändes avlägset bekant, på något vis.
   Ronia såg efter Sraosha då hon rusade mot sin dotter, och valpen - som numera var vuxen, i det närmsta - kolliderade med henne och kurade ihop sig i moderns päls. Deras pälsar såg nästan ut att smälta ihop när de krampaktigt höll om varandra. Skratt och tårar avlöste varandra.
   Ronia blev kvar där Sraosha lämnat henne och betraktade tyst den lyckliga scenen på avstånd, ovillig att störa. Oförståelsen rann av henne, och den näst intill irriterade minen mjuknade markant. Värme spred sig till ögonen när hon såg på dem. Det var länge sedan vännen hade berättat om hennes försvunna valpar, nästan lika länge sen som de träffats för första gången. Hon hade varit svag, då. Utan lyster i pälsen och med trötta, dimmiga ögon. Hon hade blomstrat sedan dess, men det hade också varit tydligt att det alltid varit någonting som saknats, någonting som varken hade avslut eller svar. Ronia hade inga egna valpar men hon hade ändå en viss förståelse för vad hon kanske kände. Sraosha var tyvärr inte den enda med försvunna eller förlorade familjemedlemmar, men att de faktiskt skulle stöta på en av dem på det här viset var som en gåva från gudarna.
   Efter en längre stund vågade sig Ronia på att kliva ett par steg närmre, en varsam svikt i steget. Hon ville inte lägga sig i deras återförening, men det kändes också fult att stå vid sidan av och stirra som en handfallen idiot. 
   "Sraosha", kallade hon avvaktande. "Vill du presentera din dotter för mig?"

Sraosha snyftade och hulkade medan hon borrade nosen i sin dotters päls. Att bli kallad det igen. Mamma. Sraosas bröst kändes som att det skulle explodera och hon överväldigades av lycka. "Kära barn," grät hon och såg nu med tårfyllda ögon in i Assars. De vackra, vackra blå ögonen. "Som jag saknat dig!"
Hon besvarade dotterns kärlek genom att slicka bort hennes tårar och stök sig mot hennes kind. För en stund höll hon henne bara nära, rädd att släppa taget. Men efter en stund backade hon undan för att ordentligt kunna se över sin dotter. Som hon vuxit! Praktiskt taget fullvuxen, med ett par stora horn. Sraosha såg så mycket av sig själv i henne, och hennes bröst formligen svällde av stolthet.
"Jag är så stolt över dig, hjärtat. Så stolt, du anar inte..."
Ronias röst löd och Sraosha tog ett steg åt sidan, skämdes lite över att hon avbrutit Ronia så. Men hon hade inte kunnat hejda sig. Ursäktande log hon mot ledarinnan, men hon anade att Ronia förstod. Trots allt hade Sraosha öppnat upp sitt hjärta för ledarinnan när hon var svag, om allt som skett i hennes liv. Att återse sin dotter här, frisk och stark... det var överväldigande.
"Åh förlåt mig," snyftade Sraosha leende och såg mot sin dotter igen. Hon gjorde sitt bästa att samla sig, men det var svårt när hon var så fullkomligt euforisk. Rösten darrade när hon tog till orda igen. "Ronia, det här är min älskade dotter - Assar."
Man kunde tydligt höra stoltheten och värmen i Sraoshas röst när hon uttalade dotterns namn. "Assar, möt min ledarinna och vän - Ronia."
Sraosha såg mot ledaren med stor respekt och tillgivenhet.
Ronia, och Nanook. Utan deras vänlighet... Sraosha ville inte tänka vad som kunnat ske. "Hon har stärkt mig så. Utan henne vet jag inte vart jag skulle ha tagit vägen." Så vilsen och svag hon varit då, redo att ge upp. Och Ronia hade välkomnat henne, gett henne något styrka och gemenskap. Det var något Sraosha inte var säker på att hon kunde återgälda, någonsin.

Hennes bröst svällde då modern uttryckte sin stolthet över henne och tårarna vägrade sluta rinna längs med kinderna. Så avbröts de av en lika vänlig och respektfull som respektingivande stämma och Assar såg upp på en mörk hona. Hon tippade huvudet något på sned och sneglade mot modern då hon talade. Synade sedan skamlöst ledarinnan, hon var helt klart fascinerande. Allt medan molnen rörde sig på himlen och fick solljuset att fläckvis dansa över dem så tycktes även Ronias päls dansa. Som eldflammor gömda i pälsen, väckta till liv av solens smekningar. Det var närmast hypnotiskt att se på. Assar stod lätt oacceptabelt länge och såg hur pälsen flammade i varma nyanser med gapande mun. Så denna hona var hennes mammas ledare, och vän, och stöd. Hon kände absolut ingen tvekan om att den lilla honan besatt enorm styrka.
"Hej!"
Haspade hon slutligen fram och log, fortsatte utan att tänka efter.
"Häftig päls.."
Hon matchade liksom hennes mor på ett lite hemligt vis, dem hörde ihop genom eldens färger, men Ronia avslöjade det bara ibland. Huvudet tippades åt andra hållet och hon sökte sin moders blick igen, vill inte att det här skulle gå fel.
"Vilken flock är det? Som du leder alltså."
Hon var fortfarande vän mot Ronia, kände att det var bra att inkludera henne i samtalet även om hon helst bara begravt sig i moderns famn resten av sina dagar. 
Och så slog det henne något och innan ledaren ens hade en chans att svara drog hon efter andan.
"Och vid Aurinkos ögonbryn, säg inte att ni har ert revir här?? Så nära där jag bott all denna tid utan att stöta på er?? Det skulle ju vara makalöst.."

[Osäker på om den svordomen är religiös eller bara ett missbruk av Aurinkos namn men... Assar är ju proffs på att vara oavsiktligt oartig så spelar ingen större roll hur ni väljer att tolka det]

Ronia såg tillbaka mot Sraosha med varm blick. Det var sant att vännen varit i dåligt skick när de först mötts i Eldskogen, men hon ville heller inte ta åt sig någon ära för hur hon frodats sedan dess. Allt hon gjort hade varit att erbjuda henne vila för natten. Resten hade Sraosha själv stått för. Det hade inte varit Ronia som valt att stanna i Lövskogen och kämpa sig tillbaka till fullgod hälsa, utan hon själv.
  "Det var din förtjänst, inte min," påminde hon. I ungefär samma ögonblick upptäckte hon Assars nyfikna blickar, men hann inte säga någonting innan tiken hälsade. Häftig päls. Det drog lite i mungiporna åt den oskyldiga kommentaren, men hon gjorde ingen ansats att besvara den, för Assar pladdrade snart vidare. När hon plötsligt nämnde Aurinko höjde hon ögonbrynen en aning, men hann återigen inte reagera innan nästa påstående kom. 
   "Isil Anar har sitt revir i Lövskogen," förklarade hon, besvarade på så vis två frågor i en mening. Hon var inte säker på att Assar varit där. Det var ändå i andra änden av landet, och hade hon varit där så hade det förvånat henne om ingen hade lagt märke till henne. Mor och dotter var lika som bär. "Det är långt härifrån. Vi är bara här på gemensamt uppdrag." Hon delade en kort blick med Sraosha. "Vi, och några fler."
   Ronia såg åter mot Sraoshas dotter när hon tänkte på uppdraget. Hon anade att de egentligen skulle behöva tid för sig själva. Där fanns en längre bakgrundshistoria som Ronia inte kände till särskilt väl, så mycket visste hon, men det fanns ingen tid att spilla. Samtidigt ville hon inte vara okänslig, och hon vägrade att tvinga dem att skiljas åt efter så lång tid. Sraosha var tydligt tårögd och medtagen, och det var omöjligt att missa att dottern saknat sin mor. Ronia nickade mot Assar.
   "Har du ett hem här i närheten?"

Sraosha hade minst tusen frågor hon ville ställa sin dotter. Vart hon hållit hus, vilka hon träffat, vad hon haft för sig. Men få ord lyckades lämna hennes mun. Hon lyssnade istället, brett leendes, åt ledarens och dotterns ordutbyte. Isil Anar, Lövskogen. Åh, Assar måste få se det. 
Hon var medveten om att Ronia ställde sin fråga, men Sraosha fick äntligen mål i mun och frågan var så viktig, hon kunde inte låta bli.
"Åh, Assar, du måste se Lövskogen. Det är så vackert. Och Yanamore...åh."
Det fanns mycket att tala om. Så mycket. Men ingen tid, Sraosha var ännu medveten om det trängande uppdraget de var ute på.
"Du har väl inte hållt till här? I Ken-Yak?"
En orolig rynka bildades i Sraoshas panna. Patrullen hade medvetet undvikit området, och hon hoppades innerligt att varken Assar eller någon annan av barnen sökt sig dit. Längre inåt i området, vill säga.

Assar berättade om sitt life, att hon levt senaste tiden i Ötamon och inte bland nå äckelzombies i Ken-Yak men att hon också Vandrat^TM. Och att hon hittat massa fina blommor. De beslutade för att Assar skulle hänka på ett tag. Under redan fortsatte Assar vara low-key opassande at times men skötte sig ändå helt ok. Hon gittade till ötamon o sa ta-ta till sina vänner där en snabbis och sen gick hon med i Isil Anar o vandra med dem tebax till Lövskogen OCH LEVDE LYCKLIG I ALLA SINA DAGAR. Snip snap slut.

[Avslutat]