Solen har just nått sin högsta punkt på himlen men en skön bris får trädens blad att ge ifrån sig ett mjukt frasande ljud. Dathomir traskar runt i en bäck. Det svala vattnet känns skönt mot benen. Framför honom simmar en groda. Hanvalpens jaktinstinkter har kickat in och i hans fantasivärld är han mästarjägaren. Alla beundrar honom. Grodan sprattlar till och valpen kör ner huvudet i det kalla vattnet. Han missar. När han höjer på huvudet igen dryper det vatten om pälsen, får hans ansikte att se nästan svart ut och det framhäver hans orangea ögon. Grodan simmar på verkar inte jätteimponerad av valpens försök till att fånga den. Valpen ruskar på huvudet och fortsätter jakten. Han följer efter grodan och försvinner när bäcken övergår i en fors ner för en låg klippig sluttning, mer en liten backe innan bäcken tar vid igen. Valpen står där en stund på toppen och spanar efter grodan. Öronen står spetsade framåt och huvudet är höjt. Svansen hänger avslappnat mellan bakbenen. Den orangea blicken hålls fixerad på en punkt vid forsens slut. Där den övergår till en lugnt porlande bäck igen. Grodan är borta. För en stund fantiserar valpen åter om att vara en stor jägare, beundrad av hela flocken. Han har ära och tillgångar och många trånande honor som utmanar varandra om hans uppmärksamhet. Det vore inte dumt alls om hans framtid såg så ljus ut. En dag når han dit. Han måste vara se till att använda sin valptid rätt. Fröet ska sås nu så han kan skörda senare. Valpen har frusit fast där han står i sitt drömlandskap. Vattendroppar faller från hans kropp och ner i gräset. Han rycks tillbaka till verkligheten av ett prasslande ljud bakom honom. Hanvalpen snor snabbt runt och fäster blicken på en buske som rör på sig lite väl misstänkt. Valpen ser chansen och börjar smyga på sitt nya helt ovetande byte. Han hukar sig sådär som han sett de vuxna göra och han känner spänningen växa i magen. Varje gång det prasslar till i busken så stannar han. När det lugnar sig så tar han några steg till. Så ljudlöst han bara kan. När han bedömer att han är på ett bra avstånd för attack så kastar han sig framåt och far med huvudet före in i busken. En hare springer oskadd därifrån. Dathomir åmar sig ut ur busken och ser missnöjt efter haren. Små pinnar och löv sitter nu fast i hans raggiga nackhår.

[IRIDONIA]

Iridonia hade äntligen kommit bort från dinosaurien Greta efter en utskällning när Donja råka springa in i henne. Kan hon inte förstå att Donja har viktigare saker för sig? Hon har inte alltid tid att kolla sig för, inte hennes fel att dumma Greta var i vägen. Aja, nu var hon fri Greta och kunde hitta på viktigare grejer. Men denna gång sprang hon inte, hon vill inte få en till utskällning. Hon titta upp mot himlen och solen sken varmt så varför inte svalka tassarna i bäcken, Donja spatserade glatt mot bäcken när hon hörde massa plaskande. Så hon smög sig fram bland buskarna titta fram, i vattnet stod hennes enda bror och jagade vad som såg ut att vara en groda. Hon tittade nyfiket på när Dathomir jagade efter grodan och skrattade sitt ljudlösa skratt. När han sedan stannade upp och tittade mot hennes håll så stelna hon till? Märkte han henne? Hon hoppades att han inte gjorde det för då kunde hon skrämma honom. När han smyger fram mot busakarna så sitter hon helt stilla och andas knappt, snälla se mig inte. Tänkte hon för sig själv men när han hoppade in busken en liten bit ifrån så andades hon ut och såg en hare hoppa iväg och ser Dathomir titta fram med löv och pinnar överallt. Hon skrattar ljudlöst, smyger tyst fram bakom sin bror och puttar till honom. Hon tittade på honom log fånigt och pekade med tassen där haren hade försvunnit för indikera att hon hade sett allt. Det var en sån total miss av haren att det var skrattretande, Donja härmade hur brorsan missade haren och la sig på rygg och skrattade med ett fånigt ansiktsuttryck.

Ett tjut som han snabbt biter av, mer av känslan av att bli kittlad än av att ha blivit skrämd, lämnar honom när han plötsligt får en putt av någon bakom honom. För att inte råka ut för en kittelattack vänder Dathomir sig om och finner sig öga mot öga med systern Iridonia. Han slappnar av med en such och ger henne ett varmt leende. Men leendet bleknar när Iridonia gestikulerar och markerar att hon såg hela hans misslyckade jakt. Dathomir harklar sig och biter ihop läpparna samtidigt som han försöker komma på en snilleblixt för att rädda situationen.
"Jag menade att låta haren springa iväg. Jag är ändå inte hungrig. Det var bara på skoj... eh, tidsfördriv". Han harklar sig igen. Ibland får han en känsla av att Iridonia kan se rakt igenom honom. Hennes tysta iakttagande är farligt. Men han respekterar henne oerhört just för det. Han har mycket att lära av Donja.
"Men vilken mästarspion du är!" Dathomir viftar på svansen och klär ansiktet i ett varmt genuint leende igen.
"Jag hade ingen aning om att du var där". Ett imponerat skratt undslipper honom och den orangea blicken vilar på systern.

''Jag menade att låta haren springa iväg. Jag är ändå inte hungrig. Det var bara på skoj... eh, tidsfördriv''. Donja log fånigt åt broderns svar. Det var roligt att se honom våndas lite men hon hade stor respekt för sin bror. Han övar och försöker alltid förbättra sig själv vilket hon tyckte det var ädelt. Men när hon fick beröm av Dath över vilken mästerspion hon var så sträckte hon på sig putta ut bröstet stolt. Det fanns en fördel med att inte ha en röst ibland och det var att det var lätt att gömma sig och smyga på andra vilket hon kanske gjorde lite väl ofta enligt några andra i flocken, men var gör det när man har kul? Donja tittade runt och fick syn på en fet padda, och petade till Dath lite lätt och pekade sedan med tassen mot paddan och sedan på sig själv som att säga ''kolla på mig''. Donja la sig lågt på marken och började långsamt smyga sig närmre paddan, men eftersom hon var så snabb så behövde hon inte smyga sig så nära. Så när hon kände sig redo så kuta hon fram och satte tassarna på den och Donja log glatt men glädjen höll inte i sig länge för den sabblans paddan var hal och smet sig från henne och när hon skulle springa efter den så snubbla hon på en sten och föll pladask ner i bäcken. Den lilla valpen satte sig upp droppandes av vatten och började frenetiskt kolla luggen, men som tur var så klara den sig från att bli allt för blöt. Hon vände sig mot brodern och log lite generat, var hon tvungen att vara så ocool när hon skulle visa hur duktig hon kunde vara?

Han var säker på att Donja inte trodde på hans lilla lögn. Samtidigt vill han inte ses som ett misslyckande. Han kan inte bli bättre om han inte övar. Men det känns väldigt tungt när hans misslyckanden får publik. Donja knuffar till honom i sidan och Dath vrider på huvudet och får syn på paddan. Han flinar lätt och ser på när Donja smyger iväg mot paddan. Han studerar hennes teknik och när hon gör utfall så håller Dath andan. Om Donja lyckas fånga paddan så blir hans eget misslyckande bara ännu större, även att systern har stora fördelar av sin snabbhet när det kommer till jakt. Och självklart fångar hon paddan. Dathomir andas ut mellan sammanbitna tänder. Själv klart fångar hon paddan… Men vänta..? Paddan lyckas ta sig ur Donjas grepp och hoppar iväg. Dath skjuter fram rent reflexmässigt och följer efter systern som hoppar efter paddan. Förstå såg det från Dath håll ut som att Donja var väl medveten om vad hon gjorde när hon hoppade i bäcken. Men hennes landning var allt för ograciös och Dath skyndar sig fram. Oro glimmar i hans orangea blick när han möter Donjas blå. Hon ser generad ut. Dath höjer huvudet utan att släppa hennes blick.
”Awh Donja! Du hade den nästan! Du var verkligen så NÄRA. Nästa gång tar du den, det sätter jag morfars gråa hår på”. Han ler varmt mot henne. Han ställer sig stadigt och räcker sedan fram tassen mot systern. ”Här. Jag hjälper dig upp”.

Den blöta valpen skakade till huvudet lite för att försöka få ut vatten från öronen och tittade sedan på sin bror. Hon var tacksam att han inte skrattade åt hennes misslyckande och istället uppmuntarade till nästa gång. Men när Dath nämnde deras morfars gråa hår så log hon sitt fåniga flin och tog hjälp av sin bror att komma upp ur vattnet. Väl uppe ur vattnet skakade hon på sig så det skvätte överallt, men det viktigaste var att se till att hennes lugg stod rätt till. Donja log mot sin bror och nickade i tacksamhet både som tack för att han hjälpte henne upp ur vattnet men även att han inte skrattade åt hennes uppenbara misslyckande. Den lilla honan tittade sig sedan runt och sedan på sin bror och pekade på sig själv och Dath med tassen och ställde sig sedan i en smyg postion och vred på huvudet på sned i försök att fråga om de skulle fortsätta att träna tillsammans.

Han hjälper Donja upp och flyttar sig sedan ur vägen när hon ruskar vatten ur pälsen. Han blir ändå träffad och behöver ruska på sig han med. Vattendroppar far åt alla håll men han är åtminstone torrare än systern.
Donja vill fortsätta jakten och det tänker Dath inte neka henne. Han nickar och intar en smygposition vid hennes sida. ”Du leder, så följer jag”. Viskar han till henne.

[Avslutat]