Det hade börjat skymma och himlen hade börjat ta an sin nattliga skrud. Ovanför de buskiga trädtopparna, som ännu glödde något av den sjunkande solens sista strålar, skiftade himlavarvet från varma, orangeröda toner till lila och blått. Trots den till synes lugna och klara kvällshimmelen så hade vinden tilltagit och fick emellanåt skogen omkring att prassla på ett öronbedövande sätt.
     Esseles befann sig i närområdet kring lyan. När hon märkt att det börjat bli kväll och anade att det snart skulle vara läggdags hade hon gått ut. Det var viktigt att försöka dra ut på det så länge som möjligt. Men när ingen annan var med henne blev det snabbt tråkigt. Att hitta en pinne som formad som Bay och Caspian var inte alls lika roligt när hon inte hade någon att visa den för.
     Ess ställde sig vid sidan om lyans mynning, rädd att om mamma såg henne skulle hon tvinga in henne.
     “Donja,” väste hon, “Donja, kom! Du måste se det här!” Hennes försök att vara diskret var totalt förgäves när ivern kom över henne. Esseles hörde det röra sig där innanför och sjönk ihop platt mot marken. Så fort hon kunde se den första skymten av systern kastade hon sig framför henne med ett gällt rop.
     “BU!” Ett förtjust skratt lämnade henne. “Nu blev du rädd va!” log hon stolt. “Erkänn! Erkänn bara.”

Efter dagens långa bus med sina syskon hade Iridonia börjat lagt sig till rätta inne i lyan men det saknades en syster och det var såklart Esseles, som säkert var ute på vift och när man talar om trollen så kunde hon höra systerns röst väsa till henne utanför lyan. Donja suckade lätt men gick ut för att se vad systern ville visa. Men så fort hon kom ut så hoppade systern fram och skrämde henne, Donja hoppa till med ett litet ynkligt ljud från halsen.
''Nu blev du rädd va! Erkänn! Erkänn bara!'' skrattade systern och Donja stirra på henne smått irriterat men det försvann fort och blev till busighet, hon hoppa på sin syster och putta omkull henne i lek slagsmål. Man kunde inte höra skratt komma från henne men det syntes klart och tydligt från hennes ansikte att hon hade roligt.

Esseles kunde se svaret i systerns ansikte. Det plötsliga överfallet tog Ess med överraskning och hon föll under Iridonias tyngd. Brottningsmatchen som utlöstes tog Ess på största allvar. Hon skulle vinna! Medans hon kämpade för att få övertaget både sparkade hon och bet där hon kunde komma åt. Enstaka skratt lämnade henne emellan sitt frustrerade gläfsande och stånkande. Tillslut lyckades hon få tag i Iridonias lugg. Esseles tyckte själv det värsta som fanns var när någon drog i hennes lugg, och hoppades att det skulle ha samma effekt på Iridonia.
     “Ge upp!” uppmanade hon genom sammanflätade tänder. Esseles drog lite prövande i den. “Ger du upp?” hotade hon lekfullt.

Iridonia kämpade lika hårt som Ess för hon skulle minsann vinna! Hon hade övertaget ett tag men systern lyckades få tag i hennes lugg, hur vågade hon! Donja visade sina tänder mot systern, släpp luggen! Ess matade ut ''Ge upp! Ge upp!'' medan hon drog i luggen och Donja ville inte ge upp men hon ville inte förstöra sin lugg heller. Motvilligt slog hon ner tassen i marken några gånger för att signalera att hon gav upp, när systern släppte henne så satte hon sig upp och försökte fixa till luggen som var rufsig och full av saliv efter systern. Donja slog med svansen irriterat och titta på Ess och peka med tassen på luggen för att signalera att hon ska inte röra luggen minsann! Såna har stunder önskade hon att hon kunde använda sin röst för verkligen få ut det klart och tydligt. Efter hon fixa till luggen så log hon sedan brett och sprang cirklar runt sin syster och putta till henne lite då och då. Det fanns fördelar med att vara snabb, man var ju mästare på kull!

Planen fungerade som önskat, och Esseles släppte motvilligt taget när systern signalerade sitt kapitulerande. Ett vinnande leende tog form när hon reste sig upp igen och såg hur Iridonia ilsket gestikulerade åt henne.
     “Hehe,” skrattade hon nöjt och illmarigt. “Ge dig inte på mig då,” varnade hon henne malligt. Men triumfen blev inte långvarig innan systern inledde nästa utmaning. Denna visste hon att hon inte kunde vinna på. Iridonia var överlägset snabbast, och hade alltid varit det. Ess blev stillastående på platsen medans systern sprang runt henne. Istället för att försöka fånga henne försökte hon undvika de snabba, lätta knuffarna hon gav henne. Ess gläfste frustrerat när hon gång på gång misslyckades undvika Donja.
     “Det är ju inte kul!” utropade hon missnöjt. Ess gillade inte när hon inte kunde vinna. Demonstrativt satte hon sig ner och blängde surt.

Donja tyckte det var roligt när Ess vart lite trumpen när hon inte fick som hon ville, hon sprang ett varv till och putta till Ess lite lätt och satte sig framför sin syster och hämtade andan medan hon skrattade ljudlöst. Efter en liten stund kom deras bror ut knuffa till Donja på axeln, ''Vad är det med henne? Förlora hon eller?'' frågade han skrattandes och Donja nicka med ett fånigt leende. 
''Kom igen syrran låt oss alla tre hitta på något, jag vill också leka!'' sa han smått charmigt och putta till Ess. Donja log ett sånt där leende som bara sa ''nu ska vi busa!'' mot Ess när Dathomir vände ryggen till och nickade ansiktet mot brorsan. I hopp om att Ess skulle komma över sin trumpenhet och tillsammans få ner brorsan. Hon tog sats och hoppade upp i luften och fick tag i Omirs öra och drog lätt i det och tittade på Ess för att mana henne att hoppa in. 
''Hörru inte okej Donja!'' sa Omir lite chockat och försökte få bort sin syster från sitt öra.

“Jag förlora inte!” protesterade Ess direkt. “Det går inte att förlora när man inte ens är med,” muttrade hon vresigt och gav dem båda två vassa blickar. Men allt blev som bortglömd när hon såg Donjas uppmanande leende. Dathomir hann inte mer än vända ryggen åt dem innan Donja hade kastat sig över honom, och Ess hängde snabbt på.
     Ess slog sina framben om halsen på honom och försökte med hjälp av sin vikt få ner honom på marken. Brodern kämpade emot ihärdigt.
     “Tror du att du är nånting va!” Ess bet honom i nackskinnet. “Donja, ta hans ben! Fäll honom!” Dathomir skruvade på sig i hennes grepp.
     “Amen! Två mot en!” klagade han. Ess skrattade sitt sedvanliga, illmariga skratt.

När Ess äntligen hoppa in i leken så blev allt roligare, systrarna skulle minsann få ner brorsan! Ess sa åt henne att gå efter Omirs ben vilket hon gjorde som slutade i att han föll mot marken i en duns och Donja och Ess var över honom. Donja började snabbt kittla brorsan, ''Don-Donja s-sluta!'' skrattade Omir och sparkade lätt bort henne så hon ramla omkull och hon skrattade på sitt tysta lilla sätt. Men plötsligt blev hon helt överväldigad av alla känslor i luften så hon tvungen att ta ett steg tillbaka och andas lite. Hon hade alltid varit lite känslig när det kom till att ta upp andras känslor så det var ofta hon behövde lugna både sina egna känslor och försöka mota bort alla andras så hon inte skulle bli helt slut. Hon blundade och tog några djupa andetag för att lugna sig själv och försöka trycka bort lite av hennes busande syskon. När hon kände hon hade någorlunda kontroll titta hon upp igen men hon orkade nog inte fortsätta leka även fast hon hemskt gärna ville. Hon hatade verkligen att vara så känslig! Men det fanns även gånger då det hjälpte henne förstå sina syskon bättre, dock var det svårare att vara nära Ess av nån anledningen. Hon slukade så mycket även hennes energi och det verkade allt vara som ett mörker runt henne vilket inte riktigt stämde överens med hur sprallig Ess var.

Esseles var alldeles för upptagen med att brottas med Dathomir för att lägga märke hur Donja började dra sig undan. Det var inte förrän brodern sparkade till henne hårt i sidan för att uppmärksamma henne. Ess släppte taget om honom och leken upphörde. Det var inte första gången Donja reagerade såhär. Ess förstod inte varför, men hon visste att det nog var färdiglekt. Ess blev stillastående när Dathomir närmade sig systern och buffade henne uppmuntrade på sidan.
     “Ska vi gå in?” frågade han försiktigt. Ess stirrade uttryckslöst på dem. Det var så förvirrande, och Ess kunde inte låta bli att känna att det var på något sätt hennes fel. Det gjorde det inte lättare när Donja faktiskt inte kunde säga precis vad det var.
     “Om en liten stund. Säg till mamma att jag kommer snart.” Hon kunde se Dathomir himla med ögonen åt henne, men hon låtsades som att hon inte märkte nåt. “Gå ni först.”