Med mjuka steg smög Lurlei in i familjens sovrum. Mamma hade gått iväg till sjukrummet igen för att kolla till Vassya, eller kanske Lev, och både Hassel och Poppel var upptagna på samma håll. Men Timo hade varit för utmattad efter sin hjälteinsats för att göra någonting annat än bäras in i deras lya och sova. Med försiktigt viftande svans tassade hon fram till honom och lade sig mjukt intill, vilade huvudet på hals skuldror i en omfamning. Det hade varit en omvälvande dag och ingen hade nog riktigt landat i vad som faktiskt hänt än. Iallafall hade inte hon gjort det. Men en sak hon visste var att Timo, hennes brorsa, räddat Vassyas liv med sin insats. Tyst tog hon till orda.
"Du var så modig."
Viskade hon ut i mörkret, hörde hur hans ena öra vinklades emot henne.
"Ärligt. Det.. det var som en mardröm liksom.. men du var så cool."
Hon kände tårarna stiga i ögonen, tårar både av stolthet över Timo och av skam över att hon själv stått förfrusen pressad mot en vägg. Hennes bästaste bror, den häftigaste person hon någonsin mött.

[Timoteij <3]

Efter det att hans mor hade hjälpt honom tvätta av sig så mindes han inte så mycket mer då tröttheten och utmattningen hade tagit över. Han hade kollapsat igen och befann sig sedan dess i ett tillstånd av slummer och vakenhet om vart annat. De oroliga känslorna inom honom tillät honom inte riktigt att falla in i någon djup sömn. Oro över Vasilisas tillstånd och hans egna insats höll ett hårt tag om hans inre, även om kroppen var för trött för tankarna att ta överhand.
Någonstans i slumrandet så var han vagt medveten om att någon kommit in och lagt sig bredvid honom. Kramat om honom på ett sådant sätt som Lurlei brukade göra. Han behövde inte ens titta upp för att veta att det var hon, och genast så kände han sig något lugnare och varmare inombords. Hon fick alltid honom att må bättre av att bara vara i närheten.
Hennes mjuka stämma ljöd igenom tystnaden, berömde honom. Han hade inte känt sig särskilt modig, hade ärligt talat varit skräckslagen. Skräckslagen över allt som skedde, men kanske särskilt över att inte veta vad han skulle göra, över all press som lagts över honom i den stunden. Skräckslagen över att göra fel och döda henne.
Han vred på sig lite så han kunde luta huvudet mot hennes hals.
''Jag var rädd...'' erkände han med en viskning. ''...är det fortfarande''.

Lurleis öron var spetsade för att höra vad brorsan viskade och ryckte svagt av förvåning av hans ord. Hon kunde inte minnas att han någonsin erkänt sig vara rädd förut, det var inte något som hörde till deras jargong. Men idag var inte som någon annan dag i deras liv heller.
"Och du gjorde det ändå.."
Kontrade hon honom lätt andlöst.
"Fast du var rädd.. Det är väl typ definitionen av mod."
Hon kramade om honom lite med halsen.
Hon kände sig inte speciellt modig själv efter morgonen, men hon hade faktiskt med egna ögon sett Timos mod.

Definitionen av mod? Det visste han inte. Han hade inte tänkt så mycket utan bara agerat på det sätt som han visste skulle förväntas av honom, och där han skulle haft mest nytta. Han önskade bara att han kunde ha gjort mer. Den envetna tanken och känslan ville inte lämna honom ifred. Den om hur otillräcklig och okunnig han var.
''Alla förväntade sig säkert att jag skulle göra det, så jag gjorde det...''. Stämman hade blivit mer känslosam och kall på samma gång. ''Ville inte att alla skulle hata mig om hon dog, det kanske hon fortfarande gör, och det vore mitt fel''. Han suckade djupt. ''Jag kan ingenting, men det finns ingen annan som kan göra det, så jag måste ändå...''. Ångesten började stegra inom honom igen. ''...ingen press''. Det sista var inte mer än en tyst viskning innan han lade ner huvudet över sina tassar.

"Det skulle inte vara ditt fel!"
Protesterade hon och vred på huvudet så hon kunde titta mot Timos bortvända ansikte.
"Alltså jag fattar att det känns så, liksom, det var kaos och du är den enda här som faktiskt kan hela på det sättet, jag fattar att det blev press men ingen förväntar sig något av dig, och ingen skulle tycka det var ditt fel. Om det är nåns fel är det väl Levs."
När det sista slank ut henne blev hon själv så paff att hon tystnade tvärt igen. Hon ruskade lätt på huvudet, ville inte tänka att det var Levs fel heller. Han var hennes storebror och förebild, men hon kände ändå djupt i maggropen att han svikit, att han var läskig. Att han skadat Vassya, och Timo.
"Å kunde lika gärna vara mitt fel, jag hjälpte inte till alls."
La hon till, kanske för att släta över vad hon sagt om Lev, kanske för att trösta Timo, kanske för att det var vad hon faktiskt kände.

Inte hans fel? Nej, själva attacken hade han inte orsakat, men följdskadorna Vasilisa säkert skulle tvingas leva med var hans fel. Hade han inte gjort något så hade det varit hans fel också för att han hade kunnat hjälpa men inte gjort det, och nu var det hans fel för att inte kunna tillräckligt.
''Inte förväntar sig något? Tror du inte folk skulle skyllt på mig också om jag inte kunnat rädda henne, eller om hon dör nu? Eller om jag inte hjälpt henne till att börja med?''. Trots utmattningen så lät han nästan lite irriterad för en stund. ''Du förstår inte känslan. Jag kan inte vinna, jag är inte bra nog''. Kanske var han lite för hård i sina ord, och till viss del ångrade han sitt ordval, men det låg en sanning i det hela också. Det kändes som att han skulle krossas av allt ansvar. ''Det känns som att hela flockens liv vilar i mina tassar, fattaru? Som om alla kommer dö för att jag är så VÄRDELÖS!''. Till sist brast det för honom, snyftandes och med tårar rinnandes nerför hans kinder låg han där och såg på sin syster med hopplöshet i blicken.

Lurlei såg på sin arga brorsa med oförstående, tårfyllda ögon. Hon kunde se ångesten där bakom hans ilska men hon visste inte vad hon skulle göra. Om det fanns något hon kunde säga för att få honom att förstå henne. Hon trodde verkligen inte det kunde vara Timos fel, eller att någon annan tyckte det. Men hon kunde också inte ens föreställa sig att Vassya skulle dö, det var inte något som fick plats bland alla känslor just nu, så det var svårt ta in allvaret i hans ord. Vassya kunde inte dö. Inget var Timos fel.
Hennes öron slokade för hon kände sig så maktlös. Oförmögen att hjälpa Vassya, oförmögen att hjälpa Timo och bryta hans negativa spiral. Det känns som att hela flockens liv vilar i mina tassar, fattaru? Lurlei försökte ta in orden, försökte förstå. Om någon skadade sig var Timo deras enda riktiga helaren. Mammas örtförband och Lunes energier räckte bara så långt. Som om alla kommer dö för att jag är så VÄRDELÖS! Lurlei kurade ihop sig lite vid hans hopplösa utbrott. Tårar rann längs båda deras kinder nu.
"Timo"
Viskade hon. Åmade sig ännu lite närmre och höll om honom.
"Det är okej, det är okej att vara ledsen och rädd."
Det kändes som det enda hon kunde säga. Det verkade inte hjälpa att försöka protestera emot hans mörka antaganden om sig själv. Kanske hjälpte det bara han fick gråta ut lite.

För tillfället kunde han inte se någon utväg från mörkret, men det berodde nog till stora delar på den utmattningen som fortfarande höll ett hårt grepp om hans kropp från morgonens kraftansträngning. Han var trött, så trött. Fysiskt trött och behövde sova. Mentalt trött av all skuld, skam och ångest han kände. Socialt trött över att prata utan att komma någon vart. Det var som att hans vanliga resonliga sida inte ens existerade. Han kunde inte ta till sig allas uppmuntrande ord och beröm, när det bara fanns negativitet inom honom som förpestade allting. Han trodde att alla hade något de dolde, något mörkare som de egentligen tyckte om honom. Det var inte rimligt, men för stunden så kändes det väldigt verkligt efter allt trauma. Han behövde tid och vila.
Lurleis tröstande ord hjälpte inte mycket, men hennes omfamning gjorde det. Tillräckligt för att han till slut, efter mycket gråtande, lyckades slappna av och somna in.

Avslutat