Det kändes som om det var igår nykomlingarna hade anlänt till borgen, men redan hade Fay och Gary vuxit så att det knakar. Ifrån de små, lätt skärrade, valparna till unga tonåringar. Achak visste att han ännu räknades som ung, men när saker skedde så fort - speciellt med hur stora ninjorna blivit sen han gick med - så kände han sig ganska gammal. Dessa hade dessutom vuxit upp i detta nya samhälle som grott i Numoori medan han själv varit utanför landet. Det var en sort generation spricka dem emellan som han helst undvek att tänka på. Men i övrigt var han lite väl förtjust i de nya små rekryterna. De kändes redan lite som familj till honom, specifikt Fay som inte alls var rädd för att ställa frågor, och gudarna skulle veta att hon hade många. Han svarade gladeligen, även om allt han ibland bytte ut sanningen med någon galen historia, när de blev äldre skulle de säkert få reda på sanningen, men tills dess kunde han roa sig lite, deras reaktioner var alltid så roliga att se.
  "Du skulle se hur den andra såg ut" avslutade han med ett flin. Inferon hade helt ärligt inte sett för illa ut, han hade inga lika direkt destruktiva krafter, och så hade han mer återhållsamhet. Han var säker på att hon hade dödat honom om hon fått chansen, för vadå? Ett skämt hon inte gillade? Det var fortfarande inte en historia han tänkte dra hela sanningen på till ungdomarna, vad de fick var en kortare, lite mindre våldsam, version. Han ville inte lägga mer tyngder på dem, efter det som redan hänt - han visste inte allt men det de han hört var nog.
  "Några fler frågor om mina öron? Eller är Hakan näst?" han log brett mot Fay, en retsam ton i rösten innästlad bland värme. Ungdomlig nyfikenhet var bara bra, man lärde sig mer då, och han hade inget emot det.

[till Fay <33]

Fay hade ljugit om hon påstått att Achak inte skrämt henne till en början – vilket hon själv klart vägrat erkänna och fortfarande gjorde. Han utseende stod ut och fick honom helt klart att se annorlunda ut. Speciellt avsaknaden av öron. Veckorna efter de kommit till Cirkeln hade hon dock inte kunnat låta bli att svansa efter honom med något som liknande skräckblandad förtjusning och nyfikenhet. Hon lärde sig snabbt att hans yttre inte matchade hans inre och fick lite motvilligt erkänna att han var väldigt rolig och snäll. Hennes påträngande och många frågor verkade inte heller störa honom.
    Historien om hur Achak förlorat sina öron hade fascinerat henne till den grad att det kändes som att hon skulle spricka när han var färdig. Hon ville veta allt – nu på direkten – och hade knappt tid att andas mellan meningarna hon exalterat hastade ur sig. "Jag har massa frågor! Hur såg den andra ut?! Berätta, jag vill veta! Och dina öron, kan du höra med dem? Eller, det antar jag att du kan i och för sig..." Fay tvingades ljudligt dra efter andan innan hon fortsatte. "Och vadå? Vad hände med din haka? Hände det en annan gång? Ramlade du? Vad hände?!" Hon vilade framtassarna mot hans bringa för att ställa sig upp och komma upp en bit, närmare hans ansikte.

Hennes nästan barnsliga extas, och glimten i hennes öga, fick honom att le brett. Det gladde honom att hon lyckats hålla fast i det, trots det som hänt henne innan. Fay skulle växa om till en stark individ, han kände det på sig, och under Cirkeln kunde hon bli allt vad hon ville. Det var han säker på.
 Hennes frågor formligen trillade ur munnen på henne och han undrade kort hur mycket luft fick plats i de där små lungorna. Den strida strömmen ord avbröts av ett djupt andetag, men fortsatte direkt igen efter att ny luft nått lungorna.
 "Bara så några frågor?" skrockade han när de väl tagit slut på dem, och hon tystnat, hon stod väldigt nära med nosen nästan så den rörde honom, tassarna mot hans bringa för att komma upp. Hon skulle just till att börja en ny jarong när han skrattande avbröt henne.
 "Okej okej" mjukt satte han nosen mot hennes bringa och flyttade ner henne på marken igen.
 "Sätt dig ner innan du far omkring så mycket att du flyger iväg" en road menande blick.

 "Det var samma tik som tyckte jag hade för många öron serru" han gestikulerade upp mot stumparna som var kvar. "En Infero, är därför man ska akta sig för eld, det är en förödande kraft" han nickade bekräftade för sig själv. men stor sannolikhet skulle den förklaringen inte räcka för den nyfikna ungdomen, en kort sanning räckte nästan aldrig. Han mindes när han var liten och frågat om absolut allt, tvekade inte ens sekund på att det mer än en gång hade drivit hans äldre föräldrar galna.
 "Men det räcker inte eller hur?" flinade han mot henne, hon såg nästan mer otålig ut nu än innan, om det nu än var möjligt.
 "Så, varför ställer du inte en fråga i taget, mer specifikt, så svarar jag på dem en och en istället?"

Det var med viss motvillighet hon lät honom trycka bort henne med nosen. Fay ville inspektera hans skador! Nära! Det kunde hon ju inte göra här nerifrån med alla tassar på marken. I förnärmad protest blåste hon ut luft genom nosen. Satte sig ned med en duns och tittade upp mot Achak. Hon försökte verkligen att sitta still men det var svårt. Svansen sopade marken i rask takt och hon trampade på stället med sina framtassar. All hennes viljekraft gick åt till att hålla sig från att hoppa upp igen.
    "Hur kunde hon tycka att du hade för många öron? Du hade ju bara två väl. Har inte alla det? Hur många hade hon?!", ifrågasatte hon och kom på sig själv med att ännu en gång spotta ur sig frågor som om det var äckliga maskrosor. Hon tjöt frustrerat under tiden hon snällt försökte lugna ner sig. "Gör det ont?" Ett halvt ögonblick var allt som hann passera innan hon slängde in ännu en fråga. "Var du rädd?"

Trots att han kunde se att hon verkligen försökte så fortsatte flertalet frågor trilla ur munnen på henne. Han skrockade lätt och varmt, återigen glad över att hon behållit den delen av ungdomligheten trots hennes trauman. Hon var starkare än många.
 "eller så visste hon hur omåttligt snygg jag skulle vara utan dem" han ruskade lite på huvudet, så att mankammen  svajade, och blinkade med ena ögat emot henne, ett brett flin på de mörka läpparna.
 "Det finns vargar med fler öron, jag mötte en gång en som hade Fyra stycken" han sneglade konspiratoriskt emot henne, lutade sig framåt med rösten sänkt när han talade igen.
 "Men mina pappor sa en gång att de sett en med öron på Skuldrorna"  hon såg på honom med en lätt skeptisk blick.
 "Jag svär på mitt liv!"
 
 "inte längre" svarade han ärligt, ärren kunde strama lite ibland, speciellt där han blivit bränd, och de blev lättare brända i solen, men han var ändå mestadels nattaktiv så det gjorde honom inget. Men hade han varit rädd? Trots att han vetat att hon mycket väl dödat honom kunde han inte minnas att han varit direkt rädd. Orolig, kanske, men rädd? Inte som när han varit liten, rädd för mörkret han nu älskade.
 "Ett tag kanske" När hennes Eld slickat hans ansikte, svett hud och päls av hans hals. När hennes tänder trasat sönder bitar av hans ben. Men mest kunde han minnas ilskan, hatet. Den gula blicken mötte hennes, lätt forskande, fanns det en anledning till de senaste frågorna? Han tänkte inte tränga sig på.
 "Men jag kom ut, mestadels hel" ett leende tillbaka på läpparna. Alla de viktiga delarna satt kvar, resten betydde inte så mycket.

Hon ögnade Achak uppifrån och ner under en stunds tystnad, fundersamheten tydlig i sina ansiktsdrag. Hon letade efter något. Mer specifikt så försökte hon hitta något som tydde på att han faktiskt var så läskig som hon först trott. Men hon gillade hans historier. Gillade hans leende och entusiastiska svar, om än hon minsann misstänkte att han tänjde på sanningen ibland. Han var kanske inte jättefin och rädslan över att mista sina egna öron var fortfarande en verklig oro hos Fay, men hon kunde ändå medge att han inte var så hemsk trots allt. Och när hon försökte föreställa sig honom med öron fann hon det svårt. Som om de inte passade in i den bild som var Achak.
    Luften gick ur henne. Hon hittade verkligen ingenting på honom som signalerade fara och nu kunde hon inte undgå att känna sig lite besviken. Han var ju bara en varg. En vanlig varg utan öron. "Åååååååh, jag som trodde du skulle vara läskig och farlig. Du är ju inte det!", klagade hon i frustration. Med den skräckblandade förtjusningen borta, vad skulle hon då fascineras av här omkring? "Jag tror inte jag hade passat i det. Att vara utan öron alltså." Ett leende hon desperat försökte dölja spred sig över läpparna när hon blygt fortsatte. "Men det ser helt okej ut på dig faktiskt."

Ett varmt skrockande lämnade honom vid Fay's lätt klagande ton. När de först kommit till flocken hade han varit orolig att valparna skulle vara rädd för honom, på grund av hans ärr, men att höra att det var lite vad hon velat roade honom. Här hade han oroat sig i onödan.
 "Tänk hade jag vetat att det var det du ville hade jag varit demonvargen själv!" utbrast han och ruskade på manen så¨den stack åt alla håll och kanter innan de sträva borsten rättade till sig själv, och gjorde en ful grimas.
 "Skrämma små valpar så de sover om nätterna" fortsatte han roat. "Skulle det vara bättre?" Tungan smet ut mellan tänderna mot henne.

 "Bara okej?" han drog falskt sårat efter andan.
 "Vad menar du? Jag är ju dö-läcker" ett snett flin och han blinkade med ena ögat emot henne.
 "Är nästan så man inte vågar visa sig i stan utan att alla svärmar runt en" beklagade han sig teatraliskt, med ena tassen emot pannan.

"Bara okej?"
    "Mm-hmm", bekräftade hon nöjt och nickade men brast snart ut i skratt när Achak fortsatte prata strunt. Hon tippade omkull och rullade över på rygg med tassarna om magen. "Men blä, äckligt ju!", tjöt hon och grimaserade genom leendet. Hon ville inte tänka på sånt äckelpäckel; vem som var snygg eller inte. Usch!
    "La-la-la, jag hör inte!" Med framtassarna trycka mot öronen skakade hon på huvudet. "La-la-la-la-la-la-la!"

Han kunde inte låta bli att skrocka mjukt åt hennes reaktion, fortsatte prata nonsens, bara för att jäklas lite.
 När hon rullade över på rygg lät han inte chansen gå förbi och blåste varm luft på hennes mage och kittlades med nosen. Vilket möttes av tassar som slog i hans ansikte för att få bort honom, och mycket sprattel, klagomål och tjutande, blandat med skrattsalvor.

Avslutat