Den unga honan var inte dum, men helt heller förstod hon inte vidden av vad de äldre ville. Att en valp försvunnit, eller var det två? Många talade om Turbo som var en av syskonen till de äldre stäppvargarna, men ibland nämndes också någon Nyaldi. Dem sa att hon var syster till Sirocco och Zephyr, men de var ju vuxna? Hur kunde hon då vara en valp som kommit bort?
 Hur som haver så förstod den lilla valpen att det var en dålig sak att komma bort, och vara alldeles ensam. Men hon förstod inte hur det gick ihop med att hon inte fick gå och leka ensam, ifall hon ville. Det var ju inte som om hon bara skulle försvinna för att hon lekte utan att någon tittade på henne?
 Den rosaröda blicken såg upp på den gråa stäppvargen som vandrade under skogens trädgrenar med henne. Han såg faktiskt inte ut att riktigt vilja var där och leka med henne, men ändå hade han inte sagt något emot det.
"Oscuro" hon sade hans namn medan hon såg framåt igen, hennes steg stora och något flängiga.
"Vem är egentligen den där Kaito du pratat om" ett minne pockade lätt i sinnet och hon ville gärna minnas att det hade något med vatten att göra.
 "Är det en sorts fisk?" det var med en valpig nyfikenhet hon såg upp på honom. Stolt över hennes teori. Fiskar levde i vatten, och Kaito hade definitivt med vatten att göra.

Den unga honan klev fram som om hon krävde hans uppmärksamhet, som om han fanns där endast för att underhålla henne. Och det var inte särskilt väl omtyckt hos stäppvargshanen, men han sköt sin irritation åt sidan och påminde sig själv om att det bara var en valp. Valpar hade inte förstånd, inte ännu, kanske fanns det de som aldrig fick det. Men i dagsläget var det inte hennes fel. Hon var fortfarande för ung för att förstå.
Så han svarade henne, men en lugn ton.
"Nej, Kaito är inte en fisk." Han himlade lätt med ögonen medan han talade. "Han tillhör Gudarna, han är havets härskare, och värnar över våra känsloliv samt om freden i världen." 
Han tystnade några ögonblick. 
"Eller... egentligen. Kanske han kan anta form av fisk? Jag kan faktiskt inte svara på det, jag har aldrig haft äran att möta någon av Gudarna."

De små ögonen smalnade av och pannan rynkades lätt då Oscuro påstod att han inte var en fisk. Han var en Gud. Hur såg en gud ut då? Den gråa stäpphanen fortsatte förklara innan han stoppade stig själv och erkände att han inte visste om Kaito var en fisk, det var iallafall vad hon hörde.
 "Om du inte har träffat eller pratat med Gudarna, hur vet du då vad deras vilja är?" Luwa hade hört at han sagt någon gång att deras gamla flock var mycket troende och att de följde Gudarnas vilja. Hur kunde man veta vad de ville om man inte ens visste om de var fiskar? Det hela var mycket märkligt för det unga tiken.

Irritationen högg svagt i sidan på Oscuro, men återigen påminde han sig om att valpar inte kunde uttrycka eller föra sig som vuxna vargar.
"Gudarnas vilja är ingenting man vet om," svarade han sakligt. "Man gör det man tror är rätt. Blir det fel kan de straffa en, blir det rätt kan man vänta en belöning. Gudarna visar oss rätt väg, ger oss en anledning till att fortsätta sträva efter något. Utan tron på att man kämpar för något, utan hoppet om vägledning, utan möjligheten att ha en mening i livet, vad har man då att leva för?"
Han kunde inte förvänta sig att den unga honan skulle förstå. Dessa medlemmar av Qu verkade vara gudlösa i Oscuros ögon, speciellt med tanke på hur han hade blivit uppfostrad, så han kunde inte vänta sig annat än dessa dumma frågor. Men även om han visste om det så var det fortfarande lite irriterande varje gång någon närmade sig honom med frågor om Gudarna och hans tro.

Luwa märkte irritationen i hans röst, och det byggde en valpig irritation hos henne med. Hon ville ju bara veta varför blev han så sur för?! Hon sa ju inte ens att han hade fel? För då brukade hon också bli sur, när syskonen sa att hon hade fel eller ljög.
"Så du säger att man inte vet vad gudarna vill men att de visar en vägen i livet? Hur kan de göra det om man inte vet vad de vill och om de inte berättar?" hennes röst var gäll och upprörd. Det han sade var helt ologiskt och det ena han sa sade emot det andra.
 "Och om man inte följer Gudarna som inte säger vad de vill och istället straffar dem som gjort fel, även om de kanske inte visste det eftersom gudarna inte sa att det var fel, så har man inget att leva för?" hon såg surt på den äldre hanen. Kanske hade Luwa kunnat vara mottaglig för religion, och kanske hade hon kanske till och med kunnat utöva den. Men Det hade krävt en tålmodig berättare som satte liv i historien, som inte motsade den lilla valpen så tydligt och kort för att sedan kanske hålla med.
 Nu var hon mest bitter över idén och tyckte orden lät dumma. Vad Luwa visste var inte många i flocken troende, och än mindre som visade det så öppet som Oscuro och hans syster. Kallade han dem meningslösa? Sa han att Luwa och hennes syskon var meningslösa? Hon var så arg och sur att hon nästan ville gråta, men hon stod envist kvar och stirrade på hanen med upprörda tårar som lurade i de röda ögonen.

Det här verkade vara en som kunde vända och vrida orden till sin egna fördel, noterade stäppvargen med en fundersam min. 
"Alla har sin egen tolkning av religion," svarade han, än en gång med en saklig röst. "Det är inte alla som väljer att tro på Gudarna, det är ett val som varje individ får göra. Jag tror på dem, för att det har hjälpt mig i livet. För att det ger mig ett syfte. Ifall det finns vargar som är av andra åsikter, må så vara."
Han hade väl inte direkt menat att alla som inte trodde på Gudarna var meningslösa, även om han faktiskt ansåg att mer religion skulle behöva spridas i detta land. Det skulle nog ordna upp en del saker som i dagsläget saknade sammanhang.
"Bara för att jag tror på en sak, behöver inte du göra det." Blicken hölls fäst på den unga honan. "Vill du tro att Kaito är en fisk finns det ingenting som säger att du har fel. Det är det som är det fina med tro, ingen kan med säkerhet veta allt, och därför kan ingen ta det ifrån dig heller."
Han drog ett djupt andetag.
"Religionen finns för att ena oss, inte splittra oss. Våran tro är menad att göra oss starkare tillsammans."
Oscuro hade velat ge sig själv en klapp på axeln, så pedagogisk som han tyckte att han var.

Det verkade som om något den unga valpen slagit en ny ton i den äldre hanen, för när han svarade nu verkade den irriterade tonen borta, och vad han sa var inte lika mycket ett försvar mot en personattack, vilket det låtit som tidigare, utan var nu mycket mer följsamt. Den valpiga sidan hos henne ville gärna fortsätta vara tjurig och tvär, trots att hon trodde mer på den äldre hanen nu. Det lät logiskt att folk följde något som gjorde saker och ting lättare för dem.
 "Kanske kan Gudarna vara vad helst dem vill vara?" frågade hon istället något osäker, kanske var det inte vad andra ville att de skulle vara, utav vad de själv valde att vara i stunden, för om det var så så var de väldigt lika vargar ändå, tyckte hon.
 "Vad gör det för skillnad att tro på dem, och vissa kanske tror på dem men inte visar det?" fortsatte hon fundersamt, pratade bara sina tankar högt, med en så valpig röst bara små kunde ha. Som av en vindpust hade hon helt vänt om och var nyfiket intresserad igen.

De röda ögonen som verkade svagt glödande under den svarta luggen såg stadigt på den unga honan medan hon talade. 
"Kanske du har rätt. Jag kan inte svara på det, då jag som tidigare sagt inte har haft nöjet att möta Gudarna personligen."
Han drog ett djupt andetag. Han kände en brinnande längtan efter att få komma närmare Gudarna, såsom hans mor hade fått göra och såsom många i hans gamla flock också hade fått. Att få möjligheten att höra en bön besvaras, att få äran att beskyddas av en ängel, eller att till och med få tala med någon av Gudarna... Det var hans största önskningar i livet. Att få tjäna dem, utföra deras vilja och slutligen bli sedd på det sättet av dem. Att bli bekräftad som en trogen tjänare. 
Att tjäna dem, det var allt han ville i livet. 
"Hur du väljer att tro eller tjäna Gudarna är upp till var och en. Det finns inget rätt och fel, inget svart och vitt. Det är helt enkelt en fråga som alla måste ställa sig, och sedan agera utifrån vad de känner sig bekväma med. Jag anser dock att min tro inte är något jag behöver dölja, utan något jag kan vara stolt över. Om jag kunde skulle jag ropa ut den åt hela världen. Men jag kan inte, och tur är nog det, eftersom jag tror att världen kanske inte är så intresserad av att höra på mig."
Ett roat flin gled över hans läppar.

Mötet hade ändrats fort och hanens mer tillmötesgående sätt att tala om gudarna nu fick den unga att verkligen lystra till. Hon ville gärna tro att Gudarna var mer som vargar, att de var som de ville i stunden och inte alltid kunde vara det folk ville av dem. Det gjorde dem helt plötsligt mer verkliga i hennes sinne, och att Oscuro sa att hon kanske hade rätt solidifierade tanken hos henne. Det var troligen inte vad flockbrodern ville att hon skulle tänka, men han sa ju det själv. Han visste inte och man fick tro vad man ville, och utöva den tron som man ville det.
 "Fler kanske skulle vilja lyssna när du pratar om gudarna om du inte blev så tjurig när de ställer frågor" inflikade valpen, så oskyldigt kritiskt som bara små kunde göra. Skälva skämtet i hans utlägg hade flugit över hennes huvud, och hon ville genuint bara hjälpa den äldre hanen. Om han ville sprida gudarnas ord så behövde han vara mindre defensiv om det, det kände hon på sig.

Smått förvånad över det fräcka ordvalet som valpen tog till såg Oscuro lite stött på henen. Men samtidigt kunde han förstå sanningen som låg i hennes ord. 
"Kanske du har rätt." 
Ett kort leende drog över hans läppar när han valde att inte det hon sade som något illa. Han valde att se det som ett vänligt tips, som kanske kunde hjälpa honom i framtiden. Dessutom fick han kanske ha lite överseende, det var ju trots allt bara en valp.
"Du är ganska klok för att vara så ung." De röda ögonen granskade henne. "Vem vet? Kanske det en dag är du som lär mig." 
Om hon inte redan hade gjort det, idag.

Ett brett leende drog ut på hennes läppar du han sa att hon kunde ha rätt, och hon var nöjd över komplimangerna.
 "Tack Oscuro!!" tjoade hon och omfamnade honom snabbt med de valpiga benen innan hon rusade iväg för att göra något annat. Uppslukad av nästa mysterium hon skulle kunna lösa. Kanske kunde hon berätta för syskonen om vad han sagt, lära dem liter mer!

Smått förvånad över den plötsliga omfamningen den unga honan gav honom när hon från ingenstans slängde sig mot honom och kramade honom hårt, blev Oscuro sittande tyst ett tag och såg när hon rusade vidare mot nästa göromål under dagen. Han hade inte varit beredd på det, men samtidigt kunde han känna hur en varm känsla spred sig inom honom, som slutligen resulterade i ett leende på läpparna. Det hade känts bra, på något vis. 
Ett nöjt hummande lämnade honom medan han lade sig ned, och han kände att han hade lyckats med något bra idag.

[Avslutat.]