Efter den förnedrande uppståndelsen inne i högsätet hade Malva behövt vara ensam. Hon klarade inte av de andras blickar, och klarade heller inte av att se på dem. En blandning av skam över vad som hänt och en brinnande ilska mot de som vetat bubblade upp så fort hon ens berörde flocksyskonen i tanken. De som ljugit för henne och de tysta fegisar som låtit henne dra det stora lasset och ställa frågorna, som inte vågat backa henne fast hon känt deras lika upprörda känslor ligga tjocka i luften. Så hon hade återvänt till sitt hem i Civitas absolut översta delar. Från början med all avsikt att följa Grendels råd. Stanna där för kvällen, vara ensam, inte råka spilla sina tankar.
Men där i sin ensamhet var det svårt att göra annat än att älta vad som hänt, vilka som vetat, att Nilo räddats men inte hennes mamma. Hon vankade av och ann, rastlös av ångesten i bröstet. Gång på gång såg hon ut genom sina fönster, sökte månen och natthimlens nyans. Kunde inte kvällen vara över nån gång? Med tiden insåg hon dessvärre att henne problem faktiskt inte skulle sluta där natten gjorde det, då skulle hon istället behöva möta sina flocksyskon i solljus. Där hennes brister var till full beskådning, utan skuggor att gömma sig i. Insikten fyllde henne med en klaustrofobisk panik och det var helt plötsligt omöjligt att vara kvar i hemmet. Efter en snabb titt i spegeln för att försäkra sig om att kvällens händelser inte förstört henne guldprydda anlete steg hon ut i den kyliga nattluften och rörde sig snabbt ner längs Civitas gator. Först såg hon sig om där hon gick, skannade av alla skuggor efter vakande ögon. Men känslan av att göra något fel gjorde henne bara arg igen, vid Chaibos, hon var ingen fånge i sitt eget hem, hon kunde göra vad hon ville. Det var inte hon som borde skämmas här, Gehennas små spioner kunde ta sig i röven. Speciellt Tistel, den falska hyndan.

Ångande av ilska fortsatte hon ner längs stadens nivåer. Det var sent på natten nu så de högre nivåerna av staden där folk bodde var tysta och tomma. Men hon visste om ett och annat sunkhak alldeles intill muren som nog fortfarande hade öppet. Och hon misstänkte att ingen annan i Tenebris skulle visa sig död där, vanligtvis skulle iallafall inte hon göra det. Dessutom satt nog alla de andra fegisarna lydigt i sina rum och väntade, lika hjärndöda som zombies.
Då hon nådde det ruffiga värdshuset kunde hon tydligt höra upphetsade, berusade röster och någon lycksökande snubbadurs falska skönsång. Nattluften hade faktiskt lugnat ner henne något och nu bestod bröstet främst av ett svart hål fyllt med bitterhet. Hon drog ett djupt antag och sedan klev hon in. Några få vargar tycktes notera hennes inträde, och vissa viskade tyst till varandra om det verkligen kunde vara en av Tenebris som välsignat dem med ett besök. Hon log stelt och gick raka vägen fram till bardisken och slog sig ned. Handlaren där bakom nickade mot henne med igenkänning trotts att hon aldrig sett honom förut.
"En bägare av det starkaste ni har."
Sade hon bestämt och möttes inte av några protester. Hon svepte vätskan så fort den blivit serverad och kämpade för att inte grimasera - lite värdighet hade hon ändå kvar. Direkt nickade hon för att få en till, även denna sveptes omedelbart. Hon slöt ögonen och kände berusningen vadda in hennes sinne, men tankarna malde fortfarande på i bakhuvudet.
Med hopp om att kunna distrahera sig såg hon sig om i den skruttiga lokalen och fick syn på en kolsvart hane som just stigit in och något tveksamt rörde sig mot baren. Då han slog sig ned på behörigt avstånd bredvid henne vände hon sig åter mot handlaren.
"Er bästa fruktdryck, en till mig och en till gentlemannen här bredvid."
Sluddrade hon fram utan att märka det själv och log ett snett leende mot främlingen. Han verkade lite osäker på hur han skulle reagera på hennes givmildhet men nickade till slut ändå ett tack. Hon blinkade mot honom med ena ögat och drack några klunkar. Men tankarna ville inte lugna ner sig och alkoholen hjälpte bara med att sänka hennes impulskontroll. Hon fnös irriterat åt Evens ord som tycktes gå på repeat i hennes huvud.
"Ursäkta, får jag bara fråga en sak, tycker du jag ser småsin ut?"
Hon lutade sig fram emot den svarta främlingen och synade honom genom hopknipna ögon. I en sekund kunde en osäker förvåning synas i hans anlete men sedan ersattes det av ett roat leende. Innan han hann dra efter luft och svara avbröt hon.
"Nä förresten, svara inte på det, Svara Inte!"
Orden lät så bestämda som fyllan tillät och hon skrattade till. På någon vis var det hela lite komiskt ändå.
"Chaibos också..."
Muttrade hon.
"Åh!" hon sken upp "Jag har ju inte ens presenterat mig, Malva, Malva Stjärnsten av Tenebris"
Hon himlade med ögonen åt sin långa titel.
"Vau heteru? Vill du ha en till? En Till!"
Hon vinkade med ena tassen åt handlaren och de båda fick en varsin bägare till.

[Rök. Utspelar sig samma kväll som Bekräftelser.]

Magiska illustrationer av hur en bägare sveps av Kreft:

Rök hade lärt sig mer än han han någonsin trodde han kunde sedan han anlänt i Civitas. Hans största lärdom hade varit om hans omättade högmod. Det hade lett honom till otaliga nederlag, där hans ego, likaväl som hans kropp, fått tagit stryk. Men han hade anpassat sig fort till stadens liv, men även om han tyckte sig själv bemästrat konsten av hur han skulle bete sig, och när han skulle göra det, så var sanningen den att han fortfarande gjorde många misstag. Det var faktiskt just därför han fann sig insmygandes på just detta hak efter att ha blivit jagad från andra sidan staden. Något annat han lärt sig var att det allra bästa gömstället var bland folk.
     Det gick inte att missa den starkt färgade honan som satt vid baren. Hon utstrålade rikedom; inte bara på grund av guldet som smyckade henne, men också på sättet hon förde sig själv, glansen i hennes päls, hur hon luktade, hur ren hon var. Precis som alla andra här, lade Rök märke till henne direkt. Han hade sett andra från familjen förut. De var som några slags lokala kändisar här, och även om han inte visste deras historia hade han förstått att de var väldigt inflytelserika. Det var just därför han alltid försökt hålla sig undan. Nog var han Rök alldeles för godmodig för sitt eget bästa, men han ville inte riskera livet som han långsamt började bygga upp här.
      Det var därför Rök blev så ställd, och på gränsen till obekväm, av hennes generositet. Men när han såg hur svepte bägare efter bägare slappnade han av. Det var inte första gången han mötte en berusad dam, och han hade dragit nytta av situationen förut. Att hon var rik dessutom, gjorde bara tillfället omöjligt att tacka nej till. Rök drack upp sin första bägare precis lägligt till att den andra kom in.
      “Stjärnsten, såklart,” sade han med en spelad vördnad i rösten. Rök valde att inte påpeka det uppenbara. Hans uppgift nu var att få henne på bra humör, att glömma vad det än varit som drivit ner henne hit den här tiden på dygnet.
      “Rök,” presenterade han sig innan han dök ner nosen i sin bägare. Han höll ögonen på henne samtidigt som han drack.
      “Tycker du om dryckeslekar?” frågade han när han lyfte upp huvudet igen. Han fångade snabbt upp vinet som droppade från hans haka. Det rävaktiga leendet fick honom att lysa av fanskap som han hoppades skulle fånga Malvas intresse.

En ljust fnitter lämnade henne vid Röks fråga. Dryckeslekar, gudars, det hade hon inte hållit på med sen hennes och syskonens första fylla. Hon synade den mörka hanen framför sig med något skelande ögon. Han var yngre än henne, men ganska snygg med sin kolsvarta lockiga päls.
"Vadå, som 'Jag har aldrig' eller 'Sanning eller konsekvens' eller?"
Hon fnittrade lite mer.
"Har ingenting emot det, men för sånt behöver man Shots."
Hennes uppmärksamhet vändes nu till handlaren på andra sidan disken med ett menande uttryck. Hon hade hört om den klara vätskan utvunnen ur nån sorts rotfrukt som exporterats hit från norröver. Hon hade bara testat den med olika dyra smaksättningar som hon misstänkte att detta ställe saknade.
"Tio stycken."
Instruerade hon och väntade tills alla tio pyttesmå koppar var fyllda och stod på disken mellan henne och Rök.
"Vilken lek tänker du dig?"

Rök nickade bekräftande åt henne. Dryckeslekar gick nästan alltid hem. Ett hest skratt lämnade honom när hon beställde in mer att dricka. Var hon alltid så ivrig i drycken?
     “‘Jag har aldrig’,” bestämde han med det småsluga flinet  som fortfarande drog i hans mungipor. Det var ett bra sätt att bekanta sig med någon, men också kunde man planera sina frågor på ett sätt som oftast skulle få den andre att dricka.
     “Jag börjar. Jag har aldrig suttit på en bar mitt i natten och supit med en total främling.” Han såg Malvas missnöje över hans påstående. “Vadå? För tamt?” flinade han retsamt. “Drick nu,” uppmanade han och drack ur sin egna lilla skål med den stickande drycken. Den var fruktansvärt stark, och han kunde inte låta bli att grimasera lite när den brände hela vägen ner genom strupen.
     “Kör. Sätt tonen för den här leken då,” uppmuntrade han sedan. Han ville veta hur långt han kunde gå.

Malva himlade med ögonen och drack i unizon med främlingen. Det smakade för djävligt men de borde iallafall bli berusade snabbt på det här. Hon tyckte faktiskt att alkoholen bet sämre än vanligt på henne ikväll, men började ändå bli lite lullig helt klart.
"Vänta, vilka regler kör vi med då, måste man faktiskt aldrig ha gjort det man säger... nej, du drack ju just, såklart, då så..."
Resonemanget svarade på sig själv men hade inte gått att hindra från att komma ut. Lite mer än lullig kanske. Men gudars, sätt tonen, nu låg pressen på alltså.
"Okej okej, jag haar aldriiiig..."
Något Nilo sagt kom till henne och hon fnissade till.
"Ingått i en triad."
Hon log finurligt, var det vågat nog åt hanen? Hon synade honom noga, men drack inte.

Det tycktes bli tydligare för varje ögonblick hur alkoholen påverkade henne, liksom honom. Han tyckte inte om hur sinnet tappade sin udd. Men ibland behövde man riskera något för att vinna något. Det konceptet var han trots allt väldigt van vid. Kanske skulle det inte löna sig ikväll, men i framtiden. Han tvekade inte på att stå på god fot med Malva av ätten Stjärnsten var en bra sak.
     “En triad? Med tre-” Malvas blick klargjorde allt. Han log ett rävaktigt leende, och lät henne tro att han skulle dricka innan han gav vika med en besviken suck. “Det låter kul,” förkunnade han med en tankfull stämma. “Man tycker man ska prova allt en gång iallafall,” sa han och gav henne en smal blick. En inbjudan, eller så ville han bara att hon skulle tro att det var det.
     “Jag har aldrig,” orden blev långa när han tänkte efter, “krossat någons hjärtat.” Rök såg på henne forskande innan han tveksamt tog en klunk. Rök visste inte om det var sant. Han tänkte sällan på hur hans val att lämna sin familj hade påverkat dem. Men Blair hade uttryckt Nomës oro, och kanske kunde det efterlikna att få ett hjärta krossat. Men vad visste han? Desto nyfiknare var han på Malvas svar.

Malva var nöjd över att hon ändå verkade ha lyckats förvåna honom något med sin kommentar och det skulle vara en lögn om hon inte mycket spänt inväntade att se om han faktiskt skulle dricka - det hade varit fullkomligt skandalöst. Men tyvärr, eller kanske tack och lov, avstod de båda att lapa den beska vätskan. Vid hans nästa fråga himlade hon lätt med ögonen, krossa någons hjärta, vid gudarna det gjorde hon väl varje dag bara genom att existera. Men det fick henne också att tänka efter, visst hade en och annan unghane kränk sagt det åt henne då hon meddelat sina standards men om man verkligen tänkte på det... Hade hon krossat Maks hjärta, kanske inte än men garanterat om han någonsin fick reda på vad hon och hennes mamma haft för sig. Och Lev, om han någonsin listade ut att hon från dag ett varit med på kidnappningen av hans älskade lilla lillebror. Jo, hjärtekrossare var nog bara förnamnet. Hon drack, kanske mest för att hon behövde att vätskan dövade det dåliga samvetet tankarna väckt hos henne.
"Jag har aldrig kysst någon på första dejten?"
Lite väl tamt. Båda drack.
"Jag har aldrig druckit något så vidrigt."
Hanen ruskade på huvudet och Malva skrattade roat.
"Jo då, det har vi, se så dags att dricka lite mer nu"
För sent verkade hanen inse sitt misstag men hon tänkte inte låta honom ta tillbaka det som sin fråga. Han fick stå sitt kast.
"Jag har aldrig flirtat med någon betydligt äldre."
Hon studerade honom mycket noggrant samtidigt som hon drack en klunk. Med en något lurig min sänkte även han sin nos till en bägare och drack. Intressant.
"Jag har aldrig flirtat med någon betydligt yngre."
Kontrade han med något illmarigt gnistrande i de svarta ögonen. Fair enough. Hon drack igen, men han lämnade sin bägare. Hon fnissade.
"Tur det, annat hade varit väldigt opassande."
Retades hon.
"Har långt kvar tills jag är grå och rynkig iallafall."
Bet han snabbt tillbaka och hon var osäker på han menade det som en pik mot henne. De svarta brunnarna till ögonen var omöjliga att läsa, och det var inte bara på grund utav alkoholen i hennes system. Faktum var att hon tyckte att den verkade sämre än vanligt på henne, precis började hon känna sig sådär härligt berusad då det var som att något drog henne ur det, fick henne att nyktra till tills hon drack lite mer, och lite mer.
"Jag har aldrig ljugit för de jag älskar."
De båda drack.
"Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat."
Han hade en försmak för de lite mörkare frågorna ändå. Efter en kort stund funderande beslutade hon sig ändå för att dricka. Hennes dryckeskamrat drack däremot inte, hon visste inte om hon trodde honom eller inte.
"Jag har aldrig ljugit i en jag har aldrig lek."
Testade hon honom. Han drack fortfarande inte, hon valde att släppa det.
"Jag har aldrig gjort något jag ångrar."
Hon stönade lätt då hon ens började tänka på sådant hon ångrade. Men den andre röjde inte en min, hans röst var monoton och intetsägande, blicken så likgiltig. Då hon böjde sig fram för att dricka, ångesten molande i bröstet, så satt han kvar stilla och rakryggad som en av Ivos stenskulpturer. Gudars, hur hög svansföring kunde man ha.
"Åh, jag har aldrig skämt ut mig totalt för alla jag känner och värderar"
Jämrade hon sig.
"Mer än just nu alltså?"
Kom det spydiga come-backen genast.
"Käften."
Sluddrade hon genom ett leende och lutade sig fram för att kyssa honom.

Det förvånade honom att han genuint fann leken underhållande. Desto mer han drack desto obetydligare blev hans egentliga baktanke. Han fann sig mer i nuet än vad han brukade. Kanske var det på grund av hennes status som han genuint fann något intresse i henne. Det var tydligt att hon visste hur man fångade allas uppmärksamhet, och Rök trodde aldrig att han skulle falla för något sånt. Men så satt han här, nyfiken på riktigt gällande vem Malva av ätten Stjärnsten var.
     Men så lutade hon sig fram mot honom. Hennes intentioner var tydliga, men Rök tvekade plötsligt. Han hann resa sig upp och ta ett steg bakåt innan han egentligen tänkt över saken. Hennes plötsliga närmande förvånade honom. Varför hade han tvekat? Nej, han vägrade gräva efter brister i sig själv. Istället bröt han ut i skratt. Ett lågt, men hånfullt skratt för att dölja sin egen osäkerhet.
     “Vänta-, trodde du att jag-,” han kämpade fram orden mellan skrattet. “Åh,” pustade han. Han log ett brett, ömkande leende åt henne. “Malva av ätten Stjärnsten,” suckade han. Den spelade medlidsamheten var ett tydligt förlöjligande av henne.

Hanen backade undan från henne och hon snubblade nästan framåt när tyngdpunkten försköts utan någon redo att fånga upp henne. Som att det inte var pinsamt nog att ha blivit så tydligt ratad bröt hanen ut i ett hånande skratt som trotts att det var lågt helt klart drog åt sig uppmärksamheten från de få övriga besökarna. Malva hade aldrig känt sig så tillintetgjord i hela sitt liv. Malva av ätten Stjärnsten suckade han, och det var som att vrida om kniven. Belysa exakt hur ovärdigt hon betett sig ikväll.
Det var som att han njöt av att förnedra henne.
Hon var patetisk.
Hennes bleka blick flackade över rummet, klarade inte av att möta hanens mörka.
"Ursäkta mig.."
Hasplade hon ur sig. Pulsen bultade i de rodnande ansiktet.
Med tårar brännande bakom ögonlocken stormade hon ut i natten.