[Reserverad för Lamia.]

Kaiwood sades tillhöra andarna, jordens Gudinna, och självklart flocken som nu kallades Lykoris som hade en lång och djupt rotad historia i skogen. Kanske man skulle tänka två gånger innan man beträdda området, men Kithara hade inte längre något att oroa sig över, inte sen Durano dök upp i hennes liv.
Efter branden hade han varit försvunnen, och desperat hade hon letat efter honom i sitt sinne. Och slutligen, efter en tid som hade känts som en evighet, hade han återvänt. Gett henne styrkan att orädd vandra in bland trädens stammar. 
Det hade varit en befrielse, när han återvände, att slippa all den ångest och sorg som hon upplevt i hans frånvaro. Han hade varit en del av henne så länge kändes det som, och Kithara önskade innerligt att han aldrig mer skulle lämna henne.

Tillsammans vandrade de in i Kaiwood, och i hans närvaro brydde sig Kithara varken om andar, gudar eller flockrevir. Kanske var det därför hon oaktsamt närmade sig revirgränser till Lykoris, utan att ens notera det. 
Det var inte förrän en röst avbröt henne, frågade vad hon gjorde på denna mark, som hon noterade att någon var i hennes närhet. Med ett leende vände hon sig om, redo att möta vem eller vad som än väntade i skuggorna bland träden. 
"Vad har vi här?" Leendet hördes tydligt i rösten. "Kom fram, kom fram..." 

Irritationen brände till inom henne.
"Det är inte jag som ska förklara mig när det är du som klampar runt i vår skog."
Hotet låg tydligt där i rösten. Hon kunde inte förstå hur den simpla regeln Håll dig på leden eller håll dig borta verkade vara så sjukt svårt för folk att förstå. Det började kanske bli dags att genomdriva budskapet med våld, och Lamia skulle inte tveka att göra ett exempel av den spinkiga bruna honan.
"Jag frågar en sista gång: Vem är du och vad gör du här?"


[Sorry för segt svar... ]