[Skrivet av mig och My. Svara ej i tråden, tack.]

Othello
The BloodBlooms. Othello hade hört om dem, hur de spridit kaos en gång i tiden. En skräckhistoria, och som yngling hade den också skrämt honom. Men ju fler år som gått sen den första gången någon nämnt den okända flocken i Kaiwood hade orden bleknat, och om än Othello inte följde skvaller kunde han inte förneka det svala intresset som väckts för så länge sedan. Inte för att han på något vis var intresserad av deras påstådda agenda, eller för att han avsåg ta reda på mer, utan för att det var omöjligt att inte bli påverkad av något som sades ske så nära. Men det var ju också så att dimman över Kaiwood tycktes ha lättat. Därför hade Othello rört sig genom skogen förväntansfritt, men för det som vågade sig i närheten blev det snabbt tydligt att flocken trots allt inte gått upp i rök. Han hade inte för avsikt att stöta på dem, men då Ken-Yak ännu verkade smittat av sjukdom, och Eriinari livligare än tidigare lämnade det inte många alternativ än att ta den långa vägen runt, och sannolikheten verkade aldrig slå fel när det gällde att bli upptäckt av den omtalade flocken.
  Othello, och en mindre hane i liknande färg, hade blivit stående. De båda betraktade varandra för några få ögonblick utan att säga något, innan flockvargen talade. Om hur han var på deras mark, om hur han borde vända om. Gråblodet svarade inte först, utan hummade bara kort. Frosten i pälsen frasade när han rätade på sig.
  “Jag träffade någon”, sade Othello. “Thzuki.” Det drog omärkligt i mungiporna. “Hon levde inte upp till det rykte ni så omsorgsfullt spridit omkring er. Jag blev.. besviken.”
    Den stålgrå blicken skärptes. Åh, besvikelser. Fenris hade varit en besvikelse. Det fanns ingen ära kvar i Numooris land. Om än han inte stod för ondska, stod han för värdighet. Det fanns ingen värdighet hos Fenris. Det fanns ingen värdighet hos The BloodBlooms. Flocken var patetisk, skrattretande. Han gillade inte de som levde utan värdighet - de som spred rykten genom lögn och skrämseltaktiker. 
   “Är det allt ni är? En myt? En saga för veka öron? En relik?”

Corson
Den väldiga vålnaden framför honom talade om Thzuki. Blicken var likgiltig. 
     “Oavsett vad du hört är det inte sanning.” Corson lät han knappt avsluta. “Vi är inte ärade krigare, vi är bara inte vålnader av BloodBlossom, vi är inte utdöda och Konungen av Kaiwood använder all sin tid på att jucka på döda ting.” Ett kyligt leende retade i mungipan. Corson synade honom långsamt upp och ned.
     “Men visst har det du hört låtit storslaget.” Han pausade. “Det som alla fått om baktassen är, att det inte är sagor de viskas om, det är framtiden.” Stämman var låg men stadig. “Må det se ut som Kaiwood är i vila, men där är mer under ytan. Nästa gång du sätter din tass här kommer det vara Lykoris mark.” Det fanns ett obevekligt självförtroende i den lilla hannen, trots att han tittade upp på den enorma vargen framför honom.

Othello
Othello höjde långsamt ett ögonbryn när den andre talade. Storslaget? Han visste inte om det gick att hålla med. Få saker var storslagna i världen, och TBB var inte en av dem. Inte efter vad de faktiskt åstadkommit - såvida det inte fanns en dold agenda.
  "Lykoris?” Othellos blick vilade stadigt på den mindre vargen. Det var tydligt att många, trots att det egentligen inte nödvändigtvis var en avgörande faktor blev avskräckta av större individer, men trots storleksskillnaden vek främlingen aldrig undan med blicken. Åtminstone det var beundransvärt. “Intressant.”
  Lykoris var ett namn - ett begrepp? - Othello inte hört om förut. Han kände inte igen ordet från något språk, men det fanns också många. Hanen hummade åter. 
  “Att ni vågar berätta för en utomstående.” Uttrycket av avmätt förvåning var nästan genuint. “Räds ni inte er Konung av Kaiwood?” Rösten spelade farlig nära en sarkastisk underton. “Han som har en försmak för döda ting.”

Corson
Corson kände sig belåten. Den fanns en energi hos den åldrade som kändes storslagen, mäktig - allt som tilltalade den yngre. Corson var gripen. Men det lät han sig inte visa.
     “Konungen av Kaiwood är ett namn lika falskt som allt annat. En besvikelse.” Blicken blev hårdare. “Men det finns bara ett enda sätt att få ett slut på all besvikelse. Ta tillbaka den makten som du berövats. Att aldrig behöva förvänta dig något av någon. Att aldrig behöva stå till svars för andras misstag. Makten att vara allt du behöver. Ta den i dina egna tassar.” 
     Han pausade, såg tankfullt ut i skogen. 
     “Det är inte bara jag som är less på att bli besviken.” Corson var trött på att vänta, man kunde höra det i hans röst. Det fanns en passion som var hårt spänd, nästan på sin bristningsgräns. Men de behövde tid.

Othello
Othello kunde höra passionen, frustrationen, i den andres röst. Han kände igen den, kände den själv, om än besvikelsen slutligen hade tagit över. 
  “Så ni är fler”, konstaterade Othello snart. Blicken följde flockvargens, vilade mellan Kaiwoods stammar, synade området som att den omtalade ledaren skulle stå just där. Othello ville nästan skratta, men allt som kom ut var ett hest skrockande. “Och fler därtill.” Han såg åter på Corson, som den yngre vargen tidigare presenterat sig som. “Ni är inte den första som korsat min väg och talat om frihet.. men jag hör er.” Spridd för vinden var agendan som Fenris talat om, försvunnen med deras egen konung och hans fagra ord. Förräderiet var avskyvärt. Han visste inte vad han skulle göra om den vite någonsin vågade visa sig igen - men det spelade ingen roll nu. “Det finns många veka ledare, och den över Kaiwood verkar inte bättre.”
  Othello sänkte huvudet till Corsons höjd. 
  “Vad tänker ni göra åt saken?”

Corson
Det hesa småskrattet var otydbart. Corson kunde inte avgöra om främlingen skrattade åt honom eller något annat. Trots det höll sig minen intakt. Den vita blicken fångade upp det precis lika färglösa ögonparet.
     “Vad tänker ni göra åt saken?” Det drog i smilbanden hos den unge. Något som kunde efterlikna iver blänkte i ögonen. 
     “Vad tror du?” Corson förväntade sig inget svar. Leendet blev långsamt bredare. “Ur The BloodBlooms aska kommer Lykoris resa sig. Kaiwood kommer få ett nytt herravälde. Det kommer inte längre viskas om vålnaderna i dessa skogar, det kommer skrikas.” Ännu var hans självförtroende orubbligt. Corson var fullkomligt säker på att det här var vad de ville. Gudarna hade visat honom, fler än bara en gång. 
     “Moriko vände land upp och ner, för att skydda oss från de odöda.” Stämman var låg men ändå tydlig genom vindens viskande. “Landet skälver i förväntan.” Corson var fortfarande tagen av jordbävningen han och Kogan erfarit i Eriinari. Det kändes lika tydligt som en blixt från klar himmel enligt honom. Det här var deras sanning, Lykoris sanning. Med Gudarna som höll deras rygg kunde inget misslyckas.
     “Lykoris kommer inte behöva stå någon till svars, inte länge till.” Det var svårt att avgöra vad bjässen hade för intentioner. Vissa bar med sig en skådespelad likgiltighet, lätt att avvärja, men inte denne. Men något måste han ändå ha sagt för att vandraren lyssnade ännu på honom. Kanske, om unghannen valde sina ord väldigt noga, kunde han intressera främlingen tillräckligt. Den här bjässen räknades åtminstone som tre vargar i Corsons storlek.
     “Det enda som krävs är sådana som oss, dig och mig. Sådana som är villiga att dra sitt strå till stacken, hur tungt det än må vara, hur dåliga vi än må framstå, för en bättre framtid.” 

Othello
Othello lyssnade under tystnad, blicken stilla fäst på den andre när ha talade om sin flock, om gudar, om Lykoris. Han rörde sig först inte, och ansiktsuttrycket förblev likgiltigt. Han rätade plötsligt på nacken. Blicken vandrade åt norr, där snöslätten och glaciären väntade. Det var dit han varit på väg förr, innan han blivit avbruten. Nu verkade historien ha upprepat sig under ett annat namn - så kanske var det meningen. Men Othello trodde på egen handlingskraft än han trodde på gudars tecken, och oavsett var det någonting med den tragiska historian om den patetiska ledaren som lockade. Om inte annat för att få se det själv. Men Corson hade berättat mycket, och kanske var det dags för Kaiwoods konung att falla. 
  “Mitt namn är Othello.”
  Blicken återvände till Corson. Han såg stadigt på flockvargen för några få ögonblick, innan han log ett mörkt leende. Huggtänderna glimmade farligt under läpparna. 
  “Varför tar ni mig inte till er Konung?”