Månen kastar sitt ljus likt en strålkastare över havets spegelblanka yta. Inte minsta krusning syns och vinden verkar även den lysa med sin frånvaro. Allt är tyst och stilla. Enda ljudet som hörs är det kvävda ljudet av tassar som skapar avtryck i det tunna snölagret. Den mörka valpen vandrar ensam över stranden. I mörkret är det endast hans eldröda ögon som lyser. De tycks glöda men blicken är yttryckslös. Öronen står spetsade på huvudet och den långa svansen ligger böjd i en båge över ryggen och svanstippen vilar mot valpens sida. Den raggigt fluffiga pälsen får den smala seniga men ändå kraftfulla kroppen att se större ut än den är. Ger valpen ett lite björnungeliknande utseende. Det är de längre benen och stora tassarna och svansen som avslöjar att det är en varg. Nog ser man de raser som föräldrarna tillhörde en gång. Den tjocka pälsen hos en bergsvarg. De glödande ögonen hos en skuggvarg. Och de eleganta graciösa dragen hos en vren. Alltihop kompakt bildar en liten gråsvart valpkropp.

Efter en stunds fortsatt vandrande stannar valpen. Han befinner sig mitt på stranden. Han vänder sig sakta ut mot havet och den eldröda blicken höjs till månens runda skepnad. Bakbenen viks under valpen som sätter sig ner. Svansen ramlar ner i sanden bakom honom och med en svepande rörelse placeras den sedan kring tassarna. Där sitter valpen med tom blick och stirrar på månen. Syrsor kan höras från skogsbrynet som kantar stranden. Det är en väldigt lugn och sällsynt vacker natt. En valp leker långt ute till havs. Men svallvågorna den skapar är så långt borta att de inte påverkar stillheten vid stranden.

[Pax till Faye]

Den kyliga vinden drog lite i hennes gråa päls. Tassarna gick med lätta, kattlika steg, trots den tunga sanden under det tunna snötäcket. Svansen svepte bakom den kattlika varginnan, men släpades aldrig mot marken då den var kortare än normalt för en varg. Den korta svansen var ett tydligt tecken på den renrasiga härstamning hon hade hos Aderon-rasen.
Månen lyste svagt, hon höjde huvudet och betraktade den lilla, blåglänsande planeten. Så liten däruppe på himlen, men så stor om man jämförde med en vanlig varg. Månen var så långt borta, så att den ens syntes bevisade bara för henne att den var större än någon varelse någonsin kunde bli.

Hon fortsatte gå. En mörk liten siluett med blicken mot himlavalvet syntes en bit fram. Det var lite svårare att se någon så mörk i nattens dunkel, men det gick fortfarande att se honom. Hon kunde se ett par röda ögon någonstans där i ansiktet.
Siluetten var aningen kraftig, men mer som om det var päls som burrat upp sig på valpen. För det var en valp, det kunde hon se direkt.
Stegen närmade den andre, ett mjukt, vänligt leende vilade på hennes läppar när hon talade.
"Väl mött, främling." Hon valde att tala artigt med orden, och kallade honom för 'främling' istället för 'valp'. Det var bättre att starta ett samtal med trevlig ton.
Hon betraktade valpen. Han liknade nästan en långbent björn med den tjocka pälsen, men svansen var för långt för något sådant. Ena benet hade en vit strumpa, men inte hela syntes då svansen vilade runt honom.

[Det är en något ljusare grå strumpa han har på vänstra bakbenet. Inte vit. ^^]

Vinden hade sakta börjat få träden i bakgrunden att knarra i protest. Men ute på stranden var det fortfarande så när som på vind stilla. Månen lyser klart och det bleka skenet får den stilla havsytan att glittra. Steg som närmare sig har valpen uppfattat. Men han reagerar inte. Det är bara ena örat som vinklas åt ljudets håll som talar om att han faktiskt har uppfattat främlingens närvaro. Men örat spetsas snart framåt tillsammans med det andra igen. En vänlig stämma hälsar honom. Men valpen rör inte en min. Han sitter kvar och stirrar på månen. Han rör inte på sig. Säger heller ingenting.

Man kan tro att en valp i hans ålder borde vara livsglad och obekymrad och glatt hälsa på alla han möter. Men denna valp har redan varit med om mer elände än de flesta vuxna. Han har närmaste misshandlats av sin far under uppfostran och kroppen har fått svälta. Under den tjocka pälsen finns oräkneliga ärr. Detta borde inte vara något en valp ska behöva gå igenom. Men det har denna valp gjort. Det beror på hans blod. Eller snarare på vad han är. Den eldröda blicken ser närmast död ut om man bara kastar en snabb blick på dem. Men tittar man närmare ser man den vilda personlighet som gömmer sig där inne. Det allt för unga ansiktet har redan lärt sig att anta en likgiltig och kall fasad. Känslokall in till benen. Den svartgrå pälsen är raggig och äger en matthet som får färgerna att se mörkare ut än de är.
Valpen verkar inte bry sig om främlingen det minsta. Han bara sitter där.

[Hehe. Detta kan bli en utmaning för Faye. x3]

[Oj, ehm, sorry 'bout that ^^'']

En rynka tog plats mellan hennes ögonbryn och hon tittade lite smått förvirrat på valpen. Den reagerade inte. Brukade inte de yngsta vara livfulla, glada vargar som älskade livet? Den härs blick var bara... död.
Hon harklade sig, lade huvudet en aning på snedden. Vad var det här för valp som inte ens reagerade? Hennes telepatiska kraft, som hon inte kontrollerade helt utan kom och gick som den ville, lät henne veta valpens namn. Thirio. Inget namn som sa henne något. Det var inte hon som valde att hennes telepatiska kraft skulle ta reda på det åt henne, utan den gjorde bara det.
Hon flyttade sig några steg, så hon kom framför honom. En till harkling.

"Vad är det?"
Hon suckade, betraktade honom. Kunde det vara så att han hade råkat ut för något som fick honom att bli så... kall, i så unga år? Det verkade inte sannerligt att en så ung person kunde ha råkat ut för nått som gjort hans personlighet så död, det var troligare att han var född sådan. Men vem var född med en sådan personlighet? Det kunde inte vara många.
Hon undrade vad han var för slags ras. Kanske hade den kalla personligheten ärvts från föräldrarna? Vissa raser brukade ju ha speciella beteende, några var nästan alla genomgoda, vissa raser blev lätt uppretade - varför skulle det inte kunna finnas en ras med en kyla på utsidan också?

[Gaah, så jobbigt det här är att skriva xD Aja, säg till ifall jag skrivit något fel, skrev bara vad som kom upp i mitt huvud...]

Den lilla valpen sitter fortfarande kvar. Men nu när tiken flyttat sig framför honom och skymmer månen vilar valpens blick på henne. Eller rättare sagt. Han tycks stirra rakt igenom henne. Det är som att han inte ser henne. Han reagerar fortfarande inte på tikens försök till kontakt. Reagerar inte på hennes fråga. Vinden har börjat letar sig ut på stranden nu. Drar mjukt igenom valpens raggiga päls som inte luktar varg utan mossa och skog och den salta lukten av hav. Som om hans kropp absorberar de dofter från de platser han befunnit sig på. Detta är dock något medvetet. Valpen är otroligt smart för sin ålder och har gjort så att lukterna av dessa platser satt sig i pälsen. Dels för att förvirra andra vargar och även ge honom ett viss kamouflage.

Syrsorna melodi hörs fortfarande från skogen som kantar stranden. De kommer förmodligen inte att hålla tyst förrän solen brottat ner månen från sin plats på himlen. Inte för att syrsorna stör valpen. Det är en behaglig melodi faktiskt. Den tomma blicken fortsätter att stirra rakt igenom tiken. Valpen sitter helt stilla. Som om han vuxit fast i marken. Som om han vore en stenstod eller något. Inte en min. Inte en rörelse. Inte en blinkning.

[Hihi. Fortsätter hon så kanske han tillslut reagerar. (A)]

Hon såg att hans blick var fäst på henne, eller i alla fall åt det håll som hon var. För hans röda blick såg bara tomt på henne, mer som om hon inte existerade och han tittade på det bakom henne.
Hennes silvergröna ögon smalnade av när hon tittade på honom.
"Jag vet att du ser mig, valp," sa hon, an smula irritation lös igenom hennes mjuka, ljusa röst. Eller var han kanske blind..? Nej. Hans ögon rörde sig alltid med några millimeters skakningar, precis som alla andra levande varelsers ögon gjorde. Och blinda hade ingen rörelse i sina ögon.

Varför svarade han inte? Hon önskade att hennes kraft kunde säga hans tankar, men den gjorde lite som den ville och lät inte henne styra den särskilt mycket. Hon undrade vad som kunde röra sig i den här livlösa, men ändå levande valpens hjärna. Vad rörde sig hans tankar om egentligen? Kanske det var tankar om filosofi, kanske det var tankar om hans förflutna?
Hon suckade lätt, och satte sig ner framför honom, skymde sikten för månen. Hennes öron klippte till, väntade på en reaktion. De karaktäristiska Aderon-tofsarna på hennes öron var korta, kortare än normalt för en Aderon.

En förändring i riktningen av hans blick. Som om man kan se när blicken fokuserar på tiken framför honom. Men han rör fortfarande inte en min. Besvarar fortfarande inte hennes ord. För i sanning vill han inte. Eller kan inte. Han är inte stum. Han har bara aldrig talat med andra vargar. Det var aldrig mycket snack med fadern. Det var bara stenhård träning och valpen fick aldrig säga emot. Bara ta emot. Efter att faderns livslåga släckts fanns det ingen annan att prata med. Valpen har alltid varit ensam. Förmodligen vet han inte hur man beter sig i andra vargars sällskap. För han har aldrig lärt sig det. Han kan tala. Hans röst fungerar och han känner till orden. Men ändå säger han ingenting. För det finns ingen mening till det. Men tiken verkar ha fått en liten gnutta av hans uppmärksamhet nu. Han ser i alla fall på henne. Fortfarande utan att blinka. Vinden viner över stranden nu. Även havet har börjat röra på sig. Bryter enkelt upp den tunna hinna av is som bildats på dess yta. Månen befinner sig på samma plats bakom tiken. Får det att likna en tunn blek gloria kring hennes huvud. Stjärnorna blinkar glatt på sina spridda platser på himlavalvet. Bildar stjärntecken som valpen inte kan namnen på. Det spelar ingen roll ändå.

Hon funderade lite på om hon skulle gå, valpen försökte verkligen ignorera henne. Det var inte riktigt hennes stil det här, att verkligen försöka få kontakt med någon som inte riktigt ville.
"Hade du tänkt svara?" Hon kunde inte dölja de spår av irritation i hennes feminina röst.

Hon såg rakt in i hans ögon, hennes grågröna blickade bestämt in i hans röda. Ögonbrynen höjdes, pannan rynkades lite.
Hon ville få honom att reagera. Han hade i alla fall sett på henne nu, men det var inte riktigt nog. Han kunde väl tala, kunde han? Eller berodde hans tystnad på stumhet? Hennes ögonbryn sänktes igen, huvudet lades på snedden. Kanske han höll tyst för att han inte kunde svara, och inte heller kunde berätta det faktumet?
"Är du stum?" Hennes röst hade inte samma irritation i sig. Om det var så att han var stum kunde han ju inte hjälpa det. Fast han borde väl kunna kommunicera på något sätt? Kanske med gester med tassarna, eller med blicken? Någonting i alla fall? Det kändes inte så troligt att en stum person skulle bete sig på det sättet.

Hade du tänkt svara?
Valpen ser fortfarande på tiken. Men den här gången blinkar han. Bara en gång. Sedan blir han lika stilla som förut. Om valpen tänkt svara eller inte är en bra fråga. Förmodligen vet bara valpen svaret på det. Men han är inte så mycket för att tänka. Ser ingen mening ens i det. Skulle han gå runt och tänka hela tiden skulle han inte få mycket gjort. Förmodligen skulle han bara sjunka ner i tankarna och aldrig komma upp igen. För det är inte direkt solsken och fågelkvitter som skulle korsa hans tankar då. Långt ifrån.
Är du stum?
Frågar tiken och valpen märker en klar förändring i hennes röst. En kort nick. Om det kan få tiken att sluta envisas med att få honom att tala kan hon gärna få tro att han är stum. Han blinkar åter igen. Även hans valpögon behöver fukt.

Hon bet sig svagt i läppen, inte hårt nog för att blodet skulle ta sig ur läppen.
Så han var stum? Varför hade han inte försökt visa det innan? Ett enkelt mim med munnen skulle räckt. Men visst, han var bara en valp. Kanske han inte tänkt på det faktumet.
Hon funderade en stund, så slöts hennes ögon och hon koncentrerade sig på valpens medvetande. Hon kunde se det där, ett grått medvetande inne i den mörka valpen. Komplicerat och ändå så enkelt, precis som alla andras. Det gick inte att förklara. Hennes sinne försökte öppna porten mellan sinnena, så hon kunde höra hans tankar. Även om han var stum i kroppen betydde inte det att han var stum inombords.
Porten var som vanligt seg att öppna, hon var inte så jättestark inom sina krafter än, men det hände att hon lyckades få dem att göra som hon ville. Långsamt, flera minuter gick, öppnades porten och hon såg en enda sak innan porten mellan medvetandena stängdes igen.

Han var inte stum. Han bara höll med för att hon skulle gå därifrån.
Ögonen smalnade av igen.
"Varför ljuger du? Du är inte stum."
Varför gick inte hon? Varför försöka få en irriterande valp som ljög för att få henne att gå, som i början försökt ignorera henne, att prata med henne? Men någonting i henne ville få hans uppmärksamhet, vilken anledning hon hade visste hon inte.

[Så jobbigt han är xD Kommer han tala snart? ^^]

Är det något denna valp hatar så är det telepatiker. Sådana irriterande jävlar som försöker få fram något ur honom mot hans vilja. Han må vara en liten valp som inte kommit långt i utvecklingen ännu. Men vissa småtekniker har han lärt sig använda sin kraft till. Tiken hinner dock in i hans medvetande innan han hinner få upp försvaret ordentligt. Men hon får bara se en liten glimt innan han totalt fryser ner allt som finns där inne. Jagar iväg hennes medvetande med ren kyla som skulle kunna frysa vad som helst till is. Han hoppas hon känner av kylan. Blir påverkad av den. För han tycker inte det minsta om henne. Han tycker inte om någon. Men denna tik är bara otroligt irriterande. För en kort stund funderar han på om hennes kött kan vara smaskigt. Men den tanken dör bort lika fort igen. Denna valp är ingen som tänker hela tiden. Han tänker knappt alls. Det är därför hans blick alltid ser så tom ut. Hans ansiktsdrag så likgiltiga. Raggen reser sig på han rygg och nacke och öronen lägger sig mot nacken. De små huggtänderna blottas när läppen dras tillbaka. Denna valp är ingen som brusar upp för småsaker. Men hans mörka blod ger honom ändå ett temperament som heter duga. Och den här tiken har gjort honom orätt. Har klampat in på mark som inte är hennes att beträda. Han reser sig upp och den eldröda glödande blicken hålls fortfarande fäst på tiken. Det blir kallare runt valpen. Marken omkring honom fryser till is. Han försöker skapa ett större utrymme mellan honom och tiken. Om hon inte flyttar på sig kommer hon att frysa fast. Även hans gråsvarta päls blir frostig. Men han säger fortfarande ingenting. Låter kylan tala istället.

[Haha. xD Kom inte på något bra för honom att säga. xD]

[Sorry för segt svar, bara det att... har ingen idé vad jag ska skriva om xD Han är så jobbig x3]

Hon tog ett steg bakåt för att undvika kylan från valpen och fnös till. Hon orkade inte bråka med en valp.
Den här gråsinnade ungen verkade så tom, som om han inte hade några drömmar eller mål. Trots att han visade en reaktion för första gången den dagen, med att resa sig upp och ge en tyst morrning, så verkade det inte som om han riktigt brydde sig, mer som om det var ett hett temperament som spökade.

"Okej, jag ger upp, valp. Du får som du vill, sitta och glo ut över havet utan att lära dig någonting i livet, utan att få njuta av vad livet har att ge. Du har det säkert väldigt roligt ensam i ditt döda sinne." Hon behöll rösten lugn, men med en skarp ton av sarkasm i den sista meningen. Det hon sa var sant, hon gav upp. Inte för att hon blev skraj eller något av valpens lilla reaktion, utan för att hon inte orkade. Om valpen ville leva hela sitt liv utan att verkligen leva så var det inte hennes problem. Han var ändå bara som ett tomt, dött skal inombords, om man bortsåg från den lätt uppväckta aggressionen. Hans hetlevrade sinne var det enda i honom som faktiskt kunde liknas vid en personlighet.

Tiken vet ingenting. Hon bara kommer här och tränger sig på utan att ha en aning. Försöker även använda någon sjuk kraft för att läsa hans sinne. Hon har ingen aning om vad han gått igenom för att ens vara här där han är nu. Hon tror väl att han levt loppan som vilken valp som helst och att föräldrarna kanske bara har lämnat honom ensam för stunden. Hon har ingen aning om vad valpen har råkat ut för. Vad han fått göra och vad han går igenom för att överleva. Många gånger har det varit med nöd och näppe han klarat dagen och natten. Denna tik tjatar om att leva. Hon har förmodligen aldrig verkligen fått känna att hon lever. Förmodligen är hon ytterligare än av de där glada nissarna som tror att det finns övervägande gott i världen och att allt är så trevligt så. Har hon någon sin fått kämpa för livet? Valpen kämpar för sitt liv varje dag. Om det är någon som vet hur det känns att leva så är det den som så många gånger vandrat i gränslandet till döden.

"Du har ingen aning". Mumlar han och fryser in sitt medvetande så att tiken inte kan använda sitt hokus pokus dör att försöka läsa hans tankar. Han må vara en liten valp. Men det var tidigt han lärde sig att frysa in sitt sinne. Hans far var telepatiker så det var det första Thirio lärde sig. Valpen piskar till med svansen och vänder sig sedan bort från tiken. Öronen vinklas bakåt. Dels för att påpeka att han fortfarande håller koll på tiken. Sedan börjar han gå därifrån. För varje steg han tar bildas is i hans spår. Han har ingen lust att stanna här längre.

Mellan hennes ögonbryn skapades en liten rynka, när valpen talade. Men hon brydde sig inte riktigt. Hon hade ingen aning om vad som hänt honom, det var sant, och eftersom han vände och gick tänkte hon inte ta reda på det. Valpen fick gå om han ville, hon hade trots allt lyckats få honom att tala, i alla fall fyra mumlande ord.
Hon visste att hon troligen betett sig ganska barnsligt åt under deras möte, fortsatt försöka få honom att tala trots att han så tydligt visade att han inte ville. Det var inte riktigt likt henne, att försöka tvinga nån på hennes sällskap. Hon var inte säker på vad det var som fått henne att fortsätta försöka.

Hon vände sig om, lät stegen föra henne åt andra hållet än det valpen gick åt. Tassarna gled ner i sanden och sandkornen kilade sig fast mellan hennes trampdynor. Irriterande. Blicken vändes mot strandens kant, där gräset började ta över istället för sanden och stegen följde blicken ditåt.

AVSLUTAT