Den gråbruna tiken står på ett stenröse på solstäppen och blickar ut över landskapet. Solen står högt och himlen är klart blå så långt man kan se. Längre bort på stäppen betar vildhästar i godan ro. Det är där vargens blick vilar. Hon kan inte sätta ord på de där varelserna och frustrationen river i kroppen. Kanske har hon helt enkelt aldrig sett sådana djur tidigare. Vad hon har kommit fram till är att det vore dåraktigt att försöka sig på att jaga dem ensam. Det vore rena självmordsuppdraget, och tiken är fullt levnadsglad nu för tiden. Hennes kropp är vältränad och pälsen har livfull glans. Den isblå blicken är pigg och alert. Hon har kommit lång väg. Men det saknas ändå något. Det stora svarta hål hon bär på. Där endast de röda ögonen bor. Hon vill bli av med den jagade känslan och fylla ut det svarta hålet. Skuggfall vart en besvikelse. Så många vargar på en och samma plats och inte en enda som kände igen henne. Tiken börjar inse att hennes sökande efter den hon var är dödfött. I ärlighetens namn vet hon inte ens om hon vill få reda på vem hon varit. Hon har lyckats bli rätt nöjd med den hon är nu. Men hon skulle nog ändå gärna vilja ha tillbaka sitt namn. Att få reda på var hon kommer ifrån vore inte så dumt. Men den hon var... Tänk om hon inte var någon särskilt bra person? Fast hade hon inte varit det kanske fler hade känt igen henne? Hon skakar lätt på huvudet, släpper vildhästarna med blicken och vänder sig bort. Det är bäst att försöka finna något mer lättfångat att äta.

[PAX TILL VERA]

Vissa egenskaper och vanor skulle aldrig tvättas ur Veras sätt. Kanske var det därför hon utan eftertanke lämnat sig resten av gruppen bakom sig när de ville vila för att spana i förväg. Det låg inte i hennes natur att ha ro i kroppen under vandring. Trots att minnena från hennes tidiga ungdom i Snöslätten var bleka och betydelselösa i jämförelse bar hon stor stolthet i vart hon kommit ifrån, och vem hon varit.
      En bris som kom blåsandes från norr drog med sig en främlings doft. När Vera vände blicken norrut kunde hon se varghonan längre upp på en höjd kulle med en stenhög. Isvargen saktade in och såg vaksamt på honan. Kanske väntade hon sig en inre vägledning, ett tecken om vad hon skulle göra. Men hon tog tystnaden som en bekräftelse på att inget ont väntade henne. Så med nyfunnen nyfikenhet vek hon av från leden och började gå upp mot kullen. Samtidigt så vädrade hon efter andra dofter, för att försäkra sig om att tiken var ensam. Vilket också verkade vara fallet.

Det där surret som ger henne huvudvärk säger henne att hon inte är ensam. Det verkar dock bara vara en individ i närheten. Det är därför den gråbruna tiken inte kunde stanna längre i Skuggfall. Hon hade konstant huvudvärk när hon var där. Hon har lärt sig att kontrollera kraften lite. Hon har lyckats förstå att det är andras tankar hon hör. Men på en plats som Skuggfall där det var så många vargar runt omkring gick det knappt att sortera sorlet av alla olika tankar som tryckte på och hotade att spränga hennes skalle. Här ute på slätten hade det varit lugnt och skönt. Tills den här främmande individen rört sig inom hörhåll. Den gråbruna tiken har lyckats lära sig att hålla sitt medvetande och sina tankar för sig själv. Därmed tränger hon sig inte på i någon annans huvud. De får behålla sina tankar för sig själv. Men det känns hela tiden som att något försöker tränga sig in i hennes huvud. Det tar mycket koncentration, dels för att hon saknar den finess och medvetenhet om kraften som hon skulle fått om hon till exempel haft en lärare. Det har varit en kamp att försöka kontrollera den själv.
Den isblå blicken fästs på en ljus främling nere på stäppen. Första tanken är att det kanske kan vara någon som känner igen henne. Det styr hennes steg ner från stenhögen och nyfiket går hon främlingen till mötes. Hennes hållning är avslappnad och vänlig. Hon är inte lika främlingsskygg som hon varit förr. Nu när hon mår bra och har hälsan igen så är hon mycket piggare, mer öppen för nya möten. Och så länge främlingen inte besitter röda ögon så känner sig tiken lite modigare.
"Goddag" Hälsar hon artigt.

Vera hälsade tillbaka med en nickning. Tikens utstrålning var lugn och tillmötesgående, men ändå kunde hon känna av ett svagt brusande från sitt inre nu. Något som försökte säga något till henne, men Vera kunde inte tyda vad.
     “Äre här dina marker?” frågade hon torrt. Den bleka blicken sökte sig omkring. Det fanns egentligen inga tecken på det, och nu när hennes doft var starkare var det tydligt att den inte hörde till landet här. Men hon hade varit mer om mindre självklara grejer än så.
     “Jag å mina följeslagare kommer å korsa landet här,” erkände hon oberört, “ja hoppas it de stör dig.” De valda orden kanske lät omtänksamma men det fanns något i hennes blick som sade att det inte var förhandlingsbart, oavsett vad honan skulle säga. Vera var varken vänlig eller fientlig, och det var sällan utomstående fick se någon annan sida än just denna hos henne. Det var som att alla år av piskande vintervindar hade nött bort allt det mjuka i hennes anlete, och bara lämnat kvar något benhårt och vasst.

Den gråbruna tiken skakar på huvudet. "Nej, det här är inte mina marker, så det stör mig inte". Svarar hon. Hon ser nyfiket på främlingen. Denne har ett minst sagt intressant yttre. Inga öron eller svans, fläckig päls. Hon har mött på så många olika och spännande utseenden sedan hon kan minnas. "Vart är ni påväg?" Frågar hon. "Jag menar inte att lägga nosen i blöt. Jag kan inte landet så mycket så jag är bara nyfiken på vad för spännande ställen det finns att upptäcka här". Lägger hon till för att inte verka oartig eller påträngande. Hon suktar så mycket efter lite socialisering. Lite närvaro av andra vargar. Hon önskar inget hellre än att få tillhöra något. Men hennes tidigare försök har varit misslyckade. Hennes sociala skills är inget vidare. Men hon vill ta vara på varje tillfälle som ges att öva. "Jag kallas Mishi". Hon försöker visa lite artighet genom att presentera sig och hon sänker huvudet i en lätt hälsningsgest.

En halvt road fnysning lämnade henne.
     “De finns it så mycke att glo på här it,” kontrade hon obrytt. “Om du it gillar torrt gräs o oväder så e du nog på fel ställe.” Vera lät blicken spana ut över de böljande, gyllene vidderna. Det var inte allt för olikt det hon mindes från sin ungdom, ändå var den det totala motsatta.
     “Sanctevra,” svarade hon sakligt. “Ljusets tempel, och jag e en av Ljusets krigare. Vera.” Hon studerade den mörkpälsade tiken noggrannare, som hon försökte leta svaret på någon gåta i hennes anlete.
      “Om du e vilse e Gudarna alltid en bra plats att börja leta på. Är du nära Gudarna, Mishi?”

It så mycket att glo på här...
Den gråbruna tiken andas långsamt ut i en utdragen suck. Hon vet inte vad hon väntar sig. Hon vandrar mållöst omkring och vet varken vart hon är på väg eller vart hon varit.
Sanctevra.
Öronen spetsas på huvudet.
Ljusets tempel, och jag e en av Ljusets krigare. Vera.
Vera. Ljusets krigare. Ljusets tempel. Det låter som ställen där hon kanske kan få lite klarhet. Den isblå blicken fästas på Vera. Gudarna?
"Om jag kan finna närhet till gudarna så skulle jag följa dem vart de än leder mig. För jag har inget annat kvar". Den gråbruna tiken svarar. På sin korta vandring sedan de första röda ögonen är det få saker som hon kunnat hålla fast i lika mycket som gudarna. Närhelst hon jagas av demoner så kan hon finna viss tröst i att gudarna finns där. Även om hon inte vet mycket om dem. Hon har bara fått höra vissa namn. Att de är för alla. Det ger henne lite hopp. Lite förtröstan. Hon behöver något att tro på för att inte förgås av demonerna som jagar henne.

Antydan till ett leende syntes i hennes hårda uttryck. Det låga brummande som hon märkt av tidigare blev tydligare. Kanske var det den inre vägledningen som försökt visa henne. Vera nickade litet och stelt.
     “Dåså, Mishi,” sade hon efter en kort stunds övervägande, “följ me mig så kan ja leda dig till Dem, å så låter vi De bestämma om du e någe värt.” Nästan ett illmarigt leende fick hennes kalla anlete att spricka upp, trots att det inte låg någon direkt illvilja bakom det.
     Vera slösade ingen tid utan vände direkt om för att följa samma stig tillbaka ner från kullen.
     “Kom me nudå,” uppmanade hon utan att se sig om, “så ska ja presentera dig för de andra.”