Himmelen var grå av tunga moln, men inget av dem hotade med den nederbörd som fallit så hon lämnat Tassemark. Bristen av regn gjorde dock inte att området var mindre fuktigt. Tack vare (och ibland även på grund av) vätan förstärktes alla dofter som fanns i omgivningen: andra vargar, bytesdjur, vatten, sten, eld. Det mesta fanns att finna om man så önskade.
    Med måttligt intresserad blick tittade hon på bytesvarorna som fanns då hon passerade. Hon tackade artigt nej då en cremefärgad vintervarg försökte få henne intresserad av sina varor och fortsatte utan att stanna upp. Det var fascinerande hur hastigt Islagunen hade blommat ut. Visst hade där alltid funnits de som dragits till de varma källorna, men aldrig i den utsträckning som nu. Tiden gick så otroligt fort.

Med dansanta steg rörde hon sig mot en av de varma källorna. Hennes blick föll på en vit, ung tik som bekvämt satt i den.
    "Suil." hälsade hon vänligt. "Har ni någon emot att jag gör er sällskap?"

Vera hade egentligen inte tänkt stannat mer än ett dygn som max, men hon hade kommit att finna mycket intresse i utposten. En dag hade hon lyckats snåla till sig en opal från en säljare, som hon sedan bytt mot en halv mammutunge. Det var spännande hur det fungerade här nere och hon hade stannat lite längre.
     Vattnet omkring fick moln av ånga att bildas, och ibland var det så pass att man inte kunde se mycket alls bortom den. Med ryggen mot källans kant kände hon sig säker, och värmen var välkomnande och mjuk. Vera var egentligen inte mycket för värme, hennes liv hade spenderats på Snöslätten och värme hade aldrig varit en självklarhet på det här sättet. Men detta var uppskattat, om än något hon inte skulle kunna vänja sig med.
     En främmande röst fick henne att öppna ögonen från sitt avslappnade hängande och hon såg upp bredvid sig. En högre, tillsynes äldre varg påkallade hennes uppmärksamhet med en hälsning hon inte kunde identifiera.
     ”Jadå,” Vera log, ”hittills har jag inte lyckats byta mig till ett helt vattenhål.” Vera betraktade hur den mörkfällade klev ner och satte sig till rätta. ”Suil,” upprepade hon frågande, ”vad är det för språk? Inget jag känner igen,” erkände hon.

Hon log roat åt den yngres ord och steg ner i källan. En knappt hörbar suck av belåtenhet lämnade henne då den varma vattnen omslöt hennes kropp. Eldaren snurrade ett varv på platsen innan hon bekvämt satte sig ner. Då den ljusa ynglingen talade spetsade hon öronen och log.
    "Eldari." svarade hon. "Modersmålet för min ras."
Ett av dem i alla fall, och det som var vanligast nu för tiden. Hon antog åtminstone att det var samma som innan hon lämnade Aranor. Det hade trots allt inte gått speciellt lång tid.
    "'Suil' är likvärdigt ordet 'hälsad' på nordspråk."
Att tala om språk gjorde henne alltid på gott humör. Hon hade lärt sig många sedan hon kom till Numoori.
    "Är ni en av byteshandlarna?"
Den vita hade sagt någonting om att hon inte lyckats byta till sig en av källorna än.

Eldari. Vera snörpte på munnen och nickade lätt. Aldrig hade hon träffat någon annan än de som pratade Numoorian och Nordspråk, men det kanske var vanligare söderut.
      ”Suil,” upprepade hon för sig själv, som för att prova orden ytterligare. ”Intressant,” hummade hon tyst. Den smala blicken sökte rätt på den mörkas när hon talade igen. Ett kort grymtande  som skulle föreställa ett skratt lämnade henne.
      ”Näe, int egentligen,” hon log smalt, ”men vem skull int vilja ha en hel sånhär för se’ självt?” Ångan från vattnet fick pälsen som fortfarande var torr att krusa sig. ”Å du?”

Det vaga leendet på hennes läppar breddades en aning då den vita smakade på ordet igen. Oreliel hummade mjukt vid den andres ord.
    "Jag antar att ni har en poäng."
De varma källorna hade alltid varit någonting hon besökt hon passerade Eriinari, men hon kände själv inte något behov av att äga en själv. Vandringslusten var allt för stor hos henne, även om hon sett Numoori så otroligt många gånger.
    "Nej, jag är endast en vandrare." svarade hon och skakade lätt på huvudet som för att styrka sitt uttalande. "Det finns få saker jag önskar, och ännu färre jag har möjlighet att byta mig till."

Vera nickade och hummade förstående. 
     "De ligger nå't i det du säg." Det fanns mycket man ville ha som inte gick att byta sig till, det var så med det mesta i livet. Det enda sättet att få det man ville var att jobba för det, och jobba, det hade Vera gjort hela livet - för mat, för värme, för trygghet. I norr kom inget serverat. 
     "Men man få' väl nöja se' med det man äger å har." Den ljusa tiken log litet och snett med en något slug min. "Int' sant?" 

    ”Det stämmer.” hon nickade bekräftande. “Att ta det man redan har för givet är bara dåraktigt: du kan aldrig veta om eller när du förlorar det.”
Hon hade fått lära sig det den hårda vägen när hon var yngre.

Hur lång tid de spenderade i källan och samtalade kunde hon inte säga, men hon hade trevligt oavsett. Veras dialekt var inte främmande för henne, men ovan. Då och då under deras konversation fick hon fråga vad vissa ord innebar, och med möda och mycket gissningar lyckades hon få fram en ungefärlig innebörd av de underligaste orden.

[superdåligt avslut, men där är det i alla fall xD]