Alltså. Hade det varit någon annan än Nomë som fött valparna hade Blair aldrig lämnats ensam med dem, men nu var det just Nomës valpar. Hon hade försvunnit iväg för att jaga, och dimmvalparna strosade nu fritt. De var så små. Något stressad såg Blair på när de snubblade runt, och han skyndade sig snart efter Lys när hon begav sig iväg.
     "Ey, Lys!" kallade Blair och kom snabbt ikapp. "Vad göÖÖAHH nej, inte den!" Han greppade något omilt tag i valpen och bände en flugsvamp ur käften på henne. Svampen spottade han en bit bort, och inspekterade stressat hennes mun för att se om hon svalt något. Det var svårt att se, för Lys flinade åt honom. Han älskade både Nomë och Molok, men deras avkommor var för lika dem. "Jag sa ju åt dig förut att inte käka svamp!"

Lys hade försökt gnaga och busa med sina syskon, men de alla hade en tendens till att bita tillbaka - något som hon inte uppskattade alls faktiskt. Därför hade en prickig svamp en bit bort fångat hennes intresse istället. Inte skulle den ge igen mot henne, eller hur?
    Hon hann inte sätta tänderna i den på riktigt innan Blair hade fått henne att motvilligt spotta ut den. Dock tjurade hon inte över det speciellt länge, utan lät ett stort flin sprida sig på hennes läppar.
    “Men det här var ju en helt annat svamp”, fnissade hon och vred sig ur hans grepp. Med en duns föll hon till marken, men var snabbt uppe på alla fyra igen. Hon ställde sig i en lekfull position och såg busigt på honom. Sedan blickade hon ned på svampen som vilade under hennes tassar. “kolla här är ju en till!”
    Snabbt högg hon tag i den och drog loss den ur marken. Lys lät den vila i munnen, hon ville bara se hur Blair skulle reagera, och inte egentligen äta den. Den luktade illa.

Varför fanns det så många svampar i Kaiwood? Blair stönade irriterat när Lys fann ännu en att stoppa i munnen. Din lilla- Han stoppade en tass i munnen på henne och bände upp käkarna. Svampen vilade på tungan. Hon försökte ju inte ens äta den. Blairs blick smalnade av när han såg på sin brorsdotter. Hon drev bara med honom. Nåja. Det här var ingen flugsvamp, och på sin höjd skulle hon kanske få magont. Han flyttade sin tass och la den istället under hennes käke för att stänga hennes mun igen.
     "Nå, Lys?" Blair lyfte på ögonbrynen och stirrade henne i ögonen. "Ska du inte svälja då?" Om inte ord kunde lära henne, kunde svamparna det.

Lys flinade stort. Hon var ett geni, han hade gått på det. Allt visste hon hur man kunde busa och luras! Det skulle hon allt berätta för mamma senare, hur hon lurat Blair.
    Men så plötsligt flyttade Blair sin tass och stängde hennes mun. Och istället för att få ut den äckliga svampen lät han den vara kvar i hennes mun. Hon mötte hans stirrande blick.
    Det fanns två alternativ. Hon kunde antingen spotta ut svampen. Då skulle hon förlora, men klara sig från att bli sjuk, som Blair tydligt sagt att man kunde bli om man åt svamp och massa andra saker. Det andra alternativet var att äta upp svampen. Trots att den luktade och troligen smakade tvi, så skulle det ändå visa honom hur långt hon var villig att gå. Dessutom, om hon blev sjuk kunde hon skvallra för mamma att det var hans fel.
    Med ett självsäkert leende började hon att tugga, och fick hindra sig själv från att spotta ut den för den smakade ju dynga, och svalde hårt. En lågmäld rap lämnade henne när hon svalt och ett litet fniss lämnade henne.
    “Titta!” Hon öppnade munnen för att visa att svampen var borta. “Borta!” Med busiga steg tog hon sig närmare sin farbror och slog sig ned precis under honom. Kanske klampade hon lite på hans tassar på vägen, men det gjorde inget.
    “Visst vann jag?” Huvudet vändes rakt mot honom. Hon försökte se hans ögon, men det enda hon fick skymt av var hans stora haka.

Det var två starka viljor som stirrade varandra i ögonen. Hennes inre kamp var tydlig, men tillslut verkade envisheten vinna. Blair kunde inte hindra ett flin när hon tuggade i sig svampen.
    "Visst vann jag?" Blair studerade sina klor.
    "Absolut, absoluuuut." Det fanns inget ärligt i den försäkrande tonen, men det behövde hon inte plocka upp på. "Vet du", Blair backade undan från henne och nickade mot lyan. "Kom. Vi kan inte lämna dina syskon utan uppsikt, uppenbarligen." Den lilla piken var fjäderlätt. Han ville dumpa henne hos Nomë innan hennes kropp började bearbeta svampen och inse att det var helt fel att stoppa i sig. Han började gå, något skyndsamt.

Lys föll omkull när Blair plötsligt drog sig undan. Hon skakade motvilligt på huvudet. Hennes syskon skulle klara sig, det visste hon med säkerhet.
    Snabbt slängde hon sig upp på alla fyra för att hinna ikapp honom.
    “Men vad tråkig du är!” Utbrast hon och rynkade pannan. Kanske hade han tagit illa upp över att en liten valp hade överlistat honom. “Är du en dålig förlorare, farbror?”
    Blair gick för fort för att hennes små steg skulle hinna med, och beslutsamt ökade hon farten. Precis när hon var framme vid honom tog hon ett litet skutt i luften, riktade in sig på den långa svansen som rörde sig bakom Blair. Hennes mun öppnade och hon högg in, inte för hårt men inte heller varsamt.
    “Du går för fort!” Pressade hon fram genom stängda käkar.

Blair kunde inte hindra ett litet skratt över hennes ord.
     "Faktiskt", stämde han in. "Den sämsta i hela Numoori, ska du veta." Det dröjde inte länge innan det stack till i svansen. Blair stannade upp och vändes sig sakta om. Lys hade bitit tag i hans svans, och plirade nu upp på honom.
      "Det är inte jag som går snabbt", muttrade han. "Det är du som är liten. Men okej." Han la sig ner och ryckte svansen ur hennes grepp. "Du kan få rida på min rygg. Men-" Han höjde varnande på ögonbrynen. "Om du biter mig i mina vingar kommer jag ta med dig norrut och mula dig i snön. Förstått?" Han hade inga förhoppningar att hon skulle ta hans hot på allvar, men han ville desperat få ha sina vingar i fred. De var känsliga, och valptänder var vassa. Han kände ändå lite ansvar för Lys, och misstänkte att ett bet skulle få honom att råka kasta av henne. 
    "Dessutom", sa han med ett leende, "så vill vi väl inte att jag ska behöva välja ut en ny favorit-brorsvalp?"

Lys rynkade på näsan och slickade sig om munnen för att få bort ett par päls tovor som fastnat i hennes mun när Blair ryckt bort sin svans. Hennes egna svans viftade okontrollerat bakom henne, fick hela hennes bak att röra sig. Om det var något hon tyckte om så var det att rida på andras ryggar, då kände hon sig så mycket större än vad hon faktiskt var.
    Hon nickade seriöst. Ordet snö var främmande för henne, och hon var osäker på vad det faktiskt var men det lät inte alls mysigt. Dessutom ville hon inte flyga norrut, då skulle hon ju behöva lämna mamma och Åska hemma eftersom dem inte hade vingar.
    Med så varsamma steg som möjligt klättrade hon upp på Blairs rygg, men hejdade sig mitt i ett kliv längre upp.
    "så vill vi väl inte att jag ska behöva välja ut en ny favorit-brorsvalp?"
    Lys öppnade munnen och såg på stora ögon ned på Blair. Hon sjönk ihop mot hans rygg med tassarna vilandes längs hans sidor.
    “Är jag din favorit?” Pep hon glatt och stolt. Lys kände en glad känsla växa i magen, eller vänta, det här var något annat. Det krampade, och valpens hjärta började slå snabbare. Ånej, ånej, ånej
    “Blair?” Började hon med darrig röst, “jag mår inte-”
    Mer hann hon inte säga innan svampen hon ätit, och lite annat gott, låg på Blairs rygg och nacke. Häftigt drog hon efter andan och såg med skamsen blick på honom.
    “Ojdå, förlåt…” viskade hon lågt fram. Hennes röst darrade när hon talade igen. “Är jag… är jag fortfarande din favorit?”

Lys var en lätt, behaglig tyngd mot hans rygg - tills han kunde ana vibrationerna, och blev väldigt varse om vad som höll på att hända.
     "Blair?" Han svor, men det var redan försent. Mm. Hans nacke och rygg fläckades av varm valpspya. Härligt! Blair övervägde att lägga sig på rygg, men fick påminna sig själv om att Lys trots allt bara var en valp. Det var ett passande straff för dem båda - hon hade ätit svampen, och han hade låtit henne. 
     "Är jag... är jag fortfarande din favorit?" Blair bet ihop, men kunde inte hindra ett fnysande skratt. Han vände bort från lyan och begav sig mot en kall bäck i närheten. Inte ens i Kawazatri, där vattnet varit varmt, hade Blair tyckt om att bada, och han såg inte fram emot kylan. Han var övertygad om att Kaiwoods floder var smält is från de norra bergen. Helt fel att doppa sig i, men han hade inget valt. Usch, vad hade hon tryckt i sig egentligen?
     "Det beror på", svarade han och sträckte på nacken för att försöka se vattnet mellan träden. "Kommer du äta mer svamp? Eller berätta för din mamma om den här händelsen? Om båda svaren är nej så är du fortfarande min favorit." Han sneglade bakåt på den skamsna valpen, och längde sedan på stegen ytterligare. De nådde snart vattnet, och han stannade upp, något vinklad så de skulle kunna betrakta bäcken tillsammans.
     "Jag ska inte ljuga, Lys", suckade Blair. "Det här kommer vara obarmhärtigt kallt. Outhärdligt. Men ibland får man helt enkelt bita ihop, okej? Håll i dig nu." Han fällde ut sina vingar och vinklade dem rakt upp. På så sätt skulle nedersta delen bli blöt, men största delen skulle klara sig undan vattnet. Blair skred ut i vattnet, och det var mycket riktigt iskallt. Han stönade, men fortsatte tills det var över skuldrorna. Efter att ha kontrollerat att Lys fortfarande var kvar på hans rygg doppade han hela huvudet i vattnet. Han kunde inte skaka på sig fullt som han ville när den lilla var på ryggen, men bäcken hade ett friskt flöde som han hoppades löste upp åtminstone lite svamp. Han kom upp för luft igen, och ropade bakåt.
     "Ser du till så jag blir ren?" 

Lÿs skakade snabbt på huvudet.
    “Det får bli vår hemlighet”, bekräftade hon i hans öra eftersom han förmodligen inte såg hennes skakande huvud.
    När Blair började att röra sig mot bäcken gjorde hon allt för att försöka hålla sig undan från hennes egna spya. Hon ville säga något busigt, men kunde läsa av situationen tillräckligt och inse att det var en dålig idé. Istället vilade hon tyst längs hand rygg, och lyfte huvudet endast när han stannade upp framför det porlande vattnet. Hon ville verkligen inte bli blöt. En dag hade hon och hennes syskon tagit sig lite för mycket vatten över huvudet, och Lÿs hade blivit genomblöt.
    Hon klamrade sig fast vid honom hårt för att inte riskera att falla i. Hennes tassar mötte den kalla vattenytan när han kom in på djupare vatten, och plötsligt doppade han huvudet. Lÿs bet ihop tänderna och såg med förfärad blick på honom. Det såg riktigt kallt ut.
    “Du har kvar lite precis-” Hon nickade när han åter sänkte huvudet mot marken. Vad hon kunde se var det mesta borta. En liten fläck syntes nära henne och motvilligt doppade hon foten i tassen för att fånga upp litet vatten, för att sedan gnida den i hans päls. Helt ärligt visste hon inte om hon gjorde saken bättre eller sämre, men det var ett försök i alla fall.
    “Nu är du ren!” Utbrast hon glatt. Skammen var som bortblåst och med ett litet fniss ställde hon sig upp hastigt på hans rygg.

En liten valptass gnuggade honom i pälsen, och Blair log för sig själv. Han gjorde ett sista dopp för att skölja ur det sista, och vände sedan frustande upp mot stranden.
     "Vilken duo vi är!" Blair sträckte på nacken och gav henne en liten puss i pannan. Allt var förlåtet, trots att han var blöt och kall. Nåja. Det skulle gå över. "Du vet, jag får passa på innan du byter ut mig mot någon annan." Han suckade djupt och teatraliskt. "Din stackars farbror, ensam..." 

Hon sprack upp i ett stort leende och tryckte sitt huvud emot honom. Men leendet ersattes plötsligt med ett litet bekymrat ansiktsuttryck vid hans ord. Lÿs hade undrat flera gånger om han hade en egen familj, eller åtminstone någon mer än bara dem.
   "Du är ju en del av familjen!" Utbrast hon och skakade på huvudet. Dramatisk lade hon sig ned över hans rygg igen och lät benen hänga fritt. "Du kommer väl inte vara ensam för alltid farbror?" Det var en blandning mellan en fråga och ett konstaterade. Dock hann hon inte höra vad han svarade, eller om han svarade innan hon hade fallit in i en djup sömn.

Hennes obrydda ord värmde hjärtat. Han log mjukt.
     "Nä, det kommer jag nog inte", hummade han, road över hennes logik. Lÿs låg ner över hans rygg, och innan Blair hunnit fortsätta konversationen märkte han att hon snusade i sömnen. Valpar hade den mest besynnerliga förmåga att somna på några sekunder, hade han märkt. Med ett litet leende bar Blair henne hemåt.

[Avslutat]