"Ä man hungrigh och int' kan hitte svampen så gåre allti' att äta masken fö' å hålle hungrn' på håll."
Den lilla familjen spatserade fram över mark och sten. Genom snår och buskage. Det var ännu tidigt på dygnet och solen hade knappt hunnit påbörja sin vandring upp över det ljusblå himlavalvet när gråblodet bestämt sig för att ta med valparna på en lärorik resa genom döda skogens lägre plan.
Då och då föll en vaksam blick ut över de tre valparna som vandrade på rad med svansen åt syskonet som gick framför, i ett stadigt grepp mellan käkarna. 
"Pass er fö' räven och stor fåglarn. Å se till att allt' gräve ner svampen om ni ha mer än ni behövve. Spar'en." 
Vandringen fortsatte. Frenja visade valparna gamla oanvända lyor som låg i skydd av vegetationen och som snabbt gick att ta sig till om något skulle ske. Stockar att skörda vildvuxna svampar ur, träd vars bark och utformningar gjorde det smidigt att ta sig upp för. Samt det lilla vattendraget där ovanligt stora groddjuren höll till.
Hon stannade upp intill en trädstam och såg mot valparna. Flera sekunder passerade innan hon skiftade fokus till sin lilla väska hon bytt till sig från Laali, och kort därpå fiskade hon upp fyra små svampar ur byltet. 
"Nu äre dags å äte mä ni ska hitte mata själhv." Frenja såg på sina tre valpar med en stirrig blick. "Seså, anvähnd nohsen." Manade hon på samtidigt som hon börjat slicka på en av svamparna som hon höll i ett krampaktigt grepp.

[Valpar är strax över två månader när rollet utspelar sig.]

Glatt spatserande hade Karl Johan hållit Kremlas rosa svans i munnen när dem följt efter Mamma genom skogen. Han gick så att det sprätte jord och grus framåt, kanske på Kremla men troligen inte så mycket. Lite kanske sprätte på Kantarell också, men han skvätter framförallt framåt.
Han ska se upp för räven o storfåglarna. Faktum var att Karl Johan tyckte alla fåglar var rätt stora, men han antog att mamma menade dem som var större än henne. Mamma kan lita på honom!
Han inspekterade skelande alla lyor som mamma visade dem, alltjämt med Kremlas svans stadigt inkilad i munnen. Nickande bekräftade han varje enskilt gömställe som visades upp, och alla dem ställena han borde akta sig för.
Nyfiket såg han på Mamma när hon plockade fram svamparna och svansen började vifta. Sen slutade den och han rynkade pannan. Skulle dem hitta sin egen mat? Okej. Med en beslutsam min satte han ner nosen mot marken och började gå tills det abrupt tog stop. Kremlas svans räckte inte längre. Förvånat såg han på systern i några sekunder innan han släppte svansen med ett skratt. Så satte han ner nosen mot marken och tultade iväg som en krympt blodhund. 
Det dröjde ett tag, kanske för att han inte ville gå allt för långt bort från Mamma, men tillslut hittade han en sorglig samling med fuktiga svampar under ett stort blad. Med ett triumferande tjut drog han loss dem ljusbruna svamparna ur marken och travade tillbaka till Mamma.
"Titt Mam!" pep han förtjust när han la ner svamparna på marken framför hennes stock "Få ja äta de?" Svansen dunkade upprymt i marken där han satt.

(Tänker att det är skogschampinjoner han hittat, och inte alls för att jag inte vet hur andra svampar ser ut)

Moderns svans hotade med att slippa ur hennes grepp och Kremla släppte den för ett kort ögonblick innan hon fick tag på den igen. Det kändes lite luddigt på tungan, men vad gjorde väl det? Det viktigaste var att hon inte tappade bort den framför, oavsett om det var modern eller något av syskonen.
    "Mmph," svarade valpen med en dämpad röst på vad Frenja berättade.
Mycket var sånt hon hört tidigare, men glömt bort. Farliga rävar och farliga fåglar. Farliga svampar... nej, gräva ner svampen. Svampar var ju inte farliga!

När den lille grå ledaren för konvojen stannade upp släppte Kremla hennes svans. Hon smackade lätt med tungan som får att få bort den fluffiga känslan svansbärandet tycktes ha lämnat på den. Med ostadig blick såg hon modern plocka fram ett antal svampar ur sin fina väska och bakom henne började svansen vifta, obrydd om att Karl-Johan fortfarande höll kvar i den.
    "-mä ni ska hitte mata själhv."
En trumpen min spelade på hennes anlete då hon insåg att hon inte skulle få äta svampen modern hade plockat fram. Missnöjt flaxade hon lite med vingarna men satte nosen till marken som Frenja uppmanade dem att göra. Hon skulle se till att hon hittade den största svampen i hela skogen!
    "Hurk!" Ljudet slapp överraskat ur henne och hon stannade abrupt upp.
Vingligt vände hon sig om, noga med att inte tappa balansen igen, och såg brodern släppa taget om hennes svans. Hon stod och tittade efter honom då han nosade iväg efter mat. Med ett ryck kom hon på sig själv och fortsatte leta i motsatt riktning.

Det krävdes lite koncentration för henne att inte gå in i en massa saker. Hennes kropp hade ännu inte kunnat vänja sig vid att allting gungade på samma sätt som hennes mamma och syskon hade. Men det spelade ingen roll. Hon tyckte det gick bra ändå. Och hon hade bara ramlat ur boet tre gånger de senaste två dagarna. Det plötsliga tjutet bakom henne fick henne skrämt att hoppa till och krypa ihop i en liten hög. Hon kväkte irriterat på vad det än var som låtit, fram till hon insåg att det var Karl-Johan hon hört. Skrattandes åt sig själv ramlade hon vidare efter mat.

Efter allt för lång tid enligt henne själv hade hon fått syn på en groda. Kremla kröp ihop. Det var ingen svamp, men det fick duga! Med klumpiga steg och flaxande, duniga vingar studsade hon efter grodan och lyckades efter en kort brottningsmatch stå som den slutliga vinnaren. Med stolta steg studsade hon tillbaka till Frenja med bytet hängandes i munnen.