Hur någon frivilligt kunde bo i den här hålan förstod han verkligen inte.
"Ändå är du här..." tänkte han sarkastiskt och skakade på huvudet. Faktum var att det var hög tid att försöka ta sig hem... Så fort han kunde komma på vart han skulle.

Rötterna krälade överallt och ibland var dem fräcka nog att lägga krokben för honom. Solen hade passerat sin högsta punkt för ett bra tag sedan, men under träden var skuggorna djupa och dimman låg tät.

Någonting rosa skymtade mellan träden när han såg sig omkring för att avgöra vart han skulle gå för att komma tillbaka hem.
"Ha-hallå?" ropade han med skakigare röst än han ville erkänna och harklade sig.
"Hallå!" sa han med en tillgjort djup stämma "Är det någon där?"
Med försiktiga steg och höga tassar närmade han sig det rosa. Kisande tog han sig igenom ett snår och såg... en varg. En miniatyrvarg. Den nådde honom knappt till magen!
Ett frustande skratt undslapp honom och han satte sig ner, flinande mot den lilla vargen.
"Och vem är du då?" frågade han med ett leende i rösten såväl som på läpparna.

[Pax till Kremla]

Grodans bakben dinglade livlöst och vilt ur hennes mun då hon med stor energi och målmedvetenhet grävde så att jorden yrde omkring henne. För en sådan präktig groda krävdes ett präktigt hål att lägga den i. När hennes tassar stötte emot och fastnade i diverse rötter av diverse storlekar lämnade grymtande läten henne. De små vingarna flaxade ryckigt som för att förtydliga missnöjet över situationen.

Ett frustande läte avbröt hennes arbete och hon frös på platsen. Hastigt snodde hon runt och var nära att ramla rätt ner i hålet hon kämpat så med. Med bakbenen brett isär lade hon blicken på blå individen som hade dykt upp från tomma intet. Han hade en fin färg. Väldigt blå. Som skalbaggarna hon sett ibland. Men han var inte alls lika glansig.
    "Hååch!"
Det var förvånansvärt svårt att prata med munnen full av groda. Bestämt bet hon av den på mitten. Bakdelen landade i jorden med en liten duns. Kremla tuggade energiskt och svalde en alldeles för stor bit för att kunna prata så snabbt som möjigt med den fina blå.
    "Jag är Kremla! Vem är du?"
Bakom henne viftade svansen ojämnt och fick henne att svaja fram och tillbaka.

Den lilla rosa snodde runt från sin grävande ställning i sån fart att Pond nästan inte såg grodan den hade i munnen innan den verkade kvävas på den. Han rynkade pannan och och såg skeptiskt på den halva grodan som nu låg på marken mellan dem. Nästan genast undrade han om det varit så smart att närma sig den här filuren, den verkade inte ha alla hästar hemma om man skulle säga så.
Han flinade dock mot filuren när den aggressivt och rätt slafsigt tuggat i sig grodan och frågat vem han var. Kremla lät som någon konstig sjukdom...
"Jag är Pond." svarade han och såg på hålet som den rosa hade grävt så intensivt i för bara några sekunder sedan "Behöver du hjälp med det där eller?"

Ögonen blinkade i otakt, det ena ögat något senare än det andra.
    "Pond. Poooond," hon smakade på ordet.
Det var ett bra ord. Ett blått ord. Kremla såg sig över skuldran på sitt hål då han kommenterade det. Nästan beskyddande ställde hon sig i det och blåste upp sig.
    "Mitt!" vingarna flaxade demonstrativt. "Du får gräva ett eget hål!"
Det där var hennes! Det hade inte Ponden med att göra.

Han var inte säker på om hon menade någonting när hon blinkade sådär långsamt och i otakt så han log en aning besvärat för att inte vara oartig.
När den rosa intog en defensiv ställning över sitt hål och fluffade upp sina vingar så att hon såg lite större ut lyfte Pond framtassarna avvärjande.
"Woow, ta det lugnt va." sa han och viftade med tassarna"Jag bara undrade om du ville ha hjälp så vi kunde hitta på nått när du var färdig, jag lovar att du får ha hålet helt för sig själv!" Han log frågande och satte ner tassarna igen. Hon verkade tillräckligt dum för att kunna lugna ner sig... eller så skulle hon bli som en arg liten geting... då hoppades han att hon inte var speciellt snabb...

Hon synade kisande honom. Talade han sanning? Svårt att veta. Ett fundersamt hummande lämnade henne.
    "Okej då." svarade hon med misstanke i både röst och blick.
Kremla såg på honom en stund i tystnad, som om hon funderade på något. Utan förvarning snodde hon sedan runt och började frenetiskt gräva ut hålet. Jord och delar av rötter flög bakom henne, utan någon som helst tanke på att Pond var i närheten. Glatt snurrade hon ett varv innan hon satte sig ner och såg på honom.
    "Det här blir bra! Vad vill du göra nu?"
Om sanningen skulle fram hade hålet knappt ökat i varken diameter eller djup, men det var ingenting hon var medveten om. Hon hade grävt!

Han nickade med ett leende som långsamt falnade när Kremla bara satt och stirrade på honom. Just som han skulle börja flacka med blicken snurrade hon runt och fortsatte gräva så att det skvätte bös överallt. Han duckade snabbt och blundade för att inte få allt grus i ögonen.
När det slutade skvätta grus ruskade han på sig och såg på den rosa figuren som nu tittade uppfordrande på honom. Hålet såg ut precis som innan.
Pond ryckte lite på skuldrorna.
"Vad brukar du hitta på här? Jag har liksom aldrig varit här innan så jag vet inte vad man kan hitta på." svarade han "Men finns det ingenting annan att göra kan vi alltid gå på upptäcktsfärd och se om vi hittar någonting kul!" Han flinade brett mot henne och reste sig upp.

Ett fundersamt uttryck klädde hennes anlete.
    "Ibland busar jag med mina syskon. Eller med mamma. Eller så jagar jag svamp eller letar ödlor. Eller grodor. Ibland kan jag hitta paddor! De är jättestora!"
Hon fick lov att avbryta sig själv när Pond började prata igen. Ett tjut lämnade henne.
    "Ja! Upptäcktsfärd!"
Sprattlande tog hon sig upp på tassarna och studsade bort till honom. Hon ställde sig alldeles för nära för att bekvämt kunna se upp mot honom, och det hela slutade istället med att hon stirrade rakt upp på hans haka.
    "Jag vet en jättehäftig plats!" hon slank in mellan hans framben och stannade under magen på den andre. "Det är en plats där vargarna försvinner i dimman."
Hennes röst sjönk till en teatralisk viskning. Hon hade sett dem där flera gånger. Ofta samma vargar gå in och ut ur hålet i marken. Ibland hade det varit andra som gått in där. Och nu skulle hon själv gå in där. Tillsammans med sin nya vän.
    "Följ med mig!" sade hon och studsade iväg i buskaget.

Han följde henne med blicken när Kremla kom emot honom med skuttade steg. Han backade inte men det slutade med att han hade hakan tryckt mot halsen för att ha kvar henne i synfältet. När hon försvann in mellan hans ben sänkte han huvudet och såg på henne mellan sina framben.
"Jasså, men då får du lova att du inte rövar bort mig i dimman!" sa han med ett flin "Jag har hört historier om en Bäckavarg, och är du en Dimmvarg som är här för att röva bort mig kommer jag faktiskt bli ledsen!" Han förstod inte hur Kremla orkade titta på saker upp och ner så ofta som hon verkade göra, bara den här korta stunden gjorde honom illamående.
Så studsade hon plötsligt ut från under hans mage och lyckades sopa till honom med de små vingarna. Med ett litet 'uff' vände han huvudet rätt och var tvungen att stå stilla i några sekunder för att världen skulle sluta snurra så fasligt. När han väl kunde börja röra sig hade Kremla försvunnit in i buskaget, men han hörde henne fortfarande.
"Chilla lite!" ropade han efter henne och började tränga sig igenom buskagen för att komma ikapp henne "Jag är inte lika liten som du!"

Glatt pladdrade hon på om alla vargar hon sett men som försvunnit i dimman innan hon hunnit bli vän med dem.
    “...men du försvann inte! Det var bra! Jag-”
Hon hörde hans röst bakom sig och stannade abrupt upp. Med ett skutt vände hon sig om. Han var så långsam! I den här takten skulle de aldrig komma fram! Otåligt började hon stampa på stället, och när hon äntligen kunde se honom tjöt hon glatt till. Leendes pilade hon vidare in i buskaget, i riktning mot den häftiga platsen.

Hon fick stanna och vänta flertalet gånger, men till sist hade till och med Pond kommit fram.
    “Där” väste hon och pekade med tassen.
Det var lite förfallet och övervuxet, men det gick fortfarande att se hålet i marken. Det var stort nog att räcka till hela familjen om de ställde sig ovanpå varandra, och lite till! Med hastiga steg rörde hon sig mot ingången.
    “Kom!”
Hon slank ner i lyan och följde tunnlarna till lyans hjärta. Nu såg det ganska tråkigt ut, men det hade varit jättefint.
    “Där uppe!” sade hon och pekade med hela frambenet mot taket. “Där har det varit en massa silvrigt snirkel snorkel! Men det är borta nu. Det kom två vargar och hämtade det. Men det var inte deras. Det var en vit varg som satte silvret där uppe.”
Med lurig blick såg hon på den blå kamraten.
    “Och visste du… att det har bott en blå björn här!”
Hon hade sett honom! Inte lika ofta som en del andra, men han hade varit här!

Kremla hade lett honom på den smalaste, mest oåtkomliga vägen hon kunnat hitta och sedan bara stått och tittat på honom när han stånkande och stönandes trasslat sig igenom buskage och under rötter. Men nu verkade de vara framme. Pond kom ut ur ett slemmigt buskage med jord i halva ansiktet och grenar som fastnat i svansen. Han såg ut som hej kom och hjälp mig.
Kremla väste och pekade mot ett hål i marken. Han kisade mot hålet och följde efter när den rosa studsade iväg. Ner i hålet försvann de, och till skillnad från alla tidigare hål var det här även stort nog för Pond. Det var massa tråkiga tunnlar här även om det väll var rätt coolt att de fanns här så visste han inte riktigt vad som gjorde det här stället coolare än någon annan lya.
När Kremla gestikulerade upp mot taket såg han upp och försökte leta efter de silvriga.. snirkel snorkel som hon sa... hade? Nä det kunde väll inte stämma? Med rynkad panna såg han ner på Kremla och höjde sedan på ett ögonbryn när hon berättade om en blå björn. En fnysande fnissning lämnade honom.
"Nä nu måste du skämta, det kan ju knappast finnas några blå björnar." sa han och skakade på huvudet. Helt bäng var han ju inte.
"Men asså Kremla, hur vet du att det har funnits sånt där silver i taket?" frågade han och tittade upp "Nu finns det ju ingenting här, och hur kan du veta att det var en vit varg som satte upp det? Och att några andra kom och hämtade det?" Han såg misstänksamt på henne "För du står väll inte och ljuget för mig? Det skulle vara sjukt ocoolt."

Hon blåste upp bröstkorgen och blängde på honom.
    ”Det finns visst! Jag har sett den! Och jag ljuger minsann inte!”
Hon hittade inte ens på lite!
    ”Jag såg när han satte upp det i taket! Och när de andra kom och hämtade det. Men de verkade inte ha sett mig.”
Det hände lite för ofta. Kremla såg så ofta vargar samtala med varandra, men när hon försökte vara med i samtalet så svarade de henne inte. De såg inte ens på henne. Och sen bara… försvann de.
    ”De var jätteotrevliga och ville inte prata med mig.”
Hon satte sig trumpet ner. Himla typer.

Han kunde inte avgöra om hon var fundersam eller bara ledsen, men det kändes rätt kasst att se henne så ändå. Så han satte sig ner bredvid henne och spanade på henne.
"Mähh!" utbrast han och puttade till Kremla "Vilka otrevliga typer. Vet du vad? Nästa gång du ser dem får du säga till mig så ska jag ge dem en omgång!"
Han log mot henne och såg upp i taket igen.
"Ska vi inte ta och sätta upp någonting fint här igen då? Så kan vi ha det här som ett hemligt tillhåll."

Ponds plötsliga yttrande fick henne att hoppa till, och hans knuff fick henne att tappa balansen. Med ett överraskad litet pip flaxade hon till med vingarna och spretade brett med frambenen för att hålla sig sittande.
    "Så kan vi ha det här som ett hemligt tillhåll."
Kremla sken med ens upp likt en liten sol. Ett hemligt tillhåll!
    "Jaaaaaa!" utbrast hon med viskande röst.
Hon var snabbt upp på tassarna och studsade mot den tunnel de kommit in från.
    "Kom, så hittar vi fina saker att pynta det med!"
Det här skulle bli det bästa hemliga tillhållet i världen!

[Känner du för att ta ett inlägg så kör hårt, annars ser vi det som avslutat :D]