Hon skulle nog aldrig få för sig att säga att hon var bäst på att springa, ens kalla sig snabbast, men hon var snabb, och det glädje henne. Även om hon inte var modig nog att säga ifrån eller neka någon av systrarnas lekar så kunde hon nöja sig med att hon oftast vann alla spring tävlingar. En dag kanske hon till och med skulle vara lika snabb som mamma! Hon såg verkligen upp till henne, hon var modig och stark, och jättesnabb. En dag kanske hon också skulle bli an viktig springare som hon.
 Dag drömmandet avbröts då den mörkar systern vårdslöst kolliderade i hennes sida och de tumlade runt litet. Ett förvånat tjut lämnade henne och hon sprattlade på rygg i ett försök att få av henne. Kunde känna Solveig bita efter hennes öron.
 "Solveeeeiiig" gnällde hon barnsligt och nafsade lätt tillbaka utan att egentligen få tag på något.
 "Jag gjorde faktiskt nåt" muttrade hon olyckligt. Inte för att hon faktiskt hållit på med något nämnvärt, förutom att drömma sig bort, men det hindrade inte henne ifrån att klaga.

“A-HA!” utropade Solveig när hon överföll sitt byte. De små valptänderna greppade efter allt de kunde få tag i genom systerns sprattlande manöver. Men efter att hon fått en tass i magen satte hon sig ned bredvid istället.
     “Jaså?” frågade hon och öronen ställde sig nyfiket till rätta på huvudet. “Vad var det då?” Den tvåfärgade blicken såg omkring, kanske höll Solviva någon i ett bakhåll. Eller så kanske hon gömde något spännande. Oavsett så krävde Solveig att få veta.
     “Jag vill också vara med!” Solveig putade surmulet med underläppen. “Annars säger jag åt mamma,” hotade hon.

En tass träffade ett mål, rakt i systerns buk, till en början kändes det som en triumf, men sen mådde hon lite dåligt över det då Solveig direkt slutade och satte sig bredvid henne istället. Dock så vägrade hon säga förlåt, hade Solveig inte attackerat henne hade hon ju aldrig sparkat henne i magen heller.
 Förbannat då, hon hade hoppats på att systern inte skulle ha frågat, nu var hon ju tvungen att komma på något att säga, speciellt när hon hotade med att berätta för mamma. Viva ville inte att de skulle tro att hon varit elak med flit.
 "ööh" ett fundersamt uttryck tog över hennes anlete och hon blickade omkring sig för vilken ursäkt som helst när hon plötsligt hörde en bekant röst.
 "SCHHH" hyssjade hon högre än nödvändigt och tryckte ner systern så att de var hukade bakom en sten.
 "Jag spionerar uppenbarligen på pappa" viskade hon konspiratoriskt och skickade fram för att se han komma gående emot dem med deras ena farbror.
 "Vi kan ta dem" viskade hon vidare och såg på sin syster med glittrande ögon. Nu skulle Solveig definitivt inte tro att hon bara suttit och gjort ingenting, det var den perfekta ursäkten, Faktiskt!

“AJJÖH!” utbrast Sol högt och odiskret när systern tryckte ner henne till marken. Det gjorde egentligen inte alls ont, det var snarare av princip som hon protesterade. Men den rynkade pannan och buttra minspelet planades fort ut och ersattes av en slug lekfullhet när hon hörde deras pappa och morbror. Hennes bakdel lyfte och svansen började ivrigt slå när hon förberedde sig för ännu en smygattack. Solveig var en mästare på det här nu faktiskt, och allt handlade bara om timing. Att hennes egna uppfattning om timing var bristfällig var förstås ingenting hon var medveten om.
     Solveig spanade på motsatt sida av stenen. Otåligt väntade hon på att de skulle komma närmare. För varje steg de tog kände Solveig hur spänningen växte och tillslut när de bara var något språng ifrån vrålade hon i attack. Elektricitet som byggts upp med hennes överdrivna förväntan fick hennes päls att resa sig och spraka. Hon tog ett skutt som fick henne att flyga högre än väntat och hon kolliderade rakt in i faderns skuldra. Sixten gjorde ett chockat utrop när stöten fick honom att vackla tillbaka. Solveig flög själv tillbaka och landade på ändan med ett snopet uttryck. Det var den starkaste stöten hon lyckats med hittills. När hon insåg vad som hänt sprack hon upp i ett alldeles för nöjt leende. 
     “Såg du, Viva? SÅG DU?”

Åter hyssjade hon högre än nödvändigt då systern klagade på hennes inte så försiktiga manöver. Om de lät för mycket skulle de ju höra dem och då var allt förstört! Sen att hon lät minst lika mycket som sin syster var inget som hon tänkte på. Trots att det var en aktivitet hon nyss hittat på för att sol inte skulle bli sådär tjurig på henne så att hon gnällde till mamma, så var hon nu helt investerad i smygandet. Omedveten att deras exalterade trampande kunde höras väl.
 Sol var först ut ur gömman men Viva var inte långt efter. Då systern flög emot fadern valde hon ut den bruna morbrodern och gnagde på honom där hon kom åt.
 Stöten ifrån syster fick henne att skrämt hoppa till och nu stod hon istället bakom Dels bakben och stirrade storögt emot Sol.
 "W O W" bokstaverade hon imponerat och viftade vilt på svansen. Trampade uppspelt där hon stod, uppe på Dels tassar.

Det förtjusta fnittrandet övergick till ett tjutande gapskratt när hon såg sin pappas förvånade blick. Hon skrattade så mycket att hon tappade balansen på nytt. Lyckoruset föddes ur den spirande stoltheten över vad hon just åstadkommit och den genuina, oskuldsfulla glädjen bara en valp kunde ha.
     Sol hade slängt sig på ryggen och vaggade från sida till sida, fortfarande med magen full av det bubblande skrattet. Men när luften började ta slut kom det bara ut i stötar. Sixten som nu förlikat sig med vad som hänt skakade på huvudet och smackade teatraliskt missbelåtet med tungan.
      “Inte en lugn stund sedan ni kom till världen,” suckade han, men det kärleksfulla leendet fick hans gula anlete att lysa upp. Solveig tystnade långsamt när andnöden blev för stor. Hon såg på sin far som såg mellan syskonen. “Vad ska jag ta mig till med er två?” frågade han roat ut i luften.
      “Ge bort oss!” föreslog Sol med brinnande entusiasm. Fler lekkamrater var aldrig något Sol sade nej till. “Janne vet nån som vill ha mig! Det sa han, faktiskt!” Att det var ett försök till hot som kusinen gett henne var ingenting hon hade förstått, istället hade hon bara tyckt det lät som en jättebra idé.

Hon såg förfärat på Sol när hon kom med sitt förslag. Men tänk om de inte fick se Mamma eller pappa längre? Eller om de som Janos hittat var dumma? Sixten såg på dem först förvånat, och sen med ett leende.
 "Kanske är det bäst då?" retades han med en varm ton och såg emot Del. "Eller vad tror du?" trots orden så drog han Sol närmre sig och skrockade.
 "Jag vill inte att du ska ge bort mig pappa" gnällde hon förskräckt och slog frambenen hårt om hans baktass. Om hon höll kvar i honom kunde han inte ge bort henne, eller hur?
 "Tänk om de är dumma Pappa?" gnällde hon vidare, helt övertygad om att det var vad han faktiskt planerade. Kanske kunde hon övertyga Mamma om att det var en dålig idé och du skulle hon inte låta honom göra det?
 "Inte ska jag väl ge bort dig" försäkrade han med en kärlekfull ton.
 "Vem ska då se efter Mamma åt mig?" Viva sken upp och studsade fram mot Sol och slog benen om henne så de båda trillade över.
 "Pappa kommer inte ge bort mig, du får gå själv" förkunnade hon självsäkert och bet efter systerns öron igen. Helt nöjd med att iallafall hon skulle få stanna.

Sol himlade med ögonen åt sin systers panik. Vad var problemet? Det skulle väl bara vara kul. Ett äventyr! Orden blev bara ett stammande läte i hennes mun när hon försökte prata över sin pappa och syster. Tillslut gav hon upp och snörpte bara missnöjt på munnen. Inte förrän Viva dragit henne till marken lät hon den surmulna minen falla åt sidan. Hon fnittrade och slingrade på sig för att komma ur hennes grepp.
      “Det är okej med mig!” utbrast hon med samma entusiasm som innan. Hon studsade upp på benen igen med svansen högt viftandes bakom henne. Sixten såg för ett ögonblick lite förvånad ut, men log sedan varmt åt henne igen. När Sixten började med sin roade, pedagogiska förklaring om att Janos bara skämtat var Solveigs tankar redan långt borta. Hon föreställde sig hur hon fick se havet, hur hon äntligen lyckades jaga ikapp åskan och blixten. Familjens konversation blev bara ett sorl i bakgrunden när Solveig drömde sig bort.

[Avslutat]