Det var sen förmiddag, och Civitas gator kryllade av liv och rörelse när både besökare och byteshandlare vandrade runt för att se över varor, erbjuda tjänster och samtala med både nya och bekanta ansikten. Lukterna från dem som sålde ätbara varor blandades med dem av läder, trä, tjära och metall. Vart man än vände sig kunde man skymta vargar som hittat någonting som fångat deras intresse, eller försäljare som arbetade på nya föremål eller lade fram färdiga produkter för förbipasserande att titta på. Bara av att sitta vid sidan av som tyst åskådare gav känslan av gemenskap i allt liv och rörelse. Det var en fantastiskt härlig känsla - iallafall för den hona som just kommit ut från sitt tält och var i full färd med att sätta upp en skinnfäll som hon klippt och målat på. Tältet i sig var tillräckligt stort för att två, kanske tre, vargar skulle rymmas där inne samtidigt. Ett hopkok av skinnfällar, tygbitar och rep var vad som formade denna lilla butik - som även fungerade som bostad åt sin ägare när det var stängt för besökare. På dess framsida hängde skinn i olika storlekar, som alla hade målats på, och vid sidan av ingången låg en matta på marken där olika sorters smycken i metall låg placerade. Beslöt man att våga titta in i tältet, fanns mycket mer smycken att finna som hängts upp på väggarna och skinnfällar av alla dess slag låg utspridda lite varstans - oftast intill öppnade färgburkar med kladdiga penslar som lagts i provisoriska vinklar för att det inte skulle hamna färg riktigt överallt. Det var en mysig liten butik, alldeles lagom stor, som fyllde sitt syfte.
Tältet hade dock inte varit så stort när hon först kommit till staden. Hade knappt sex månader hunnit passera sedan hon först funnit sin väg in på dessa gator, och fullkomligt förälskat sig i allt vad Civitas var och erbjöd..? Tja, hur långt tid det än rörde sig om, så visste hon att hon ännu inte hunnit se allt - men tillräckligt för att veta vilka vargar hon skulle vända sig till när hon behövde material eller annat användbart som kunde efterfrågas i hennes yrke. Det enda hon haft med sig när hon först kommit till staden var sina egengjorda smycken och verktyg inlindade i en sliten matta hon bar på ryggen. En resande försäljare, var nog den beskrivning som passat henne bäst. Och hon hade älskat det livet! Att få vandra och se nya platser, möta nya individer, se vad för material som erbjöds runt om i landet. Men så fort hon fått ta del av handeln på dessa gator, visste hon att hon ville slå sig ned och stanna lite längre än vad hon vanligtvis gjorde. Om detta skulle innebära för alltid hade hon inte bestämt än. Det låg så mycket allvar i att ta livsavgörande beslut! Visst blev allt mycket mer intressant om man inte baserade hela sitt liv på småsakerna i vardagslivet?

Bahati hummade på en gammal sång hennes moder sjungit för sina små medan de fortfarande bara varit valpar, medan hon pillade vidare på att försöka få fällen att hänga så att man kunde se mönstret ordentligt.
"Var det en högljudd prick du hade hos dig tidigare idag, Bahati?" De stora, runda öronen rykte till innan hon vred på huvudet för att se bort mot den gamla varghonan som hade sina egna varor utplacerade på en stor duk på andra sidan gatan.
"Jag misstänker att han hördes över halva staden!" Bahati skrattade högt för sig själv, innan hon beslöt att fällen hängde bra nog som den gjorde och travade över gatan för att ställa sig framför den andra honan. Zhimra var en hona med många gråa hår i ansiktet, och mycket erfarenhet mellan sina två öron. Även hon sålde smycken och accessoarer, men riktade främst in sig på arbete med ben.
"Det lät som att du höll på att ta livet av honom."
"Ja, tänk att det alltid är de största och tuffaste som skriker som små valpar när man ska sticka dem i örat! Jag tror jag smorde hela käften på honom med bedövande salva, och han fällde ändå tårar." Bahati flinade brett för sig själv innan hon skakade på huvudet. "Inte bra för affärerna sånt där, folk kan börja tro jag gör dem illa med flit!"
"Äsch, det kommer alltid finnas veklingar. Har man beslutat att sätta ett smycke i skinnet ska man nog inte avskräckas så lätt!" Zhimra torkade sig om nosen med ena tassen och blinkade lätt emot den yngre honan. "Du ska inte oroa dig."
"Tack, Zhimra. Du har nog rätt. Kanske är det bara en sån dag idag att det inte är så mycket kunder i omlopp." Hon tittade tillbaka mot sitt tält, som inte haft en besökare sedan gnällspiken vandrat därifrån med sitt nya örhänge. "Tror du att du kan hålla koll på mitt tält åt mig en stund? Jag använde som sagt upp all min bedövande salva på förra kunden, jag måste gå till Heelma och köpa mer." De honungsfärgade ögonen såg på den äldre med en bedjande blick, medan svansen försiktigt gungade fram och åter bakom henne.
"Klart jag kan! Kommer de nån nyfiken säger jag åt dem att sitta och vänta utanför. Inga problem. Stick och skaffa salva du!"
Bahati skuttade till på stället, och log så brett att piercingarna på nosryggen försvann i vecken.
"Tack! Jag plockar upp nåt gott åt dig som tack för hjälpen på vägen tillbaka!" Hon skyndade sig tillbaka till tältet, där hon plockade upp den lilla läderväskan hon kunde trä över huvudet så den vilade mot bröstkorgen, innan hon skyndade sig ut igen och styrde stegen mot den del av staden där det till största delen fanns salvor, sårrengöring, örter och annat som var bra för kropp och själ. Zhimra hade stenkoll, så hon behövde inte känna sig stressad. Frågan var bara vad hon skulle byta till sig för snacks som hon kunde ta mig sig tillbaka... Det var alltid riskfyllt att gå till dem som sålde och bytte matvaror, hungern kunde få en att ta med sig mer saker tillbaka än vad man behövde. Hon tog ett skutt åt sidan för att släppa förbi en varg som bar på betydligt mer saker än hon själv. Hmm. Salvan först. Så skulle hon klura på den ätbara gåvan sen.