Lune rörde sig lugnt med samtliga valpar, som nu var tonåringar, i släptåg. Resan hade gått förvånansvärt bra, hon hade vädjat till deras förnuft och haft överseende med bus och det verkade ha funkat. De var iallafall framme nu och hittills var alla med. En bit bort kunde hon se en eld och vid den satt Ezekiel som avtalat. Hon ökade på stegen, glad och lättad, hon hade saknat honom och Kolzak och Sezja hela resan. Och hon ville höra alla uppdateringar om Maksim, men kanske inte direkt framför ungdomarna. Med glada tillrop och grymtanden hälsade hon sin bror, strök sig emot honom och slog honom antagligen i ansiktet några gånger med den kraftigt viftande svansen. Lika glatt hälsade hennes lilla ungdomspatrull, stolta över att ha fått tillstånd att lämna reviret. Men varken den andre ledaren eller hennes kära syster syntes till runt elden.
Efter en stunds skratt och småprat, och löften om fri tillgång till Civitas under morgondagen, hade valparna lagt sig till rätta i deras tillfälliga läger. Det var dags. Lune reste på sig och gav Ezekiel en blick, han förstod och gick genast med henne. Bara en kort promenad över det mörka landskapet, upplyst enbart av en månskära halvt dold av moln.
"Hur har det gått? Några spår av honom? Är allt okej med Kolzak och Sezja?"
Rakt på sak, man kunde se den nattsvarta oron i hennes ljusa ögonpar.

[Ezekiel (och cirkelvalparna på ett hörn om ni vill)]

Det var en ofattbar lättnad att se Lune och valparna komma gående i halvmörkret, men deras glada ansikten fick det att värka i bröstet. Ezekiel hade slitits mellan att ge sig av för att leta efter Kolzak och Sezja och att stanna för att möta upp Lune och valparna — de hade inte råd att förlora fler. Han kunde inte låta bli att känna det som om allt föll ihop över huvudet på honom; som om allt han hade byggt upp rasade samman. Först Yelizaveta och Maks, nu Kolzak och Sezja. 
    Efter ett litet tag lösgjorde sig Brann ur skuggorna och slog sig ner hos dem runt elden. Hon sneglade på honom emellanåt under tiden valparna var närvarande, men erbjöd sig att stanna med dem när Ezekiel och Lune reste sig. Han gav nattvargen ett tacksamt ögonkast samtidigt som han frånvarande påminde sig själv om att de faktiskt inte var valpar längre utan snarare tonåringar. Brann hade tagit på sig uppgiften att underrätta de flockmedlemmar som fortfarande befann sig på reviret om situationen, men fast det var nödvändigt gnagde det lite att de skulle behöva dela upp sig ännu mer när de redan var så utspridda. 
    Är allt okej med Kolzak och Sezja?
    "Lune, jag …" Hans röst lät en aning grötig, men han tvingade sig själv att se på henne. Oron han själv kände speglades i hennes undrande ögon. 
   "De är borta. Kolzak och Sezja är försvunna." Han drog ett djupt andetag. Han var så trött, men ändå hade han inte sovit ordentligt på väldigt länge — det kändes som om det enbart var rastlöshet som höll honom uppe ibland.

Alla hennes största farhågor besannades och det kändes som att hela världen rämnade runtom henne.
"Borta?"
Ekade hon oförstående fast hon ju såklart förstod. De var borta. De var också borta. Hjärnan arbetade febrilt. Betydde detta att de kommit för nära, att någon höll Maks mot hans vilja och att de hittat ett spår av honom och därför också tillfångatagits? Eller var det bara illasinnade vargar de råkat ut för, Lune mindes Kolzaks och Aliitals berättelse om Ledenu. Hans till synes helt randomiserade våld. Hon mindes sin egen mor, Sezjas familj, och en rysning löpte längs ryggen. Hon hade lovat att alltid skydda den lilla systern, alltid finns där för henne. Det värkte i bröstkorgen då hon tänkte på det.
"Hur länge?"
Även hennes röst hade nu blivit grötig. Vad skulle de säga till valparna då de vaknade imorgon? Deras pappa, morbror och ledare var borta. Gick det ens att förklara något sådant?
"Vad skulle de göra då de försvann, vart någonstans skulle de?"
Man kunde höra hennes desperation. Det måste finnas en ledtråd någonstans, en lösning. Det skulle lösa sig, de skulle ta sig ut ur natten tillsammans.


[Ett seeeegt svar <3]