Temperaturen i Civitas var relativt jämn hela året, men trots det gick det inte att ta miste på att sommaren äntligen var på väg. Nephania hade lagt sig till rätta i Grendels trädgård i hopp om att kunna öva på sin nyfunna, gudagivna kraft i lugn och ro. Hon hade lyckats kasta Even rakt in i en vägg, så hon var väl medveten om att hon kunde. Men att flytta på saker och ting när hon ville det var svårare än hon hade väntat sig. Under hela sitt liv hade hon haft elektriciteten nära till hans (som yngre hade hon tyckt att hon hade lite för lätt att komma åt den), så att behöva kämpa med att utföra den simplaste av saker med telekinesin var fruktansvärt frustrerande.
    Med allvarligt fokus stirrade hon stint på en av de svarta tulpanerna hon plockat. Hon ville bara flytta den en liten, liten bit, men det var som om hon inte kunde få kontakt med kraften. Ett frustrerat ljud lämnade henne och hon lade huvudet mellan framtassarna. Irriterat blängde hon på tulpanen. Förbannade blomma. Hon drog ett djupt andetag och blundade. Solen värmde behagligt hennes rygg. Hon såg så innerligt mycket fram emot sommaren.

Det var oklart hur länge hon legat och bara njutit av solens strålar när doften av någon hon inte kunde påstå att hon spenderat så mycket tid med svepte över henne. Hon höjde huvudet och såg på ungvargen.
    "Hej, Maksim." hälsade hon mjukt.
Varyas son. Visst fanns det drag av henne i honom, men de kunde inte vara mer olika.

[Disclaimer: telekinesin är inte en gåva från gudarna, men den visade sig lite lägligt efter mötet, så vi låter henne tro det]

Maksims rödfläckade päls sken starkt i den varma vårsolen. Trots att hans mor inte kunde tillbringa tid med honom utomhus under dagarna, så njöt han av solens varma strålar i ensamhet. Det stora klotet på himlen gav honom en falsk trygghet, för Varya hade lärt honom att faror kunde lura i varje hörn.
    Han hade tagit sig ifrån stadsmyllret till en lugnare plats. Grendels trädgård. Varya hade tagit med honom på nätterna förr. Till henne hade han inte sagt varför han gillade platsen så mycket, vågade inte nämna för henne att den påminde honom om familjen som fanns kvar vid Norspiret.
    Hej Maksim.
    Den unga hanen stelnade till något och såg sig omkring vid det plötsliga uttalandet. Ett par meter framför honom vilade Nephania, och han svor tyst åt sig själv att han behövde vara mer uppmärksam. Det hade Varya lärt honom.
    Försiktigt gjorde han sig ett närmande. Maksim hade knappt talat med henne innan, men hans mor hade berättat om Nephania och det var inte direkt bra saker. Egentligen borde Maksim ha vänt om direkt vid åsynen, men något höll honom kvar. Visst skulle hans mor tycka om att få höra lite skvaller?
    “Nephania”, hälsade han försiktigt. Det gick bättre för honom, men han var fortfarande reserverad. Maksim stannade upp ett par meter ifrån henne. “Fint väder, eller hur?”

Hon vände kisande blicken mot himlen.
    "Visst är det," svarade hon och slöt ögonen. "Jag har saknat solen."
Nephania såg på Maksim efter några korta ögonblick av tystnad.
    "Du har säkert fått frågan hundra gånger, men hur trivs du här? Jag tänker i och med att vi inte sett så mycket av dig. Du har mest spenderat tid tillsammans med Varya, va?"
Hon kunde inte svara för någon annan, men om hon själv hade behövt spendera så mycket tid tillsammans med en så mentalt instabil individ som Varya hade hon nog kastat sig från Civitas högsta punkt för länge sen.
    "Förlåt, du kom säkert hit för att njuta av tystnaden. Jag ska inte störa dig."
Hon gav honom ett varmt leende, och lade återigen fokus på tulpanen framför sig. Den skulle flytta på sig, om det så var det sista hon gjorde.

Maksim nickade instämmande. Han hade också saknat solen. Eftersom han spenderat all sin tid tillsammans med Varya hade det inte blivit många dagar ute i den friska dagsluften.
   Han förvånades inte av Nephanias fråga. Alla som han hade talat med hade ställt exakt den frågan eller åtminstone något liknande. Maksim hade fått in en rutin i hur han skulle svara utan att väcka några större misstankar.
   "Det här är mitt hem och jag trivs bra." konstaterade han. Faktum var att han med tiden hade börjat att se skönheterna med den här platsen, och just det att han fick tillbringa tid med sin mor var ändå det viktigaste. Maksim kunde inte föreställa sig hur det skulle vara utan henne nu.
   Han skakade på huvudet åt hennes nästa kommentar. Hon störde inte. Dessutom var det bra med information, det skulle hans mor bli stolt över.
   "Du stör inte. Om det är någon som stör så är det jag", sa han och det drog försiktigt i hans mungipor. Hennes varma leende kändes välkomnade, men i bakhuvudet kunde han höra sin mors röst att se upp. Utan att fråga om hennes tillåtelse slog han sig ned bredvid henne och följde hennes blick mot en svart blomma som låg framför henne. Vad höll hon på med? "Vad… vad gör du?" Frågade han lågmält med en klang av nyfikenhet.

Nephania sneglade kort på honom när han slog sig ner intill henne och ställde sin fråga.
    "Jag försöker få tulpanen att flytta på sig utan att jag rör vid den, men det går inte så bra."
Hon gav ifrån sig ett lättsamt skratt.
    "Vilket känns lite fånigt med tanke på att jag lyckats kasta iväg nånting mycket större för bara någon dag sen."
Då hade hon blivit skrämd, och velat ha bort det som skrämt henne så snabbt som möjligt. Men en liten blomma som inte gjort henne något? Den kunde hon inte flytta en millimeter.

Vad hade hon slängt iväg som var mycket större? Maksim lade huvudet på sned och funderade i tystnad. Ville han ens veta det? Det skulle inte förvåna honom om svaret skrämde honom. Men, vänta. Oavsett vad Nephanias svar så behövde han veta. Varje dag, varje andetag och minut var en kamp för honom, ett försök till att bekämpa sin rädsla.
    “Vad kastade du iväg?” Hans röst bar honom mer än han förväntade sig, och han kände ett stygn av stolthet.Till följd av den lilla segern sträckte han på sig, höjde huvudet och mötte Nephanias modigt blick. Så långt han hade kommit, men så långt han hade kvar. “Jag kan ha svårt ibland också. Med att fokusera.” Det ryckte försiktigt i hans läppar och han nickade menade mot blomman.

Ett snett leende spred sig på hennes mörka läppar.
    "Even."
Hon gav ifrån sig ett klingande skratt när hon såg hans blick.
    "Du behöver inte se så rädd ut! Jag ska inte kasta iväg dig, jag lovar. Dessutom är Even bra mycket tåligare än man kan tro."
Hon såg sig omkring med bus i blicken, innan hon sänkte huvudet som för att viska en hemlighet till ynglingen.
    "Och jag tror helt ärligt att han tyckte det var ganska kul," fnittrade hon mjukt.
Nephania nickade åt hans ord. Fokus var egentligen inte hennes problem; tvärtom. Hon kunde fokusera utan problem, men det verkade inte spela någon roll hur mycket hon än fokuserade. Tulpanen blev envist liggande där den låg.
    "Ja, jag vet inte riktigt vad det är jag gör fel," en bekymrad rynka bildades i hennes panna. "Jag hade så lätt att nå elektriciteten, så jag vet inte varför det här bråkar så mycket."

Maksim rynkade på pannan och såg med ett förbryllat uttryck på henne. Hur hade hon lyckats med att kasta iväg någon så stor och levande som Even? Och kunde det stämma att han hade tyckt det varit kul? Maksim hade alltid fått intrycket av att han var något utav av en mer seriös individ.
    “Verkligen? Tyckte Even det var kul?” Frågade han nyfiket och mötte hennes busiga blick. Sedan såg han ned på tulpanen igen. Han visste själv hur det var att inte kunna komma i kontakt med sina krafter. För honom var det lättare att komma i kontakt och kontrollera vattnet än metallen. Kanske berodde det på ämnena i sig, eller något mer komplext än så. Maksim kunde dessutom bara utgå från sina egna erfarenheter, men han visste att rädsla påverkade honom. Som ung i Norspiret hade han ett flertal gånger råkat skvätta vatten på sina bröder och systrar när de överraskat honom för hastigt.
    “Du löser det nog,” svarade han med ett litet leende. Maksim lade huvudet på sned och kisade enkelt när solen reflekterades i hans blå ögon. Han funderade över Nephania. Det var inte mycket han visste om henne, eller någon överlag i Tenebris mer än hans mor och Aurora. “Kan du inte berätta mer om elektriciteten? Vad kan du göra?"

Hon nickade roat. Hur allvarlig Even än kunde vara ibland så var han långt ifrån tråkig. Inte ens efter gudarna vet hur många hundra år.
    "Kan du inte berätta mer om elektriciteten?"
Ett litet leende spelade på hennes läppar.
    "Låt se," började hon eftertänksamt. "Det är väl egentligen inte något överdrivet spektakulärt, men jag kan göra allting en blixt från himlen kan göra."
Vem försökte hon egentligen lura? Att kunna kontrollera en kraft så mäktig som blixtarna själva var i sig imponerande. Hon kunde kanske inte göra så många tricks, men det förändrade inte det faktum att hon kunde vara både fantastisk och mäktig!
    "Och så kan jag göra det här."
Nephania såg busigt på honom och lät en svag, pulserande ström av elektricitet kittla den unga hannen.

Maksim stelnade till när han kände en främmande, kittlande känsla. Den var inte stark, men tillräcklig för honom att reagera på. Ungvargen kämpade emot instinkten som sade åt honom att fly fältet där och då. Utvecklingen hos honom var märkbar, och Varya uppmuntrade honom var dag till att bli än bättre. Det var därför han stod kvar trots den underliga känslan som kröp under skinnet på honom.
   “Häftigt,” viskade han lågt och såg mot Nephania igen. Han kunde inte hindra ett sting av avundsjuka trycka i hans bröstkorg. Hennes krafter var kraftfulla, mäktiga, åtminstone för honom. I hans öron lät förmågan till att kontrollera elektricitet mäktigt, och trots att han ville stanna bara en liten stund till visste han att han var tvungen att börja röra sig tillbaka till lyan.
   Maksim reste sig upp från den den sittandes positionen och nickade gentemot Nephania i en avskedshälsning. “Lycka till med tulpanen.”