Mörkret hade lagt sig över Islagunen och de flesta som sålde på marknadsplatsen hade börjat packa ihop sina varor. Det hade inte hindrat den blå manen från att klampa fram till någon stackare och avkräva försäljaren den största biten mammutkött som denne sålde. Argumentet hade snabbt eskalerat i volym.

Faktum var att hon inte haft viljestyrkan att stanna kvar utom synhåll. Hon var trött på att vara osedd och ljudet av allas vibrerande kroppar var berusande. Tyst som en skugga hade hon cirkulerat Islagunen i flera nätter, letat efter sölfockar som vandrat för långt bort. Men lyckan hade inte varit med henne. Det närmaste sölfockar hon kommit var små gnagare som ibland hade korsat hennes väg. Nu var hon hungrig. Och när hon var hungrig blev hon arg.

Därför stod hon och vrålade på försäljaren som inte ville ge henne mammutköttet, hävdade att hon inte gett någon skälig betalning.
”Skälig betalning?! Din fjant! Du ska vara glad om huvudet sitter kvar imorgon!” Skrek hon i vargens ansikte.
”Höddedudu!” hördes ytterligare en röst och Arkal kände en knuff i sidan ”Skärp dig nu.”
Med stirriga ögon såg hon sig om mot gamlingen som vågat peta på henne. Det var en skruttig, svag varghane som såg upp på henne.
”Va. Sa. Du?!” väste hon argt mot vargen som tog ett steg tillbaka när han mötte hennes hetsiga blick ”Din lusbesmittade lopphög, hur vågar du tala till mig så?”
Gamlingen hade bara tid för att öppna munnen innan Arkal fångat strupen i ett grepp och slungade iväg honom. Med ett brak landade den gamla kroppen i ett annat marknadsstånd och låg kvar där.
”NÅGON ANNAN SOM HAR NÅTT PROBLEM?!” vrålade hon mot den lilla folkmassan som samlats.
Makt
Den var berusande
Nästan lika söt som blodet mellan hennes käftar.

Debwer hade befunnit sig i närheten när vad som till en början lät som ett högljutt argument övergick i fullskaligt bråk. Det var inte ovanligt med höga röster, inte när så många vargar samlades på en plats, men Islagunen krävde ändå lite hyfs från sina besökare. Det var med en suck på läpparna och himlande ögon som han vänt om och börjat röra sig i riktning mot tumultet. Uppifrån kanten på en lägre murformation föll hans blick på Hrimnir och Hathors bekanta skepnader. Han påkallade deras uppmärksamhet, och nickade i riktning mot de höjda rösterna. I samma stund hördes et högt brak. Debwers öron spetsades. Han bytte en menande blick med Hrimnir och Hathor, innan de båda satte av.
     De anlände till åsynen av en kraftig främling, möjligt en lawar eller cestro från den färgglada mankammen att döma, som vrålade högt och högg efter andra besökare. En äldre varg låg stilla i resterna av ett brutet handelsstånd, med byteshandlaren handfallet faffande över dem och deras förstörda varor. En annan varg låg på marken en bit bort, möjligt sårad. Lawaren högg en tredje som försökt lägga sig i och bröt ner den till marken. Debwer höjde på ögonbrynen, inte helt säker på vad som hänt, men övertygad om att lawaren inte längre hade någon rätt att stanna i lagunen. Han hoppade ner på marken och sicksackade fram mellan de snabbt samlande åskådarna, och klev ut i den öppning som snabbt formades runt den ilskna lawaren. Han såg de båda andra Isbloden följa efter.
     "Och vad står på här?" kallade Debwer irriterat. När ingen inblandad omedelbart gav respons så tog han i med högre röst. "Ey! Skärp er! Ta’re här utanför eller så kastar vi ut er!" Han fullständigt ignorerade faktumet att han själv var många gånger mindre än lawaren, som verkade vara den som drev bråket.

[Hathor är en NPC från Nordriket. Cestro/Drakvarg, stor och muskulös. Gråsvart med röd ragg, och hårda grå fjäll över framben/rygg]

På hastiga tassar följde han efter Debwer i riktning mot bråket. I mitten av en cirkeln stod en lawar eller cestro, han kunde inte säkert säga, och väsnades till den grad att de inte tycktes kunna höra någonting annat än sin egna röst. I ögonvrån kunde han se någon som skulle spela hjälte. Ett stygn av irritation präglade hans blick, och han skyndade fram för att hindra honom.
    "Var snäll och backa undan. Nordriket sköter det här," varnade han, och för ett ögonblick trodde han att den andre skulle ställa till med en scen, men till hans förvåning backade han.
    "Och du!" morrade han ljudligt åt lawar-eller-cestron-eller-vad-det-var.
Bestämt vände han sig om och samlade tillräckligt med is för att säkert kunna omsluta bråkstaken. Ju snabbare de var satta ur spel desto bättre.

En mindre grupp med väktare verkade röra sig genom folksamlingen, lagom för att se henne slunga ännu en skruttig varg åt sidan. Hon vände sig om och ett leende spred sig över läpparna när hon såg den fåniga skaran väktare. De var pluttiga, allihop. Den minsta var nästan mindre än hennes tass. Hon fnyste åt dem och vände sig om.
"Och vaddrå?" frågade hon med ett flin "Försök kasta ut mig, pluttar!"
Så snabbt som hennes kropp förmådde rörde hon sig mot den ljust gråa vargen i skaran. På mindre än ett ögonblick var hon där, käftarna inte ens ett hugg ifrån.
Hon kunde ödelägga hela den här fåniga hålan med dess vargar. Helt själv. Nu hade hon all den kraft som hon drömt om sedan valpålder. Det kändes inte ens svårt att hugga tag i den gråa och slunga den åt sidan, lika lätt som att kasta en pinne åt sidan.

[Arkal hugger mot Hirmnir och försöker kasta iväg denne likt alla andra vantar]

Bråkstaken var mycket snabbare än han väntat, och på mindre än ett ögonblick hade hon slutit sina käftar om honom. Med ett kvävt, gurglande läte blev även han kastad åt sidan. Som om han inte vägde någonting. Hrimnir flög våldsamt in i ett av handelsstånden och slog sönder det. Han hade flera gånger tränat med Hathor, och visste hur hennes styrkekraft kändes. Och det här var inte det. Det här var någonting annat. För första gången på mycket länge var han faktiskt rädd. Men det innebar också att Islagunens invånare och besökare var i större fara än han först väntat sig. Han var tvungen att göra något! Han var- Ett skarp smärta exploderade ut i kroppen när han försökte resa sig upp. Han bet tillbaka ett skrik. Någonstans i bakgrunden, bortom hans egna blod som susade i öronen, kunde han höra cestron-eller-något skratta och tjoa något om att vara spetsad. Till en början förstod han inte alls vem det var som var spetsad.
    När han, trots smärtan, vred på sig kunde han se att det var han som blivit spetsad. Marknadsståndets trä hade passerat rätt igenom honom, och även om det inte stack ut mycket mer än en tassbredd på andra sidan var det igenom. Det här var- Nej. Det var inte såhär han skulle- Hielos dröm om ett enat Numoori var inte uppfylld än. Han kunde inte dö. Inte här. Och inte nu. Med en kraftansträngning trotsade han all smärta. Han var tvungen att se till att hans konungs önskningar slog in. Det var hans uppgift. Hans mening med livet. Vrålet som lämnade honom kunde nog höras ända till andra sidan Numoori, men efter vad som kändes som en hel evighet var han fri. Snabbt lät han is omfamna hålet som blivit. Ett darrande skratt lämnade honom samtidigt som han hostade upp blod. Lyckan varade dock inte länge. Hrimnir hann ta ett steg innan han föll ihop. Kippandes efter luft såg han på cestro-lawaren. Det fick inte sluta såhär. Det fick bara inte. Han var inte färdig än.

[Hrimnir byter yrke till shish-kebab]

Hrimnirs is skyndade fram mot lawarens tassar, och Debwer skyndade efter lika snabbt. Men hon stannade inte. Det verkade inte ens som att hon märkte isen i sin väg när hon utan hinder bröt sönder den under stampande tassar. Debwer missade med hästlängder när lawaren plötsligt inte stod kvar där hon nyss stått. Han hann precis se sig om i tid för att se henne lyfta Hrimnir i nacken och slunga iväg honom som om han inte varit mer än en råtta i hennes väg. En hjälplös mus.
     Hathor, som tagit bråkdelen av ett ögonblick längre tid på sig att anlända, slet blicken från Hrimnirs brutna form och gav en morrning så djup att Debwer kunde svära på att han kände den i sina egna ben. Den stora drakargkorsningen slängde sig mot lawaren med eld slickande längs hennes mungipor. Debwer hade under tiden sprungit till Hrimnirs sida. En bruten påle stack rakt genom isvargens kropp. Blod fläckade snabbt den ljusa pälsen och marken runtom. Åskådare skrek. Debwer fräste fram en svordom och flackade med blicken mot lawaren och Hathor. Han behövde hämta hjälp.
     På snabba tassar rusade Debwer ut i folkmängden runt striden. Han sicksackade så snabbt han förmådde mellan benen på vargar som sträckte på sig i morbid nyfikenhet, duckade under andra som försökte fly och hoppade över och genom ett par handelsstånd i sin väg. Tankarna rusade lika fort i hans huvud. En styrkekraft? Nån form av teleport? Snabbhet? Debwer stannade bara länge nog för att vråla något ilskt åt de första ordningsvakterna han mötte. Exakt vad var inte något han senare skulle kunna dra till minnes, men det var troligtvis inte vackra ord. Det fick i alla fall fart på vargarna, som satte av mot uppståndelsen.
     Debwer hade precis stannat igen och rutit åt en yngre varg han känt igen och sagt åt denne att springa och rapportera till Nyaldi i andra änden av lagunen, när hans blick föll på en bekant samling vargar som rundade ett hörn, troligt även de lockade av oväsendet på håll. Han stirrade på dem bara för ett ögonblick, innan han rusade fram till gruppen av Jägare. De upptäckte honom utan problem, och av deras blickar att döma så hade Debwer nog mer blod i pälsen från när han kollat Hrimnir än vad han trott. Han flåsade tungt när han stannade framför dem, och orden lämnade honom i en hård utandning.
     "Låt oss se vad ni går för." Han nickade i den riktning han kommit ifrån. Ett skevt leende ryckte i den lille wapuns ansikte när patrullen satte av i riktning mot tumultet längre bort, utan ord eller att mer förklaring behövdes. Han svalde, kände lungorna desperat dra efter mer luft, och satte av på nytt i jakt på fler Isblod.
 
[Enter Jägarna! Deb lämnar fighten för nu för att leta efter mer hjälp~]

Ira befann sig i Islagunen för att se till att saker och ting fungerade och kanske för att hälsa på Nyaldi också. Hon erkände att hon saknade systern när Ira tränade Rekryter och Isblod tills hennes egna trampdynor blödde. Hon älskade det, det var som om det låg i blodet, i hennes ursprung. Hon var så engagerad att det ofta inspirerade andra att träna ännu hårdare. Hon ville att alla skulle veta att Nordriket hade krigare att räkna med. Hon hajjade till i vimlet av vargar. En välbekant liten varelse sprang rakt emot henne. Hon fick kliva åt sidan för att Debwer knappt hann sakta ner. Ord om hjälp och bråktake, något om Hrimnir och så fortsatte det, försvann sedan i vimlet av vargar. Ira var inte sen med att reagera och hon satte den stora muskulösa kroppen i rörelse. 

Hon kom fram till platsen och studerade det som utspelade framför sig. Hathor i full strid med motståndaren, Ira tog sig fram till Hrimnir för att se till att han var okej. Eller i alla fall levande. Den mindre vargen hade slungats in i ett trästånd och splitter hade orsakat skada. Han verkade svårt sargad och Ira kände hans smärta. Hon andades in och valde att med sin kraft ta en del av han börda. Hon lät den fysiska smärtan gå genom henne egna kropp och hon darrade kraftigt tills hon slutade använda in kraft. Det skulle i alla fall ta bort det värsta för honom. Det var allt hon kunde göra. 

Hon vände sin giftgröna blick emot vargen. Fienden. Hon kände med ens den kraftlösa atmosfären varelsen bar på. De doftfria och såg sättet denne rörde sig på. Hon hade sett det förr, mer än en gång. Hon visste vad det var för något. Den var inte levande. Ira lät en gurglande morrning stiga ur sin strupe och hon pressade den mörkt turkosblå tungan mellan de blottade tänderna. Sedan kastade hon sig in i striden tillsammans med Hathor som behövde med all säkerhet hjälp. Hon kastade sig sedan fram mot sin fiende. Trotts att hon visste att oddsen var emot henne. Förhoppningsvis skulle hennes giftiga blod vara motbjudande nog för varelsen att inte vilja tugga allt för mycket på henne i alla fall. Och med den roande tanken högg hon våldsamt mot Arkals flank när denne tycktes vara upptagen med Hathor.

När ynglingen kom störtande in i hennes hydda ångrade Nyaldi nästan sin önskan om ett avbrott i tristessen. Dagarna var knappast tomma, men ibland kunde de vara något monotona. 
Meliaan, Nyaldis närmsta hjälpbreda, ristade anteckningar på djurhudar från dagens marknadsrunda och Nyaldi dikterade ur minnet vad hon observerat och fått rapporterat. Det var ett simpelt system de använde, med sträck och symboler för att representera antal och varor. Ljus brann i skålar av bivax, ett dunkelt, ödmjukt sken i den annars mörka boningen.
"Ny-nyaldi!" ynglingen flämtade, märkbart andfådd av sprinten uppför höjden till hennes hydda. "Isblod Debwer-" individen svalde, försökte samla sig. Nyaldi riktade sitt huvud rakt mot ynglingen, nackpälsen rest i anspänning. Det.. det kändes viktigt. 
Meliaan hade släppt metallbiten hon hållit med sin kraft, förmodligen tappat fokuset i och med avbrottet. 
"Problem, nere vid stånden. Isblodet sade hämta Nyaldi." det var uppenbart att den stackars ynglingen inte hade någon aning vad som egentligen, mest uppjagad och orolig över hela situationen. Stora ögon såg bedjande på henne, vana vid att Nyaldi löser allt.
Natten, mörkret, talade till henne; skuggor som likt viskningar smekte över hennes ben. "Kom Meliaan." sade hon, först, sedan mötte hon ynglingens blick och gav en nickning. "Du har fullgjort din plikt mot Islagunen. Du är tackad för din insats."
Med en blick mot den andra tiken begav de sig sedan med snabba steg iväg.
 
[Nyaldi (och npc Meliaan) är på väg ner mot uppståndelsen   Lämnar det lite vagt när de anländer då de befann sig lääääängst bort på andra sidan islagunen och rimligtvis inte borde kunna uppenbara sig några sekunder efter senare   ]