En vag vind svepte in från norr och drog med sig en kyla som fick alla hår på huden att resa sig. Den klarblåa himlen hade försvunnit bakom ett tjockt lager av moln och dimma och allting kändes grått och dött. All den snö som funnits här hade försvunnit och gräs hade sakta börja komma till liv efter en lång vila.
En ung tik vandrade med långa lätta steg över platsen och smälte in på ett spöklikt sätt med dimman och det enda man tycktes se var dom isblåa ögonen. Dimman la sig runt henne likt en slöja och ju längre hon vandrade desto tunnare tycktes slöjan bli. En varg med ett skarpt seende kunde nog bara se några meter framför sig men Ria hade inga problem att se oavsett om dimman var så tjock att hon knappt kunde se sina egna tassar eller busken tio meter bort. Hon hade utvecklat sitt seende till en radie på 20-30 meter så oavsett klimat eller hur platsen såg ut så visste hon redan var hon skulle sätta sina tassar.

Den silvriga tiken stannade och såg sig omkring. Oavsett hur mycket hon granskade området så fanns det inget mer än lite gräs och någon enstaka buske som försökte ta sig här eller där. En liten rysning for över henne och Ayira satte sig ner.

[Mazoga kom hiiiiiit c:]

Hon hade övergett sten för dimma, och platsen hade inte varit lika spännande som hon först hade trott. Inte nog med att hon varit lika ensam som innan, nu kunde hon inte heller se någonting. Tack och lov gjorde den fuktiga luften att alla dofter blev starkare så att hon inte vandrade helt blind. Mazoga lät en uttråkad suck slippa ut. Hon hade hört rykten om att här fanns demoner, men än så länge hade hon blivit besviken. Här fanns ingenting utöver gräs och dimma.
Resan över Azhekaslätten hade inte gått lika snabbt som hon hoppats. Varför hon kände att hon hade bråttom visste hon inte, men att inte stöta på någon alls började bli en dålig vana. Hon stannade upp och såg sig omkring innan hon vände blicken mot himmelen. Det fanns inte en möjlighet att kunna se sol eller stjärnor i det här området. Kanske hade det varit bättre om hon gått genom Silverpile trots allt. Ett irriterat läte lämnade henne och hon fortsatte framåt.

Sakta kröp doften av en annan individ inpå henne. Gråblodet stannade upp igen. Kunde det vara en av demonerna? Ett flin spred sig på hennes läppar. Oavsett vad eller vem det var så var det någon, och hon ökade stegens längd.

Hon hummade vagt och ställde sig upp och började åter att röra på sig. Det lös vagt om dom ljusa ögonen i den spöklika dimman och den silvriga pälsen gjorde att hon smälte in likt en vinterkanins vita päls emot nyfallen snö.
På avstånd kunde man inte se dom ärr som sträckte sig över hennes ansikte men på nog nära avstånd kunde man se att det fanns inget form av liv i dom sprakande ögonen. Efter en händelse som valp så hade hon förlorat synen men det hade även väckt hennes kraft som hon än så länge vet av. Utan sina jordiska krafter hade hon varit helt blind, nu såg hon bättre än någon.

En doft smög sig på henne och den silvriga varginnan stannade åter upp och spetsade öronen. Även om hon var blid så var hon inte döv. Och mycket riktigt så kunde hon höra nå men än så länge fanns denna individ inte inom hennes synfält. Det ryckte i dom känsliga ögonen och hon fångade upp vartenda lilla ljud som fanns i omgivningen. Det verkade som om att främlingen rörde sig emot henne så Ria gjorde inget försök till att möta upp denne eller springa därifrån.

Doften blev starkare ju längre hon gick. Mazoga hade tappat bort allt vad riktning hette, men det spelade ingen roll. Hon skulle hitta ut ur dimman om det så tog henne en vecka. På hennes huvud rörde sig öronen i jakt på främmande ljud och ögonen sökte i dimman efter plötsligt rörelser. Men ingenting. Allting var stilla. Det enda som förändrades var styrkans på doften av en ung tik. Hon borde snart vara framme vid henne av lukten att döma. Plötsligt uppenbarade sig en silhuett framför henne och hon stannade upp. Hon gav upp en skall som hälsning innan hon gick fram till främlingen. Gråblodet var tvungen att gå nära för att kunna se henne ordentligt. Nästan lika grå som omgivningen och ögon som påminde om döda fiskar. Hon kände igen det allt för väl: hon saknade själv synen på ett av sina ögon. Flickan hade, liksom hon själv, ärr som prydde hennes ansikte, om än i en väldigt underlig vinkel. Hur hon hade lyckats få dem kunde hon inte förstå.
    "Ska en blind flicka som du verkligen gå själv?" undrade hon och höjde på ögonbrynen.

Stegen blev tydligare och det dröjde inte länge fören en skepnad trädde fram, klar och tydlig inom hennes synfält. Hon granskade den främmande vargen som var en tik av äldre ålder, större än hon själv och på huvudet fanns det horn men avbrutna sådana. Stegen var långa och snabba och det behövdes inte många steg så befann sig den främmande tiken framför henne.
Ayira kunde inte se ifall dimman hade lättat eller tätnat men doften av regn fanns i luften. Orden som lämnade den andre fick det att rycka till i dom spetsiga öronen och lite förvånat såg hon emot tiken. Det var första gången någon hade sagt direkt, eller sett att hon var blind. Det var få som såg eller förstod att hon var blind då hon alltid följde individen med sina ljusa ögon som om att hon hade seendet kvar. Kanske hade den främmande erfarenhet av blinda.
"Gå här?" rösten var försiktig och nyfiken.
"Jag klarar mig själv på det flesta ställen." och det var nog ingen lögn då hennes blod var av ett mycket speciellt släkte.
"Vad gör ni själv här?"

Mazoga höjde ännu en gång på ögonbrynen och flinade.
    "Jaså du?" sade hon med road röst.
Hon kunde inte avgöra om ynglingen faktiskt kunde ta hand om sig själv, eller om hon bara var dum och trodde hon klarade sig. Ärren vid hennes ögon vittnade om att hon inte hade kunnat ta hand om sig själv, även om de såg gamla ut. När hon bollade tillbaka frågan fnös gråblodet fram ett skratt. Återigen dessa pompös ord och formuleringar.
    "Bara på genomresa." svarade hon och satte sig ner.
Hon synade den yngre med skeptisk min. Kunde verkligen en sådan tunn liten sak klara sig själv?
    "Låt mig gissa: du har en kraft som gör att du inte störs av ditt handikapp." frågade hon med bitter röst.
Själv hade hon inga krafter, men det störde henne inte, annat än i strider. Att slåss med sina krafter var inte ens att slåss på riktigt. Det var fegt.

Orden som kom från den främmande tiken lät all annat än trevligt i Ayiras öron, kanske hade hon bara en dålig dag eller så var hon alltid så pass butter.
När den äldre svarade på hennes fråga och satte sig ner, Ayira kände sig inge lugnare men hon slappnade av en aning men satte sig inte ner likt den andre.
-Handikapp. Aldrig hade hon hört någon kalla hennes blindhet för ett handikapp, hon fann det inte störande på något vis. Självklar saknade hon att se färger, se hur någon såg ut men det var bara färger.
"Mina tassar är mina ögon, jag set inte mina ögon som ett handikapp." hon talade i ett lugn och satte sig ner inte allt för långt ifrån tiken. Skulle hon göra ett utfall så hade Ria utrymme och tid att undvika onödiga skador.

Ynglingens svar gjorde henne inte mycket klokare. Hon himlade med ögonen.
    "Det var inte det jag frågade, men visst, om du säger det så."
Kanske fungerade hennes öron lika bra som hennes ögon. Rörelser fick Mazoga att lägga uppmärksamheten på den andres tassar. Hon rörde sig bakåt, bort från henne, om än bara ett kort steg. Ett roat flin spred sig på gråblodets läppar då valpen satte sig ner. Med en illvilligt glimt i ögonen mötte hon den andres tomma.
    "Är du rädd för mig?" frågade hon med allvar i rösten.
Åtminstone försökte hon det, men en road underton hördes lika klart som ett skall i tystnad. Valpar som skrämdes av ett simpelt samtal borde verkligen inte få lov att gå ensamma.

Hon log en aning vid tikens ord. Ria hade en förmåga att tala i gåtor men främlingen verkade inte alls förstå henne. 
"Vad vandrar vi på?" om tiken inte förstod henne nu så måste hon vara lite lätt korkad. Inte för att det gjorde någonting.
När frågan om hon var rädd kom satt hon stilla kvar och skakade på huvudet. Det fanns ingenting att vara råd om här. En storvuxen klumpig hona, nog har hon sett mer skrämmande ting.
"Ni skrämmer inte mig. Men jag litar inte heller på er." Rösten var lika stilla som dimman och hon vände blicken emot marken och log aningen. 

( mobil inlägg Dx )

Hon såg misstroget på den yngre. Hennes oförmåga att ge ett rakt svar började bli störande. Ett irriterat "tch" lämnade henne och hon skakade på huvudet. De gick på marken. Men vad det hade att göra med hennes originalfråga undslapp henne. Om inte... Den plötsliga insikten fick henne att stöna åt sig själv. Jord. Hon blängde på ynglingen. Nåja, oavsett vad så visste hon nu åtminstone vad det var för typ av kraft den andre hade.
Flinet återvände till hennes läppar när valpen sade att hon inte litade på henne.
    "Inte?" frågade hon och reste sig upp.
Hon gick lugnt förbi den den andre. Det var dags för henne att sluta slösa tid. Dessutom ville hon komma ifrån området. Hon saknade bergen.
    "Det var väl synd." hennes röst dröp av sarkasm. "Akta så inte demonerna tar dig."
Gråblodet skrockade kort åt sina ord och längde på stegen. Förhoppningsvis skulle hon snart se ett slut på dimman.

[Avsluta? c:]

"Det finns inte mycket hos er som är skrämmande." aldrig tidigare hade hon träffat på någon så torrt. Stillsamt följde hon tiken med blicken och ett brett leende sprack fram nå hon nämnde demoner. Om hon bara visste vad som fanns där ute.
"Demoner är mitt minsta bekymmer, dom kommer inte åt mig." hon reste sig upp och såg bak emot tiken som nog hade försvunnit i dimman.
"Om ni fortsätter att gå åt det hållet så kommer ni bara gå vilse i dimman. Ni borde gå mot syd om ni vill hitta ut snabbare." Ayira hade vänt sig emot henne och log aningen då någonting vått träffade hennes mörka nos. Snabbt därpå började stora tunga regndroppar falla ner över dom. Ett vagt muller hördes i fjärran.
Ayira hade tur, hon kunde finna skydd trotts dimman och regnet, hon visste dock inte med den andre.
"Om ni vill, så kan jag hjälpa dig hitta skydd från regnet. Det kommer att bli värre."

Mazoga stannade upp. Det ryckte irriterat till i ett av henne öron.
    "Kanske inte." hon kastade en trött blick över axeln. "Men det är inte direkt mitt mål heller."
Hon brydde sig inte om ifall andra fann henne skrämmande eller inte. Det var inte det som drev henne. Hon började röra sig igen. Då valpen talade återigen lämnade en irriterad suck henne och hon stannade igen.
    "Tack, men jag tror jag klarar mig." sade hon med sammanbitna tänder.
Maken till viktigpetter till unge hade hon aldrig träffat. Återigen stod det klart för henne varför hon inte tyckte om valpar. Innan hon hann ta ytterligare något steg började regn falla. Hon kastade sin enögda blick upp mot den grå himlen. Nederbörden tilltog snabbt och det skulle inte dröja länge innan vätan skulle komma inpå hennes bara hud. Risken att hon blev kall fanns utan tvekan. Hon log vagt. Det var inget roligt om det inte var en utmaning.
Ynglingens röst kallade på hennes uppmärksamhet. Gråblodet såg på henne kort innan hon började skratta.
    "Lite regn har aldrig stört mig." hon vände ryggen till och satte åter sina tassar i rörelse. "Så det kommer inte behövas."
Hon hade inte blivit den hon var idag för att hon varit rädd för lite vatten. Hon behövde inget skydd. Och hon behövde definitivt inte hjälp hon aldrig bett om.

Hon kunde höra någonting men regnets hårda nederbörd dräpte ut orden och Ayira stod kvar i regnet och såg tiken försvinna. Det lös vagt om tiken och likt tidigare smälte hon in med dimman likt en ande, något som inte var av denna värld. Hon skakade på huvudet och började att åter röra på sig. En sak hade främlingen haft rätt i, regn har aldrig skadat. Men det var det dova mullret som drog fram över dom som oroade henne, senaste gången en storm fanns runt henne bröt ett helvete ut i landet och många miste sina liv. Hon skydde inte stormar utan hade lärt sig att dansa med dom, kanske den främmande tiken borde lära sig det samma.
Ett brett leende växte fram och med lugna steg började hon lunka fram över den blöta marken, lunkandet växte och övergick till ett trav med långa eleganta steg och en vibrerande känsla växte i halsen. Ett långt klingande yl lämnade hennes mörka läppar samtidigt som himlen lös upp och ett fruktansvärt muller fick marken att skaka.

AVSLUTAT

[https://www.youtube.com/watch?v=ezCrOdC_PxY dat song tho]