Himlen höll på att ljusna och fåglar kunde redan höras vakna och sjunga i vårens slask blöta landskap. Natten hade han spenderat med att öva på bönerna och hymner, det var lättare än all fysisk träning, även om han vände sig mer och mer vid det också. Han hade varit emot att klippa den långa svansen till en början, men nu var han mer tacksam. Det var mycket lättare utan den. Han gillade att sjunga, men när Träningarna börjat nå mot sitt slut och velat arbeta på något hade han inte varit sen med att tacka ja. Det var en bra ursäkt att träna på kraften, och han hade alltid gillat att arbeta med metallen, och det var roligare att jobba med någon annan, Nena var en bra samtalspartner och han gillade sällskapet.
 "Det är vår nu" började han, tonen var varm och vänskaplig men det låg något lurigt över rösten och han sneglade emot flocksystern med ett litet flin.
 "Det brukar betyda att vissa vårkänslor bubblar upp, sett någon du gillar nyligen?" flinet växte sig brett och tonen var tydligt retsam. Det var kanske inte den bästa av gliringar, och han gick för hastigt ifrån uppbyggnaden och avslutningen, men poängen gick iallafall igenom. Nena hade varit med i flocken mycket längre än honom, men han hade aldrig sett henne med någon speciell, även om flera andra i flocken verkat ha funnit varandra.

[Fritt fram att hitta på vad de kan jobba med  :

De slöt upp tillsammans när hon frågat om de kunde öva på att kombinera sina krafter. Hon hade haft en idé att använda metall och sten som bas till ett ankelband hon filat på ett tag. Men först behövde hon hämta en specifik stentyp en bit bort. 
Nena observerade Capheus med intresserad blick när han talade till henne. När han pratade avslappnat men ändå inte riktigt om årstiden. Hon litade inte ett ögonblick på det.
"Det brukar betyda att vissa vårkänslor bubblar upp, sett någon du gillar nyligen?"
Med ett djupt andetag grävde hon djupt inom sig efter sin inre Dimitrij, honan som kunde ta allt utan en min. 
Gudars skymning, hade han sett när hon betraktat honom tidigare? 
"Vårkänslor?" sade hon, hoppades att stämman lät hel och inte skakade. Hon gillade Kyrian, den extra brodern som smält samman med syskonskaran, men det var ingen som någonsin stuckit ut från familj. Hon kunde dock inte förneka att hon kände sig dragen till Capheus utseende, men det fanns inget mer än det. Hans päls, så olik hennes. Hornens kurvor. Svansen innan han klippt den. "Vad ska jag med dem till?" sade hon med sin bästa Dimi-röst.

Hennes försök till ett neutralt uttryck nådde inte riktigt hela vägen och han skrockade åt hennes försök att spela bort retsamheten, osäker på om det var för att det träffat en öm punkt eller om det var för att hon faktiskt hade någon som hon hade ögonen på.
 "Åh du vet, någon att värma dig om natten, ömsesidig kärlek och sånt där" leendet och värmen i hans röst var genuin, även om det var med en retsam glimt i ögat. Han gestikulerade avväpnade så gått det gick medan de vandrade.
 "Om du berättar vem det är lovar jag att hålla det hemligt" han blinkade konspiratoriskt emot henne med ena ögat. Han var faktiskt genuint nyfiken på om det fanns någon, men tvivlade på att han skulle få ett faktiskt svar, Nena var svårt att få ur information om känsliga ämnen.
 "Tänk om jag vet något som kan hjälpa" fortsatte han utan att på riktigt försöka sälja argumentet. Det var mest för att fördriva tiden tills att hon tagit sig till den plats hon behövde så att de kunde jobba. Sen var det alltid roande att se andras reaktioner. Kanske kunde han få reda på något bara genom dem? Han ville gärna kalla sig skarpsynt.

Det var nästan roande att se Capheus försöka lirka ett svar ur henne. Hans blinkningar var värda ett skratt sen när hon var ensam. 
Innan hon riktigt hann stoppa orden dock så tumlade de ut av sig själva. 
"Hur vet man ens om man har känslor för någon?" frågade hon, och önskade desperat att hon kunde gripa tag i orden och tvinga dem tillbaka ner i halsen där de hörde hemma. Men sanningen kvarstod. Arno och Niyaha var så uppenbara, det fanns inga tvivel att det de kände inför varandra var kärlek. Men det var inget Nena kunde identifiera med. För henne var familjen viktigare än allt annat. Kanske älskade hon alla i flocken så mycket att inget annat fick plats. 

[ :hands-l:   ett svaaarrrr]

Som han räknat med fick han inget direkt svar på sitt halvhjärtade lirkande, men vad han inte räknat med var hennes fråga, han blev faktiskt något ställd, och stannade upp ett halvt steg innan han fortsatte gå igen. Helt ärligt var han inte säker, han hade liksom antagit att det var något man bara visste när det hände. En bubblande känsla i magen? En slags värme? Det var vad han fått berättat för sig. Han visste hur kärleken till hans familj kändes, hur han blev glad av tanken på modern och syskonen. Hur han saknade dem. Men kärlek mellan partners? Han hade ingen direkt aning. Han såg den emellan flera av medlemmarna, Arno och Niyaha var ett tydligt exempel, men av avd han fått höra hade många sett tecknen innan dem, så kanske var det inte lika uppenbart som han föreställde sig?
 "Jag tror det är olika" svarade han efter en stunds fundersam tystnad, Nena hade verkat nervös över ha ställt frågan, så han ville inte riktigt pressa henne mer eller retas över den. Svaret var genuint.
 "Jag antar att man får upptäcka det för sig själv?" hans svar lät mer som en fråga, och han sneglade mot henne. Antog att hans svar var mycket av ett faktiskt svar på hennes fråga. Han var definitivt inte rätt person för sånt.

Att tala slingrande och bara säga hälften av man menade var inget Nena var bra på. Det skulle alltid skava någonstans, och hellre var hon tyst än att behöva lägga band på sig. 
Ett varmt leende skickades mot hanen. "Men måste man det?" ifrågasatte hon. Det var mer bara en öppen fundering än något annat. "Jag tror.. jag tror min familj är allt som någonsin kommer finnas för mig." en inblick till hennes tankar, och det hängde något slutgiltigt över orden, som att hon precis erkänt något.
Platsen de kommit fram till var fårad och full med kratrar. Sten just där var både mörk och rödfläckig, och de brukade vara en bra grund för att göra stenpärlor av. Nena stannade och såg ut över platsen. Blicken sögs nästan omedelbart tillbaka till Capheus; kunde inte låta bli att försöka namnge in de olika röda färgerna i hans päls. Rost, eld, blod, vin från numooris utkanter. 
Fokus.
"Men jag lovar att berätta för dig först om det ändras." skrattade hon.

Att hon var så öppen med honom fick honom att känna sig utvald på något vis, speciell. Nena hade aldrig riktigt varit den som sa mycket, och att hon berättade nu, det betydde mycket för honom.
 "Jag antar att det är så¨du upptäckt det för dig själv" svarade han med en vänlig ton och ett genuint leende. Accepterade enkelt hennes tankar. Kanske var det så att hennes Kärlek för familjen var den kärlek som skulle visa sig vara den största för henne. Han såg inga problem med det, och han tyckte hon var otroligt stark som vågat sätta ord på tanken.
 Han stannade upp då de kom till en plats med kratrar i stenen, färgerna var alldagliga i det sammanhang de låg i nu, men han hade sett pärlor som Nena gjort av stenen innan, och hennes arbete var utsökt.
 "Jag ska minnas det" skrattade han, funderade kort på om han skulle lägga in ett till retsamt skämt, men bestämde sig att den ärlighet och öppenhet hon haft med honom nu var skönare. Han ville inte riskera den så snart.
 "Så nu är vi här, något du vill att jag ska göra?" han såg på henne och mötte tillfälligt hennes lika blåa blick, innan hon vände bort den och såg intensivt på stenen, som om den gömde något för henne.

Gryningen närmade sig. I det dagande ljuset kunde Capheus ögon var varit skimrande stjärnor. 
Fokus.
"Kan du göra tråd?" sade hon, efter att ha dragit ett stadgande andetag. "Av metall?" Hon såg framför sig tunn, tunn tråd att trä lager på lager med stenpärlor på. Kanske kunde hon be honom göra någon form av öppnings och stängnings mekanism i metall, kanske två hakar, som kunde tillåta en varg att ta av sig halsbandet när det väl var klart. 
"Tänker mig.. kanske två längder? Så tunt du bara kan." Det borde räcka, hon behövde bara lista ut hur hon ville göra först. 
Nu var hon inne i arbetet. I hantverket. Det var där hon kände sig som hemma.

Tråd, hade hon bett honom göra ett fäste hade det varit simplare, så mycket simplare, för honom att snabbt få fram. Men tråd? Det var på en helt annan liga. Nästan tävlandes med de smyckena som han hört om ifrån knutpunkterna. Visst hade han gjort det förut, men hon borde veta att det var något som tog oerhörd dedikation och koncentration, att få metall så tunn och följsam utan att bryta den. Två längder dessutom.
 "Du gillar att testa mig hör jag" trots att han såg fundersam ut och tvekade på hur snabbt hon ville ha fram tråden så fanns det inget negativt i hans röst.
 "Du blir skyldig mig för det här ska du veta" skrockade han, men gnällde inte mer innan han tog fram några bitar rå metall som han hade liggandes i en läderficka fäst vid hans ben. De var små färgskiftningar mellan de flesta men han valde de tre som såg renast ut, vilken av dem som helst skulle funka för det detaljarbete hon önskade utav honom.
 "Välj en bit" han nickade mot de tre han lagt fram, Två var tydligt olikfärgade medans den tredje bara hade någon nyans ljusare ton än den första.
 "För tur och allt det där" påpekade han och gestikulerade med ena tassen.

Det var knappt ens att hon hörde vad han sade, så försjunken var hon i att mana mjuka bitar ur en av stenarna mycket mycket rött i sig. 
"Den där blir bra." sade hon och gestikulerade mot en av de mörkare bitarna. 
Små, små klumpar likt flytande sand i pärlband, formade på led i luften. Hon svepte ner med ena frambenet, pressade det hårt mot marken, och de mottagliga stenklumparna i det närmsta kristalliserades under trycket. Kvar var en hög av rundade kulor, glänsande. Nästan gnistrande. 
Men det var för få för visionen hon hade framför sig. På tok för få. 
Vagt hade hon regrestrerat att han sagt mer saker, innan. Hon sträckte sig efter minnet för att reda ut vad det var. 
"Ah, ja! Säg vad du vill ha sen så fixar jag det!" sade hon muntert, som svar på hans "Du blir skyldig mig för det här ska du veta." Att skapa saker ur sten var ett av hennes högsta nöjen, efter att goa in sig i syskonens pälsar. Och Lokes. Hans päls var den bästa.
Hon sneglade mot Capheus, mot den röda pälsen. Hon kunde inte bestämma sig för om pälsen såg olidligt  mjuk ut eller om den kanske skulle vara tjock och motsträvig som tovad ull. 

Halsbandet nena tänker på:

Den mörkare av bunten. Nästan lite turligt. När han kände efter klumpen med kraften visade det sig snabbt att den hade mest användbart material, sen var det lättare för honom att hitta den färgen häromkring ifall hon behövde mer, och om färgen spelade någon egentlig roll. Han hade ingen aning om vad det var hon planerade, kanske skulle hon berätta i ett senare skede om hon behövde mer hjälp med tråden hon ville att han skulle skapa.
 Med ena tassen mot metallen drog han åt sig en bit som tunnades ut ju mer han drog, och efter ett tag började han tvinna den i en snurrande rörelse mellan tårna.
 "Lova inte för mycket" han skrattade och sneglade emot henne. Tycke sig se henne se mot honom också, eller hans päls. Undrade vad det var hon kunde tänka på.
 "Du vet aldrig om jag ber om något du inte vill ge" han visste inte riktigt vad det skulle vara, men kunde inte hålla sig för att reta henne med hennes så öppna erbjudande, hon gjorde det för lätt. Speciellt när hon var så inne i annat att påståendet var mer en avfärdande gest. Det fanns en sällsam dragningskraft hos henne i hur fokuserad och inne hon kunde bli i sitt skapande. Han såg en passion i det hon gjorde, och han avundades den lite.

Nena leta bland stenarna, nosen nästan nerkörd i stoftet för att kunna se stenarna bättre. Känna dem bättre. 
"Du vet aldrig om jag ber om något du inte vill ge" där var den retsamma glimten igen. Ett svar gav sig själv liv innan hon hann stoppa det.
"Ja, asså, ber du om en staty av dig själv att ställa utanför Dimitrijs lya så kommer jag nog behöva avstå." skrattade hon, ett mer grymtande roat läte snarare än något vackert och pärlande. Även om en staty av Capheus inte vore fel, så var sannolikheten lite för stor att de skulle kunna spåra den till henne.
På tal om prälande..
"Aha!" tjoade hon. Frambenen pressades mot stenen hon hittat, där under marken begravd så att den precis inte syntes. Den kändes rätt när hon koncentrerade sig. Vibrerade nästan på precis samma sätt som den andra hade gjort. 
Jorden knakade, stönade. Sen närmaste välde stenen fram ur sprickan i jorden och flödade ut innan den stelnade likt is på en flod. 
Andan hon inte visste att hon hållit flåsade ur henne. Det hade varit tungt. Det fanns mer sten kvar under, men den hade hon inte kraften att dra fram. Än.

Ett brummande mjukt skratt lämnade honom, han kunde verkligen se det framför sig, och tanken var roande.
 "Attans också! Min mäster plan" han skakade teatraliskt på huvudet som och kunde knappt hålla sig ifrån att hytta åt henne med ena tassen. Tur var det väl att de var upptagna.
 Hennes plötsliga tjoande fick honom att stanna upp i spinnandet av den tunna tråden och se på henne. Sättet hon nästintill studsade ner på marken påminde honom om en räv som försökte jaga upp en lämmel. Det var gulligt på något vis och han kunde inte låta bli att varmt skrocka åt henne. Sättet hon verkligen fokuserade när hon använde kraften, han kunde känna stenen röra sig någonstans under honom, gjorde så att han bara inte kunde sluta le. Det var härligt att se henne så envis och insatt på att få ut det bästa av hon kunde hitta. Flytande sten var inget han kunde säga sig ha sett förut, det var intressant.
 Ett imponerat visslande lämnade honom och han nickade uppskattande.
 "Påminn mig att inte hamna på din dåliga sida" ännu ett flin. Det var lätt att vara sån med henne, som om hon drog fram den sidan ur honom. Det var sällan han retades så ofta, men det var helt med glimten i ögat och värme i rösten.

Hon satte sig ner för att låta andan återgå till det normala. Vid visslingen vände hon hela ansiktet mot Capheus för att stolt le med hela ansiktet. Hon tackade inte nej till komplimanger, och att få indirekt beröm för en prestation hur än alldaglig den upplevdes var som vatten för blommorna. Hon kunde kanske göra några band till hans horn sen, som tack. Metall såg nog snyggare ut mot de mörkare hornen, men stenen var hennes att forma. Tyvärr var färgen inget hon hade någon styrning över. 
"Lovar att påminna dig om det skulle hända." sade hon skrattande, om han någonsin skulle hamna på hennes dåliga sida så skulle han knappast behöva en påminnelse. 
Sen var hon igång igen, nersjunken i sitt arbete, stenbit för stenbit. 

[Börja avsluta? C:]

Hans Leende möttes av hennes, och för en stund såg de bara kort på varandra innan hon bröt tystnaden. Som om ögonblicket aldrig hänt.
 "Jag håller dig vid det" svarade han glatt och skrattade kort till innan de båda återgick till sin egen del av arbetet. En bekväm tystnad i koncentration som endast avbröts kort då och då av vänskaplig konversation.

Avslutat