[Reserverad för Lokie.]

Våren hade kommit till Ötamon och Aosora njöt i fulla drag av det. Vintern hade aldrig direkt utgjort något problem för den unga honan, men hon kunde inte låta bli att tycka bättre om sommaren. Det var något med de långa dagarna, värmen och den levande naturen som hon hade fastnat för. Och hon gladdes åt våren då den sade henne att sommaren var på väg. Och när sommaren kom skulle hon äntligen kunna leva fullt ut igen.
Tanken gjorde henne lycklig, och det var också därför hon nu skuttade omkring i det tunna snötäcket som ännu låg på marken, kastade snöflingor omkring sig med tassarna och försökte fånga dem med munnen igen. En barnslig lek som hon ägnade sig ut, endast för att få utlopp för all den energi hon bar inom sin unga kropp. Hon skulle växa upp, mogna, bli lugnare och vuxnare, men ännu var det långt dit. Ännu hade hon många bekymmerslösa barndomsdagar kvar att leva.

Hon höll sig i utkanten av gläntan där flocken nu vilade. Vissa medlemmar hade kanske vandrat iväg på egna äventyr, hon hade inte så stor koll. Men mor var kvar, det hade hon koll på. Kanske Aosora var en rebellisk liten äventyrare, men hon ville inte tappa bort sin familj för det. Hon visste bättre än att springa alldeles för långt ifrån dem. Dessutom var det en vacker dag, solen sken från himlen och luften fylldes av fåglarnas kvittrande. Hon hade ingen anledning att springa längre bort, platsen där hon nu lekte med sig själv och snön passade henne utmärkt just nu.
Tassarna placerades fel, hon halkade till och gjorde en kullerbytta, landade på rygg i snön. Ett skratt undslapp henne där hon låg och såg upp mot den klart blåa himlen. Ja, hon var lycklig, för snart skulle sommaren vara här.

Bortom revirets mitt låg den ljusa hanen utslagen i skyddet av trädens skuggor. Solen gassade på himlavalvet och sträckte ut sina långa armar över skogen, lyckligtvis hade Lokie funnit några högar av snö som ännu inte förgått under den värme som för var dag tycktes växa sig större och mer påtaglig.
För den som bar en fäll menad för att utstå extrem kyla och snö, och ännu inte ens börjat fälla av denna vinterskrud, så var det hela något av en jobbig situation för honom. 
Tungan hängde lojt utanför sin plats i käften och svansen låg platt mot den snöklädda marken. Hanens fram och bakben ligger utsträcka åt respektive håll, fullkomligt avslappnad i sin position. 

Det oväntade ljudet av en valps bekymmerslösa skratt får hanen att spetsa öronen och rikta blicken mot den plats ljudet sprungit från.
Kort därpå låter han själv ett gnyende läte slippa förbi för att uppmärksamma valpen om sin plats bara en kort bit därifrån.

Det svaga gnyendet som nådde Aosoras öron fick henne att abrupt avbryta sin bekymmerslösa ensamlek och istället rikta blicken åt det håll som detta hade kommit ifrån. Ett tag stod hon stilla, fundersam över vad detta gällde. Men sedan tog nyfikenheten över och hon rörde sig med ett valpaktigt trav mot ljudet.
Och inte behövde hon röra sig långt innan hon fick syn på den stora, vita vargen som låg i en snödriva och såg mot henne. Hon kände igen honom, visste vem det var. Lokie. Han var beta i flocken, och valpen var väl medveten om denne hane stod mor och far nära. Själv hade hon inte haft särskilt mycket med honom att göra, mer än att de utväxlat några korta ord då och då. Kanske det var på tiden att lära känna honom lite närmare? Se vad som var så speciellt med honom...
Hon travade vidare, stannade endast en kort bit framför honom. Mötte hans blick utan att tveka och log ett slugt leende.
"Är det varmt, Lokie?" frågade hon med en retsam min. För det såg verkligen nästan ut som att han led där han låg i snön. Solen hettade från den klart blåa himlen och det var en av de varmaste dagarna på mycket länge. Och varmare skulle det även komma att bli. Sommar.
Hon längtade verkligen efter sommaren...

Nyfiket betraktar han ungvargen som rör sig mot hans riktning. 

"Det är det." Sa han för att besvara hennes fråga och fuktade den mörka nosen. "Är man så fluffig som jag är, ja då är värmen inte nådig mot en." Ett kort lättsamt skratt lämnar honom och han ser mot Aosora med ett varmt leende som klär hans hela anlete.
"Aosora." Hans röst tycks ha mörknat något, vilket kan inge ett visst allvar. "Trivs du här?" Han lägger huvudet lätt på sned innan blicken förflyttas upp mot trädkronorna.
Visst var han medveten om att hon fortfarande bara var en valp och att hon och hennes syskon fötts och vuxit upp i Ötamon. Platsen var onekligen vacker och kände man inte till något annat så fanns det inget annat att veta om.
Men där kunde ändå finnas en längtan inom en. En önskan att få se och utforska det som fanns bortom det ens ögon kan se.

En längtan som funnits inom honom när han själv varit valp.

Fluffig. Han kallade sig själv för fluffig. Aosoras ansikte sprack upp i ett brett flin och medan hon satte sig ned kunde hon inte hindra sig själv från att fnissa till. Han var rolig, det måste hon erkänna. Hur många andra skulle kalla sig själv för fluffig? Nej, han var verkligen lustig, den store vite.
Hon såg på honom med de gråa ögonen omringade av svarta markeringar. Det glada flinet dröjde sig kvar i ansiktet medan hon lyssnade till hans ord.
"Trivs här?" Hon såg lite smått frågande på honom, varför undrade han det? Det verkade lite konstigt, men å andra sidan hade hon ju just konstaterat att han var lite lustig. Så kanske det inte var så underligt trots allt. "Visst gör jag det, det här är ju mitt hem!"
Visst var hon nyfiken och visst hade hon en brinnande iver inom sig, men hon var ännu för ung för att se sig själv på någon annan plats än i Trinity. Hon skulle växa upp här, träna här, och sedan en dag ta över ledarplatsen, precis som alfaparets valp skulle göra. Kanske hon fortfarande var ung och inte riktigt hade sett den potential som fanns i världen utanför Ötamon, men i nuläget hade hon inga planer på att lämna platsen.
"Vadå, trivs inte du här, eller?"