Ayira hade precis plockat ihop allt för dagen och skulle snart bege sig av till Civitas och byta till sig lite nya frön och örter. Hon hade packat med sig lite nya torkade örter och växter som skulle bytas bra emot nya spännande saker.
När hon var påväg ner ifrån trädgården så hörde hon någonting bekant och såg sig om, det fanns inte så mycket på denna våning men lite längre bort i ett rum kunde hon se en av valparna. Lilla Maksim och det lät som att han var ledsen. Men mjuka och ljudlösa steg började hon att gå emot honom, stannade upp i ingången och såg emot den lilla med sitt vanliga mjuka leende. "Vad står på Maksim lilla?" Ayira gick in och satte sig bredvid den ledsna lilla.


[CAT KOM HIT]

Trots att det var en vacker dag, befann sig Maksim inomhus - ensam. Hans ledsna blick var fäst på ett föremål framför honom. Det var en liten stenskulptur han hade fått av sin faster, precis som alla andra valpar, men han hade råkat ha sönder sin. Det hade varit en olyckshändelse, men det gjorde inte saken bättre.
    Tysta steg bakom honom fick honom att skamset se upp. En liten lättnad spred sig i bröstet på honom när han såg att det var Ayira, men skammen återvände snabbt. Han snyftade lågt och nickade mot den krossade skulpturen.
    “Vasilisa kommer bli så ledsen och besviken…” Han såg ledsamt ned i marken. “Det var inte meningen, jag var för snabb och så föll den till marken…” 

Hon lyssnade och torkade bort dom stora tårarna som rann ner för kinderna. Det gjorde ont i henne att se honom så ledsen men en del inom henne förstod honom och Ayira la sig ner bredvid honom. "Åh Maksim, det finns ingenting du behöver oroa dig för." sa hon med en lugnande stämma. "Olyckor händer alla, även dom bästa. Det är ingenting att skämmas för." Dom stora ljusa ögonen såg på honom och Ayira torkade bort några tårar till.

Maksim följde hennes rörelser när hon med en långsam smidighet lade sig bredvid honom. Han skakade på huvudet. Hon hade fel, de var inte okej och han skämdes jättemycket.
    “Hon har jobbat så hårt med den…” Hans röst var tjock av gråt och han såg åter på stenskulpturen. Den var enkel, men unik. “Vad kan jag göra, Ayira? Pappa kanske kan hjälpa mig att laga den, men då kommer han få reda på att jag gjort sönder den från första början och bli besviken på mig…”

Hon drog den lilla kroppen närmare och hummade en lugnande liten visa och slöt ögonen. "Ingen kommer att bli besviken på dig Maksim, inte Vassya och verkligen inte din fader." Ayira talade stilla och såg ner på det ledsna lilla ansiktet. "Du har ingenting att vara orolig för, det kommer att kännas bättre när du har berättat vad som hände. Det känns läskigt men det är okej, du är stark och modig. Du vet det bara inte än." den långa svansen svepte om dom båda och hon fortsatte att humma. "Du vågade ju berätta för mig, då vågar du berätta för Vassya. Och vill du inte gå själv så följer jag med dig."

Maksim lyssnade noga på hennes ord. Kanske hade hon ändå rätt. Hon vart trots allt vuxen och visste kunde man alltid lita på de äldres ord? Åtminstone var det vad Maksim ville tro. 
    “Okej, jag ska vara modig.” Försiktigt pressade han sitt huvud gentemot hennes och det ryckte försiktigt i hans mörka läppar. Hennes ord hade uppmuntrat honom, och nu skulle han försöka att fullfölja sina ord och handla ärligt. ”Spasibo. Nu ska jag försöka berätta för tetka.”
    Han drog sig undan hennes famn och blickade ned på stenskulpturen, innan han samlade ihop de trasiga bitarna. “Jag ska alltid försöka vara ärlig."


*tack
* faster

Med ett stolt leende lyssnade hon på hans ord och nickade belåtet. "Allt kommer att gå bra Maksim, oroa dig inte." Ayira följde honom med blicken när han lämnade rummet. Hon låg kvar en liten stund innan hon reste sig upp och lämnade rummet, började gå emot sitt egna igen för att göra sig i ordning för sin resa.


Avslutat