Det var men en bubblande förväntan som han väntade i huset på föräldrarna, han hade skickat efter dem något tidigare och förväntade sig att de skulle komma om de hade tid, vilket han antog att de hade eftersom inget bud återvänt och sagt något annat. Förutom förväntan så var han enormt nervös, föräldrarna hade aldrig kritiserat hans verk för att vara elaka, och trots att hans valp hantverk hade varit allt annat än perfekta så hade han alltid fått beröm och uppmuntran.
 Detta ville han skulle vara perfekt. Han hade lagt ner så mycket tid på detaljerna, många försök för att allt skulle vara så bra som möjligt. När det gått bra hade han börjat testa nya tekniker på andra metallbitar  för att inte förstöra de föremål som skulle vara hans första mästerverk, hoppades han.
 Det hade börjat med stenarna, så fort han såg dem hade han blivit slagen av inspiration, han hade bara behövt ha dem, och handlaren hade varit hård i sin förhandling. Till slut hade han fått dem, efter att ha gett upp många tunt garvade hudar, några av hans bästa, men det var värt det.
 Ljudet av tassar som närmades fick honom att nästan rycka till i sin nervositet, men han försökte dölja den väl. Mamma sa att man alltid skulle föra sig med värdighet och aldrig låta någon se hur osäker man var. Man skulle alltid framstå som säker och stadig, det var så man fick det bästa av de flesta situationer. Han log förväntans fullt emot dem båda, dolde de gåvor han jobbat på.
 "Mor, Far" han hälsade hjärtligt på båda, väntade på att de skulle komma in ordentligt innan han avslöjade varför han kallat dem.

Viol hade skickat efter henne och Ivo. Även om inte Aurora uppskattade att bli kallad av en budbärare och inte valparna själva kunde hon tolerera det i sällsynta fall. Dessutom var hon på gott humör idag och Ivo gjorde henne bara på bättre.
     De trädde in och Viol hälsade på dem. Aurora nickade bara mot honom, och lutade sig kärleksfullt mot Ivos sida.
     "Så, min Viol", sa hon roat. "Får vi se vad som var så viktigt?"

Ha  nästan vibrerade av spänningen, och moderns roade ton var ett vagt bevis att allt kanske skulle gå över väl, idag var en bra dag. Viol kunde minnas några som var mindre bra, men skakade av sig den nervositeten. Detta var nog stort för honom ändå.
 "Det är inte mycket" började han, försökte artigt dölja rädslan i bröstet. Bland syskonen hade han säkert skrutit om hantverket, detaljerna och all tid han lagt ner, men inför moderns nyfikna blick kunde han inte ens drömma att göra nå liknande. Hon kände många duktiga hantverkare, och hans fader var en. Även om han mer litade på kritik ifrån Modern. Ivo var med den att prisa allt Viol visat honom ända sedan han var liten.
 "Men jag gjorde mitt bästa, och ville ge er något, så som ni givit mig allt" efter att han talat flyttade han ett skynke som dolde de båda smyckena. Det första man märkte var stenarna, och han hoppades att det var direkt uppenbart varför han valt dem. Den ena djupt blå, och i den gnistrade rymden, och den andra varmt brand orange. men också den med en liknande glittrande stjärnhimmel. Solsten hade handlaren sagt. Någon annan hade kallat det för Guldsten, men I Viols sinne fanns det bara ett namn.
 "Stjärnsten" förtydligade han nervöst då de kom närmre för att se över dem. Den röda var till fadern, och smycket hoppades han visade det. Istället för rundade mjuka former så var den mer kantig och maskulin. I metallen fanns det inristningar, baserade på de av faderns egna som han sett, och markeringar som representerade valparna, det var stenarna i sig själva som representerade föräldrarna. Moderns var en uppenbar make till faderns, men mjukare i formerna och mer slingrande detaljer. Båda smyckena var mångsidiga, och gick att fästa på de flesta andra grejer. Som en egen Brosch eller fästa i halsband, eller nästan vad som helst. Viol hade inte velat begränsa valmöjligheterna.
 "Vad tycker ni?" frågade han spänt och vågade knappt andas för högt i väntan.

Stenar:

Aurora närmade sig nyfiket för att kika på det Viol presenterade. Två vackra stenar, sida vid sida, låg framför dem, och det var en uppenbar present till föräldrarna. De kompletterade varandra perfekt utan att tappa varken sin egen unikhet eller sin samhörighet.
     Aurora såg upp på sin partner innan hon vände blicken mot Viol igen. Ett stort leende sprack upp.
     "De är fantastiska, min blomma", berömde hon kärleksfullt. "Åh, så vackra." Hon älskade vackra ting, men inte på samma sätt som när hon varit yngre eller i Viols ålder. Nu berörde det henne mer att sonen hade gjort dem till henne och Ivo. Hon sträckte fram en tass, drog den mjukt över metallen som omgav vardera sten. Hon stannade vid stenen som tillhörde Ivo, och krokade försiktigt en klo kring kedjan för att kunna lyfta den. Sedan, med ett varmt litet skratt, frågade hon:
     "Får jag?"

Ivos mun föll öppen när Viol drog undan skynket. I hans mjölkvita ögon reflekterades det glittrande skenet som stenarna kastade. Stjärnsten. De var så vackra. Han närmade sig hänfört, och det dröjde några ögonblick innan Ivo fick fattning nog att stänga munnen. Ett brett leende spreds över de mörka läpparna.
"Vilket HANTVERK," utbrast han med genuin hänfördhet. Han hade inte sett nåt liknande. "Är det... är de för oss?"
Stenarna var lika, de gick ihop, men var samtidigt olika. Ivo snyftade till. Han var sentimental över såna här saker. Familjen var det viktigaste och det var stunder som dessa som verkligen kramade åt hans hjärta. Hans vita ögon blev blanka.
"Å Viol, min pojk."
Aurora lyfte en av stenarna och Ivo funderade på vart han ville ha den. Runt halsen, så att alla skulle se att hans SON hade gjort den. Menande sänkte han huvudet för att få hjälp att trä på smycket.

Han blev mer berörd än vad han trott att han skulle bli och fick nästan kämpa emot stolta tårar då föräldrarna berömde honom. Så istället för ett värdigt svar fick Ivo bara en stum nickning med ett dumt leende. medan han svalde lätt för att hålla tillbaka de svällande känslorna. Han hade hoppats att de skulle gilla dem, och han hade lagt ner så oändligt mycket tid på hantverken, men tanken på att de faktiskt uppskattade gåvan så mycket, den var överväldigande.
 "Jag försökte få dem att passa er, vara unika men sammansvetsade, som ni" förklarade han något osäkert och tyst. Kanske behövdes inte ens förklaringen, men han kände sig så tafatt när det visade sig att de gillade det. Han visste inte riktigt varför.

De klädde sig i varsitt halsband. Unika men sammansvetsade.
     "Det låter som vi", viskade Aurora och såg upp i Ivo ögon. I hans päls glittrade det orangeröda stenen, ett komplement till hennes egen. Ännu en sak som skulle länka dem samman.

[Avslutat <3]