Att det lovade äventyret skulles luta i sådan tristess hade han aldrig ens kunnat drömma om. Visst hade det varit moderns förmodade "äventyr" på öarna hade han inte ens haft förhoppningar, men detta hade inte varit det. Detta hade varit mer.  En grupp vargar som alla följde ett bevingat syskonpar. Blair. Namnet var för honom välkänt, även om vargen bakom det var för honom en främling. Hans namn hade varit en stor del av historierna, målet. Helt ärligt hade Leani sett på hanen med en sorts vördnad han inte känt förut, men det hade inte dröjt länge innan den dött ut. Vad denna hane än varit för Iriea och Occultos så var den personen död nu. Till och med Leani kunde se det.
 De hade inte stannat längre, knappt ens en dag, innan gruppen lämnat templet, och valparna, bakom sig. Han hade inte fått veta vad det gällde, vad för uppdrag det var de skulle på, eller vad de skulle göra. Han var arg. Rent utav sur. Vad tjänade det till? Hur lång tid hade gått?
 Hon hade lämnat han och systrarna där, med den mest trista naiva lilla varg han spenderat en längre tid runt. När hon frågades vart gruppen försvunnit höll hon fast vid att de skulle hämta förnödenheter. Till en början hade han trott att hon bara inte ville berätta, men nu var han mer säker på att hon faktiskt trodde på det hon sa.
 En tass skrapade uttråkat bort massa löst bråte över marken och en djup suck lämnade den mörka kroppen, flera gånger sedan de lämnat dem hade han tänkt tanken på att bara lämna templet, men något hade fått honom att hålla sig kvar, han var osäker på vad, när modern kom tillbaka lovade han sig själv att han skulle våga stå på sig och säga vad han tyckte om det hon gjort.

Hon hade dragit in ett sista djupt andetag av skogsluft innan hon trätt ner för trappan som ledde till templet. Duva hade börjat städa ur ett av sidorummen till den stora salen och där inne fanns tydligen valparna. Hon såg inte fram emot det här, men stunden med vännen hade varit som helande salva på hennes själsliga brännsår. Hon kunde inte komma hit utan att faktiskt göra vad som krävdes av henne, även om hon helst bara tagit med sig Duva och flytt.
Då hon trädde in i stöket som var det rum hon aldrig förut sett fann hon bara en valp där. Det tog henne några sekunder att minnas dess namn, Leani. Hon suckade och antog en bister men bestämd min.
"Hej du Ani.."
Sade hon prövande, hade verkligen önskat att alla valparna var här, ville inte göra detta mer än en gång. För ett ögonblick blixtrade en mörk, självisk tanke genom hennes sinne: kanske kunde hon överlåta det till valpen att berätta för sina syskon.
"Här sitter du."
Hur hon än försökte kunde hon inte skjuta på det.
"Jag har jobbiga nyheter, Iriea kommer inte komma tillbaka."
Hon suckade, mindes knappt hur hon själv fått nyheten om sin moders död. Visste att hon inte tagit in det, förstått hur stort det var.
"Hon är död."

Det fann ingen förklaring i hans sinne till varför, men han kunde känna av henne innan han såg eller hörde henne. En av de fjäderklädda syskonen, men ensam, inte den han ville möta. Inte någon av dem han ville möta. Hennes mörker till trots fanns det inte mycket med henne som någonsin fångat hans intresse, i hans sinne var hon bara ännu en i skuggan av det som varit Blair. Det som kunde ha varit Blair. Till en början ignorerade han hennes ankomst, fortsatte att, med en tjurig bestämdhet, stirra på bråten han puttade omkring med tassen, men fick till slut ge upp då hon pockade på hans uppmärksamhet med en trevande röst.
 Han vände på sig så att ryggen inte längre var vänd mot tiken, som egentligen inte var mer än en främling för honom. Hennes min avslöjade henne innan hon sade något. Något hade hänt. Att hon var här ensam indikerade på att de övriga kanske behövdes någon annanstans. Deras mor kunde väl inte behaga sig att följa med och se till att de faktiskt klarade sig här och förklara för sig själv. Litade på att denna fakarg skulle sköta det åt henne. Blairs ord hade på nytt blivit heliga för henne.
 Det bittra mörkret i honom matades av de giftiga tankarna, och i hans sinne bekräftades hans tankar då Bambra äntligen sade något mer, och han skulle till att tjurigt svara henne något dumt då hon fortsatte. Död?
 Alla bittra ord, alla arga anklagelser han tänkt kasta ut sig föll ifrån tungan. Istället så satt han där stirrade dumt på den bruna äldre tiken. Död. Efter allt hon sagt, allt hon lärt dem, så dog hon bara. Lämnade dem där och bara dog? Och vem fick berätta det, en främling de blivit kastade på som egentligen troligen inte ens brydde sig? Hade de inte varit mer än så?
 Nosryggen veckades och läpparna vibrerade, som om de inte riktigt kunde bestämma sig att blotta tänder eller inte. Ögonen sved av arga tårar och plötsligt stod han istället för att sitta på marken.
 "Död?" det enda ordet bittert och kort. Kanske var det därför hon lämnat ifrån början. Han hade känt hennes mörker, de svarta giftiga känslorna som ätit på henne, men han hade fortfarande gått på hennes ord och läror.
 "Säg mig" han nästan spottade ut orden mellan arga morrningar, den röda blicken intensivt fäst i de gröna ögonen. Ilskan och anklagelserna brann i den.
 "Hur min Mor dog på ert upp drag att hämta Förnödenheter" han betonade ordet, om hon nu inte förstod att han inte var dum nog att tro på den simpla lögnen måste hon själv vara dum, eller blind. Surt blinkade han bort de dumma arga tårarna, ignorerade den växande vältrande svärtan i hans själ, märkte inte hur det osynliga mörkret sträckte sig efter den bruna tiken. Hur det vällde över sin bägare och gjorde själva luften i rummet svår att andas, tung över skuldrorna.

En känsla av tomhet, av att vara frånvarande från sig själv, fyllde henne medan hon betraktade valpens reaktion. Hon undrade om hon hade sett ut sådär, gjort samma miner, då Blair berättat för henne om deras mor. Hon hade inte heller fått säga adjö, bara blivit visad en begravningsplats. Leani skulle inte ens få det. En mörk och tung känsla kröp över henne, gjorde det tungt att andas. Hennes mörka ögon var blanka då hon mötte den andres arga blick.
"Det finns inget förnuft i döden, hur jag än skulle försöka förklara så går det inte att förstå."
Hon visste att orden inte skulle bli väl emottagna, men visste också att dem var sanna. Hon önskade att hon förstått dem när Relianne dog.
"Jag förlorade också min mor som ung, du måste bara acceptera att det inte finns något att göra åt det. Det är för sent."
Hon suckade.
"Iriea dog i en brand, en strid och en brand. Mördad av dårar som tolkat gudarna fel."
Om än hon ville berätta sanningen så gick det inte, och sanningen var att Bambra inte riktigt visste vad som skett med Iri. Hon hade varit för upptagen med sin far, och sen med sin bror. Hon hade inte ens tänkt på honan från broderns förflutna. Hade inte brytt sig mycket om henne. Men av någon orsak kändes allt väldigt tungt just nu. Oavsett kunde hon göra det bästa av situationen.
"De kallar sig Ljusets Krigare, de hävdar att de utför gudarnas vilja."
Bambra fnös. Hoppades att Ani förstod ironin i att han väntat i gudarnas hus medan falska profeter rättfärdigat att ta ifrån honom sin mor i gudarnas namn. Visste att han antagligen inte förstod den. Oavsett, desto fler som var ute efter Ljusets Krigare desto bättre.
"Var har du dina syskon?"

Inget förnuft i döden? Inget? Ett hårt fnysande lämnade honom, argt. Han var så arg. Döden var den enda sanningen med livet. Det enda Konstanta. Alla dog. Det var det enda som var logiskt med att leva överhuvudtaget. Men det skulle inte ske nu. Det var dem som skulle vara döden, inte dem som skulle dö.
Tikens ord var för honom tomma, falsk medlidsamhet som matade det växande mörkret, det var som om luften själv ville kväva och kuva dem under den växande tyngden.
 I en Brand, strids delen lät troligare, men ändå klingade det hon sa falsk i hans öron. Mördad av dårar som tolkat gudarna fel meningen skulle präntas in i hans sinne, han skulle minnas den längre än vad han ens ville. Ljusets Krigare? Hennes avsky för dem verkade äkta, men som allt annat hon sagt klingade orden tomma och falska i hans öron, men det var det enda han hade att gå på.
 "Dessa dårar ska få ångra att deras moder någonsin satte dem till jorden" morrningen som lämnade ynglingen var guttural och fylld av all ångestframkallad ilska och sorg. De hårda arga tårarna brände hans ögon.
 "Hitta dem själv" fnös han åt hennes fråga. Av någon anledning var systrarna några av de sista han ville se just nu och det var med ilska han rev upp bråtet på golvet då han kastade sig framåt för att komma ur templet. Han var arg, så innerligt arg, på Iriea, Bambra, Blair, Gudarna. Allt. Varma arga tårar strilade ner för hans kinder då han sprang, så fort han kunde, bort ifrån allt.