Roneen
Död
Spelas av : Eve | Död
|  Rubrik: || Roneen ||  lör 19 nov 2011, 14:04 | |
| RONEEN Personlighet:
Historia:
Utseende:
Relationer:
Good to know:
- Sometimes she walks in her sleep.
- She is new in an unfamiliar country.
Inkopierat random-inlägg: (Byts ibland.)
"Sanden var kall under trampdynorna.
Vinden kändes som isande fingrar som trevade över hennes spröda kropp.
Honan kurade ihop sig så mycket hon kunde, där hon satt på stranden, och stirrade ut i natten.
Kluckandet av det svarta vattnet, glänsande i månskenet.
Den burriga svansen låg över tassarna, värmde.
Hon hade en tunn halskedja om nacken. Den bestod av många små, små länkar av silver.
I kedjan hängde en glasflaska, som hon fyllt med lysande energi.
Tikens kroppsbyggnad var slank och ganska späd, hennes päls var sandfärgad med svarta och rosaaktiga markeringar.
Slingor av manen rörde sig i vinden.
Hon reste sig upp och huttrade i kölden. Såg sig omkring på stranden, och blicken passerade bland annat bron av de dödas ben.
Men vad blicken fästes vid var någonting helt annat. En öppning i en av sandstensklipporna som fanns på denna öde strand.
Genast styrde hon stegen ditåt. Kanske var det varmare där inne?
Hon hoppades innerligt att grottan var obebodd, om det nu var en grotta och inte bara ett grunt hål.
Strax kom hon fram till öppningen, och kikade in. Mörker.
Inte en själ syntes till.
Tvekande lyfte hon ena framtassen och placerade den snabbt innanför öppningen.
Ingen invånare kom farandes ur mörkret, allt var lugnt och tyst.
Sånär som på vågornas skvalpande mot stranden, och den smått vinande vinden.
Hon gick in, med svansen mellan benen, huvudet i mankhöjd och öronen lätt bakåtstrukna.
Mörkret slöt sig kring henne, och det sista man såg var den randiga svansen innan också den slukades.
Fast det var inte mycket ljusare ute, så så stor skillnad var det inte.
Innan hon fortsatte, tittade hon ner på hängsmycket hon bar.
Den mjuka, svaga glöd som fanns där i, började snart pulserade och fick ett startare sken. Lyste upp grottan hon befann sig i.
Utrymmet var inte stort, snarare som en lång korridor till formen.
Lågt i tak och närmast smalt mellan väggarna.
När skenet föll på väggarna såg hur fukten sipprade nerför stenen, och lavar klamrade sig fast vid den skrovliga ytan.
Marken under henne var delvis sand, delvis gråsprängd sten.
När hon sedan fortsatte in, ekade varje steg mellan väggarna.
Inne i grottan var det som en annan värld.
En mörk, fuktig värld.
Men doften var inte unken, bara mystisk. Mörkret inte skrämmande, bara skyddande. Intalade hon sig.
Det fanns ingen här, eller hur?
Efter några hundra meter, gången var lång, hade hon övertygat sig själv om att här inget fanns. Inget som ville henne illa. Inget skräckinjagande scenario skulle någonsin komma att utspelas här, inte!
Snart kom hon fram till en del av grottan där den delades av, och två olika vägar sträckte ut sig framför henne.
Modet sjönk. Vilken väg skulle hon följa? Båda var de lika kolsvarta, och tysta.
Det enda som hördes var hennes ekande andetag. Hon försökte frenetiskt andas tystare, genom nosen. men det hördes ändå, hon kunde inte göra något åt det.
Hjärtat bankade innanför revbenen.
Till slut valde hon den vänstra gången, och det var tur.
För i den högra fanns ett dolt, vråldjupt stup som sluttade rätt ut i det svarta havet.
Ovetande om att ödet låtit henne leva, gick hon vidare.
Hela tiden lyssnade hon spänt och vädrade i den instängda luften.
Om det inte hade varit för smyckets ljus hade hon inte sett ett dugg, och därför krockat rakt in i väggen när det kom en plötslig krök.
Men som det var nu kunde hon lätt följa stigen.
Efter ett tag började det slutta uppåt, mer och mer.
Väggarna började långsamt att närma sig varandra, allt eftersom hon strävade uppför grottan.
Hon kom upp för en brant och fann sig sedan stå i ett större utrymme.
I själva grottan, om man säger så.
Grottans hjärta. Mittpunkten. Centrum.
Det var, till skillnad från resten, högt i tak och stort mellanrum mellan väggarna.
Som i en kyrksal.
Det fanns ett hål i taket, det måste ha rasat in lite.
Ljuset sipprade in och gick som en pelare ner till det slutligen träffade sanden som fallit in.
'Då kan jag inte vara långt under ytan längre', tänkte Roneen.
Hon skyndade genom salen till öppningen på andra sidan.
Ännu en svart öppning som hon var tvungen att krypa in i för den var så trång.
Hon suckade, och ryckte till då ekot for mellan väggarna.
Klättringen uppför fortsatte, och benen hade för längesedan börjat värka.
Hon visste inte alls hur många timmar hon varit i grottan, och längtade bara ut.
Klaustrofobin nafsade henne i hälarna, och tungan hängde på vädring av utmattningen.
Hon försökte stärka sig själv med hjälp av energi, och det funkade relativt bra.
Hon kände stegen återfå spänstigheten, och blicken tappade den trötta glansen.
Öronen vinklades till och med nästan rakt fram.
Men snart fick hon trycka sig platt mot grottans mark för att ens komma framåt.
Plötsligt kände hon en vind stryka sig mot kinden, ta tag i manen och viskande eka i grottan.
Vind? Hon måste befinna sig vid en utgång!
Hon raskade på krypandet.
Äntligen fri.
Hon stod utanför sprickan hon nyss kommit ut genom.
Sträckte på kroppen och gäspade stort.
Det dunkade i de ansträngda musklerna, och varje andetag drog hon in ordentligt för att få så mycket av den härligt friska luften i sig som möjligt.
Hon lyfte huvudet och såg upp mot himlen.
Miljontals och åter miljontals stjärnor blinkade där uppe.
Hon undrade vad de var för några. Hur kom de dit?
'Ett mysterium endast de döda vet svaret på', blev hennes svar på den frågan.
Så, nu kunde hon gå vidare med livet, och hoppas att hon haft rätt.
Hon såg sig tvekande omkring.
Hon hade kommit upp från marken någon helt annan stans, och kände inte alls igen sig.
Havet glimmade i månskenet, minst en halv kilometer bort.
En suck undslapp henne, behövde hon gå tillbaka hela vägen?!
Fast... vad hade hon där att göra, egentligen?
Vore det inte bättre att fortsätta inåt landet, utforska detta okända ställe?
Hon beslöt sig för att strunta i tryggheten vid slutet av benbron, och vände sig om.
Bet sig i underläppen, tvekade igen.
Vad hade hon egentligen för mål? Hon hade inget hem.
Ingen som väntade på henne någonstans...
hon tvivlade till och med på att någon varelse här, om det fanns några, ens visste om att hon existerade.
"Personne ne sait que j'existe. Personne ne sait où je suis. Tout peut arriver à moi à l'intérieur de cette atmosphère.." mumlade hon tyst och kikade över kanten på klippan hon befann sig på.
Ljungen växte tätt, och dolde marken två meter nedanför.
Hon kastade sig ut i luften och landade mjukt bland de låga växterna på alla fyra.
Efter att ha kastat en sista blick bakom sig började hon målmedvetet att gå."
|
|
[ 
