Solen vandrade i sakta mak mot horisonten i väst. Himmelens färger skiftade långsamt över mot orange när himmelens eldiga öga sökte sig över himlavalvet. Högst upp, i det mörka blå, hade stjärnorna redan tänts. Intet moln skymtade på det oändliga himlavalvet. Dagens värme, hetare än elden, höll långsamt på att lämna landskapet bakom sig. Under sig. De varma vindarna sökte sig mot det mörka intet ovan och kylan skulle snart finna sitt grepp om det torra landet inunder stjärnorna. Det gulnade, glest växande gräset kämpade mot öknens torka och pamiljaplantor såväl som buskar stod torra och väntade på dimman som morgonen bringade från havet. Väntade på fukten som annars inte existerade i detta landskap. Vinden fick det att prassla i buskarna på ett ensligt vis. Platsen var öde, så när som på insekter och små kräldjur. Så när som på den rovfågel som seglade på de varma termikerna högt ovan.

På de varma uppåtvindarna som ännu bar honom gled den stora varelsen lätt genom luften. De vida vingarna hölls avslappnat utfällda, fyllda med luft, och det mjuka frasandet av fjädrar lekte i fakargens öron. Tassarna hölls nära kroppen och vinden slet i den kraftiga manen. Solen blänkte i de himmelsblå ögonen som blickade ut över landskapet. Den brune hade seglat länge, och borde egentligen ha vänt åter mot djävulsberget för länge sedan. Men friheten, känslan av vinden i ansiktet och att kunna röra sig obehindrat var alldeles för stark. Han ville inte återvända än. Ingen i flocken skulle ens lägga märke till om han var borta en natt. Ingen lade märke till omegan i alla fall, så han kunde gott och väl ta ut på rundan. Lära känna öknens utkanter bättre. Betrakta havet som glittrade i solens sista strålar i fjärran.

Med den kyligare luftens antågande blev även termikerna färre. De varma uppåtvindarna bar honom inte längre lika lätt och fakargens kraftiga vingmuskler tvingades arbeta mer. För en gam som han var detta ett tröttsamt arbete. Vingarna var formade för att segla, inte för snabba slag en längre tid. Vingslagens dova ljud blandades med vindens och lekte i de små öronen. Långsamt sjönk han mot marken. Den som tidigare befunnit sig på sådan höjd att den för en på land endast kunnat liknas vid den rovfågel han påminde om kom stadigt närmare och den lejonlika kroppen tecknades allt tydligare mot den mörka himmelen bakom. De ljusblå studerade ännu landskapet. Såg på medan solen försiktigt gled ner bakom horisonten. Betraktade de torra och ensliga växterna.

En rörelse tillhörande en varelse större än de reptiler som han kunde påminna sig om att ha stött på i detta landskap skymtade i fakargens ögonvrå. Varelsen var dock inte stor som de hovdjur han mött här och blicken sökte sig mot främlingen. Tassarna sträcktes mot marken när den lejonlike kom närmare det torra underlaget och stjärtfjädrarna spreds ut i en vid båge för att bromsa farten. Vingarna slog kraftigt och med en mjuk duns och frasandet av fjädrar tog han mark. Svansen svepte över stjärtfjädrarna när dessa lade sig tillrätta bakom benen. Vingarna fälldes mjukt in mot kroppen och det breda ansiktet hölls stolt buret över axlarna. Den mörkbruna manen var rufsig och spretade livligt åt alla håll omkring honom.

"Vem går där?" Azazels djupa, lugna stämma skar genom tystnaden och bröt vindens enslighet. Det platta landskapet gav honom god uppsikt, trots att växtligheten dolde en del. Det ryckte lätt i morrhåren när blicken sökte sig åt främlingen.



[Kreativ titel är kreativ XD ]

Dammet yrde om tassarna när hon sprang.
Hettan var närmast outhärdlig, och hon ville bort därifrån så snabbt som möjligt.
Hemska ställe! Hur kunde det vara så varmt?
Hon svepte med blicken över området - inte en själ i sikte. Öde. Tomt.
Bara en massa sand, torra växter här och där.

Men när solen några timmar senare långsamt började sjunka mot horisonten kom svalkan krypande, och snart skulle natten och kylan vara här.
Hennes tassar trummade fortfarande snabbt mot marken som for fram under henne.
Över en sanddyn och ner i dalen, uppför, nerför, uppför, nerför.
Och så fortsatte det.
Hon sprang trots att benen värkte och halsen kändes som sandpapper.

Törsten skavde i strupen, likt flammande torr eld.
Hon såg till och med hägringar – mest av vattenhål- och varje gång sprang hon mot dem och tog en munfull ”vatten” i munnen.
För att sedan finna sig stå på knäna, spottandes sand.
Hemskt, hemskt, hemskt. Är hela landet såhär?
Det hoppades hon verkligen inte.
Hon reste sig upp – efter hundrade gången - medan törsten tärde på henne,
och kunde inte springa mer.

Det kändes som om hon aldrig skulle springa mer. Hon kunde inte ens föreställa sig känslan av att frysa.
Åh, om hon bara stannat vid benbron – vig havet – och levt sitt liv som ny Numoorian där!
Där fanns det åtminstone vatten.

Hon lunkade fram, marken var planare här och mer beväxt, med huvudet hängande.
Tungan hängde ut ur munnen på henne och ögonen salta av intorkade tårar.
Pälsen hade blivit tilltufsad och smutsig och öronen slokade.
Hon var så trött. Hungrig. Törstig.
Stygnen stramade i huden vid ryggraden.

Hon lade varken märke till ”fågeln” på himlen – eller ljudet av prasslande vingar när han landade.
Så hans närvaro kom som en total överraskning.
”Vem går där?” frågade en hanes djupa röst plötsligt.
Roneen hoppade till med ett utrop och vände förskräckt upp den färgskiftande blicken - ibland rosa, ibland varmt brun - mot främlingen.
Vettskrämd. Hon stirrade på honom som ett rådjur, redo till flykt.

Han var så... stor. Hans siluett reste sig mot solen, han hade ett lejons utseende.
Nej, någon slags fågel, snarare. En blandning av båda arter.
Hon hade aldrig i sitt liv tidigare sett någon som såg så kraftfull ut.
Som en monark. Som någon som kunde göra vad som helst.
Men hans ögon var vänliga, och dem tyckte hon genast om.
Trots det var hon livrädd.

"Ron...Roneen" viskade hon.

Det breda ansiktet sjönk aningen när Azazel betraktade främlingen som uppenbarat sig bland områdets torra växtlighet. En tik, av utseendet och doften att döma. Gräddfärgad och med mörka stråk tycktes hon vid första anblicken se ut som de flesta vargar. Men snabbt fångades fakargens uppmärksamhet av den främmande utväxten på den andras rygg. Likt ränder i ett korsande mönster pryddes hennes rygg av något rosa. Det låg ovanpå pälsen och tycktes varken likna päls eller fjädrar. Vad var detta för främmande ting? En liten rynka bildades mellan de blå innan de vändes åt tikens ögon. Även dessa var på ett vis förunderliga. Skiftande.

En viskande, skärrad röst lämnade den skärrade tiken och Azazel nickade kort. Han kände inte igen hennes doft - det gjorde han visserligen inte med någon främling, men hennes odör tycktes än mer främmande och annorlunda. Som om hon inte hörde hemma här. Det var en familjär doft. Den som invandrare bar. Han hade burit den själv. En avsaknad av Numooris egna dofter. Landets odörer. Främlingens - Roneens - uttal hade även det verkar annorlunda. Han hade aldrig mött en sådan som henne.

"Azazel." Han nickade indikerande åt sig själv. Det var hans eget namn. "Säg mig... Roneen... du ser inte ut att vara från denna plats." Ett ytterst onödigt och dumt påstående. Den skräckslagna blicken och det rufsiga, slitna utseendet talade klarspråk. Ett litet, avslappnat leende lekte i den lejonlikes mungipor. Ett lätt intresse kunde anas i de blå ögonen. Hon gjorde honom nyfiken. Det främmande objektet över hennes rygg var intresseväckande. Svansen höjdes aningen bakom de breda bakbenen. Fjädrarna frasade lätt i kvällens kyliga bris. Nattens kyla var i snabbt antågande när solens sista strålar flämtade vid horisonten.

Hon hukade, krympte inför hans blå, blå, blick.
Benen darrade av ansträngning under henne.
Man kunde tydligt se det.
Denna tik hörde inte hemma här, och...
hon mådde inte bra.

Hon gick mot honom på ostadiga ben, och ögonen, bruna, såg bönfallande in i hans.
"Vatten.." andades hon, innan hon sjönk ihop i sanden.

Vinden drog över platsen och krusade hennes päls, lekte med dreadsen.
Hon slöt ögonen.


Solen sjönk i sakta mak.
Molnen var små och tunna, och färgades rosa av solnedgången som satte himlen i brand.


(Jag är jätteledsen för sent svar, men vill gärna fortsätta<3)

Han fick inget svar och vecket mellan ögonen djupnade när tiken bad om vatten och föll ihop. Vad skulle han göra? Vattenhålet låg inne på reviret, och saltvatten från havet kunde hon ju inte ha. Och han fick väl ändå inte föra in en främling på reviret? Då skulle han straffas. Ja. Straffas för att ha brutit mot regler. Han skulle sättas i buren igen. Han skulle få lida. Sitta i buren tills han svalt ihjäl. Tills han dog, eller tills Nevada tyckte att hans straff varit nog. Det skulle aldrig vara nog. Han ville inte in dit igen. Aldrig.

Vad skulle han göra med henne? Vatten... Borde han låta henne dö? Hon doftade inte som en från detta land. Det var något främmande över henne, förutom dialekten. Förutom det rosa på ryggen. Kunde det vara så att hon just anlänt? Den blå blicken sökte sig ut mot horisonten. Någonstans långt där borta fanns havet. Kunde hon ha kommit därifrån?

De breda, mjuka tassarna förde honom närmade tiken. Huvudet sänktes och han drog in hennes doft. Morrhåren ryckte lätt. Pälsen och fjädrarna rörde sig för brisen. Hon såg lealös ut, där hon låg. Utslagen och med vätskebrist. Han kände igen sig själv allt för väl. Det enda var att hon inte var inburad. Hon var fri.

[Off: Om det är okej att jag PPar lite, så kommer en fortsättning här efter. Annars får du säga till så får jag hitta på något annat XD ]

"Vatten." Svarade Azazel kort. De korta, breda, käkarna öppnades och han greppade varsamt om tikens nacke. Den lejonlika kroppen lade sig ner invid tiken och med lite möda lyckades han dra upp tiken på sin rygg. Vingarna höjdes aningen i sin infällda pose för att hindra tiken från att glida av allt för lätt. Långsamt började han röra sig framåt, längs revirets utkant. Det skulle finnas en uttorkad flodbädd, inte allt för långt bort. Hade han tur så kunde där finnas vatten under markytan.

[Az känner sig vänlig och bär med sig Roneen till närmaste plats han kan tänka att det finns vatten på. Om det är okej med PPt då XD ]

(Det är ok med lite PP ibland! ;D)

Hon drog ett skälvande andetag när hon kände hans starka käkar om nacken.
Skulle han döda henne?
Låta lidandet få ett kort slut?
Hon vågade knappt hoppas.
Men så kände hon hur marken försvann under kroppen, och fann sig i nästa ögonblick på hans rygg.
Fjädrar, päls och muskler under henne.
Hon spärrade upp ögonen men kom sedan på att det inte var någon bra ide.
Den torra luften hittade snart fukten i hennes ögon.
Hon knep ihop dem istället, kurade ihop sig bland fjädrarna och gjorde sig till en liten boll.

Han började gå.
Hon kände de lätta, böljande rörelserna under sig, hörde hans andetag.
Vinden ven över sanden, och hon lade huvudet mot hans rygg så att vingarna skyddade hennes ansikte.
Hon kunde höra hur lejonvargens hjärta slog.

Sedan kom hon på, i sitt halv-tillstånd, att han tidigare ställt en fråga.
Eller ja, nästan en fråga.
"Az..azazel...Monsieur..!" hostade hon fram.
Hon fick börja om, hitta sin röst.
Hon harklade sig, och den här gången var hennes feminina röst mycket klarare.
"Azazel, jag är inte härifrån. Jag kom hit alldeles... alldeles nyligen. Är hela landet såhär? Jag.. tror inte jag trivs så om så är fallet... "
Hon öppnade ögonen för att kika på honom, men slöt dem sedan igen.
De var rosa.

Han kände hur hon rörde sig, hur den mindre kroppen kröp ihop på hans rygg. Skuldrorna höjdes och sänktes i jämn takt när han lugnt traskade vidare genom det ogästvänliga landskapet. Ur den hårt packade sanden under tassarna spretade envisa tuvor av sedan länge gulnat gräs fram. Han passerade vårtkaktusar, palmliljor, lövopuntior och flertalet andra ökenplantor. Vinden ven över det dammiga området och fick den lösa hinnan av sand att kasta sig mot skyn i små moln innan den åter lade fann ro på marken. De blå ögonen kisade lätt för att undvika dammet som yrde.

När tiken yttrade sig kom det inte som en större överraskning. Han kunde känna hennes minsta rörelse över sin rygg. Mellan skuldrorna och över musklerna och fjädrarna. Monsieur? När hon harklade sig och fortsatte skrockade den lejonlike lätt. Det dova ljudet vibrerade i hans bröstkorg. "Nej, detta är endast en liten del av det land du hamnat i." Blicken kastades över axeln för att möta ett par rosa ögon. "Detta land kallas Numoori, och jag kände, precis som du, att detta kanske inte var en plats för mig när jag anlände." Han vände åter blicken framåt och svängde för att lugnt passera en kaktus. "Jag anlände i norr - detta är södra delen av landet - och där är världen klädd i snö och kyla." Han gjorde en paus. Valde sina ord. "Det finns platser här i Numoori, så olika denna värld av hetta och torka att det är svårt att tro." Skrockandet återvände. "Du får se, om du beslutar att stanna. Här finns en plats åt alla."

Långsamt närmade han sig platsen för floden, om än inte så hastigt som han hade kunnat färdas. Han ville inte tappa främlingen. Vagt undrade han vad Devilsmedlemmarna skulle tänka när de fick veta att han hjälpt en främling på detta vis. Doften var ingen han skulle kunna dölja. Kanske skulle de inte bry sig. Om de såg honom skulle de kanske skratta, håna honom än mer. Som lågt stående var han utsatt, men det spelade ingen roll. En dag, om än kanske inte denna dag, skulle han få sin chans att få plats i den familj han inte själv valt. En dag skulle han visa sig värd den väg han lurats in på. Men inte idag.

[ Palmlilja: http://sv.wikipedia.org/wiki/Palmliljesl%C3%A4ktet
Vårtkaktus: http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5rtkaktussl%C3%A4ktet
Opuntiakaktus: http://sv.wikipedia.org/wiki/Opuntiasl%C3%A4ktet ]