[Utspelar sig innan Skuggfall]

“Så, du är Aimo, från Qu?” Yina lät nästan lite tvekande, som att hon inte riktigt trodde på honom. Egentligen hade hon ingen anledning till att misstro honom, men det fanns riktigt märkliga typer i den här världen. Det hade hon lärt sig tidigt.
     “Jag heter Yina,” presenterade hon sig med en antydan till leende i mungipan. Yina insåg att de stannat mitt i huvudleden och började demonstrativt röra sig in i tempelområdet igen. Hon försökte dölja att hon sneglade för att se så Aimo följde med.
     “Jag förstår att Duraneir kallade dig hit då. Mam- Mivria, har varit med och byggt allt det här, serru.” Det gick inte att missa tonen av stolthet, om än hon försökte dämpa den. “Allt som går att lära om Duraneir finns här.” Yina sköt honom ett tindrande leende.

"Det är jag, det!" 
Aimo flinade lite fånigt. Klart det var han! Vem annars skulle han vara?
Han följde henne in mot tempelområdet. Nyfikna, pirriga och lite nervösa känslor spirade i hans bröst.
"Har Mivria verkligen byggt allt det här?"
Som om han behövde en bekräftelse. Han hade redan hört massor om sin släkt - inte allra minst om Mivria, hans gammelmormor, som byggde Måntemplet. Bara att höra Duraneirs namn fick Aimo att le brett. Något glasartat syntes i blicken. Ju äldre han blev, desto större blev hans koppling till månen. Några andra krafter hade han inte utöver månkraften - men något annat behövde han inte, heller. 
"Allt om Duraneir?"
Aimo kände sig lite dum som upprepade exakt allting Yina sa, så han försökte vara lite flitig och ställa smarta frågor.
"Wow, det måste vara en himla massa lärdomar. Jag vill lära allt! Vart börjar jag? När jag återvänder hem vill jag visa mamma allt vad jag lärt mig."

Yina nickade bekräftande till svars båda gångerna. Det var ju det hon just sagt.
     “Du kan ju följa med till ceremonin ikväll. Det är fullmåne, och då är det alltid lite extra festligheter. Du får du chans att träffa våra präster och prästinnor.” Leendet var mjukt när hon mötte Aimos nyfikna blick.
     “Har du varit i templet nånting?”

Aimo nickade exalterat.
"Åh! Ja, det vill jag hemskt gärna! Åh, tror du verkligen jag får vara med?"
Aimo besvarade hennes mjuka leende med ett brett, lite snett flin. "Jaa alltså jag kom ju hit med några från Qu. Jag är här för att lära mig allt om mina Månkrafter. Mivria är ju en släkting också, så jag lovade mamma och pappa att jag skulle hälsa."
Det pirrade lite i tassarna. Aimo hade länge hoppats få träffa Mivria och de andra prästerna. Om han kunde närvara vid ceremonin ikväll kanske han skulle få den chansen!
"Du bor här va? Tänk attt bo så nära Duraneir hela tiden!"

“Såklart du får vara med! Ceremonin är öppen för alla. Så se till att vara där i tid, så du får bra plats.” Yina kände sig stolt. Aimos entusiastiska sätt spädde på hennes självförtroende. Som om hon inte redan kände stark heder av sin härkomst, av hur hon levde sitt liv så nära Duraneirs vilja som möjligt.
     “Mivria är en släkting också-” Yina stannade tvärt i sina steg.
     “Va?” Aimo hörde henne inte, och fortsatte med att ställa frågor.
     “Vänta,” sade hon, kallade efter hans uppmärksamhet. “Vilka är dina föräldrar? Mivria är min mamma!” Svansen började ivrigt vifta högt. Släkting som var från Qu? Kunde det bli bättre? Yina hade velat möta Qu enda sedan valpsben. De var en sådan stor del av hennes moders historia, att den smittat av sig på även henne.

Aimo stannade upp när hon bad honom och såg frågande på henne. Var det något han sagt?
Mivria är min mamma!
Aimo spärrade upp ögonen i en förvånad min som han höll i några sekunder medan tankeverkstaden arbetade för fullt. Sedan började hans svans också att pendla i iver. Det betydde ju att de var släkt också!
"Va?! Aaaaah!"
Det kändes som om världen plötsligt inte var så stor trots allt.
"Filia! Filia Ignis är min mamma. Min pappa är Achilles."
Det fanns alltid en ton av stoltet i Aimos röst när han pratade om hans föräldrar. De var ju bäst, helt klart.
"Jag själv är ju döpt efter Aimar, min morfar. Och Morg, morfars bror."

“Så vi äär… Ehh…” För några ögonblick försökte Yina koppla ihop alla släktbandet, men det blev fort alldeles för komplicerat. Avfärdande skakade hon på huvudet och tappade den fundersamma grimasen.
     “Äh! Vi är släkt, det är det som räknas.” Dem gula ögonen lyste av förundran när de mötte Aimos.
      “Kan du inte berätta lite om Qu? Mamma har berättat såååå mycket om er, men jag vill veta mer! Vad gör ni nu, typ?” Ett kort skratt rullade över hennes tunga. Ynglingen började röra sig igen med stegen i riktning mot templet. Kanske kunde Aimo berätta lite om dem, för hon hade ju undrat så. De hade ändå lite tid att fylla på vägen dit.

Aimo tänkte hårt och länge. "Eeh..."
Aimar var ju morfar, så det borde göra Mivria till... morfars mor? Och om hon var Yinas mamma, så var Yina Aimos... AAAGH! Aimo fick inte reda på någonting och inte gjorde tänkandet saken bättre. Att släkten var så himlans stor!
"Åh, Qu gör maaaassa saker," förklarade Aimo med ett brett leende. Han kunde inte vara stoltare över sin flock, sin familj. "Jag är ju i Måntemplet nu då för att... Måntemplet är viktigt! Typ det viktigaste, iallafall för mig. Och jag är här med flera från flocken, så jag är ju inte ensam. Min syrra typ."
Aimo pausade för ett ögonblick. "Pappa vandrar med mina bröder, och några andra är ute på helt egna äventyr! En dag kanske du kan komma och hälsa på oss med din familj?"
Aimo drömde om att själv en dag vandra. Kanske hela vägen till Lövskogen, eller Snöslätten! Men det var han ännu för liten för.
"Jaamen, ni då? Vad gör du för de mesta?"
Aimos ögon sken upp. "Är du också en Månprästinna, som Mivria?"

Under hela tiden han pratade nickade hon med. Det fanns ett stort intresse för Qu hos henne som lyste genom hennes bärnstensfärgade ögon. Leendet var stort.
     “Jag har alltid velat träffa Quare! Jag kanske kan följa med dig tillbaka en dag!” sade hon med en glädje som stämde in med den vilt viftande svansen. Tanken för henne hade alltid varit att söka upp Qu, och uppleva en del av hennes mammas tidigare liv för sig själv. Den chansen hade aldrig uppenbarat sig tidigare, så hon var extra exalterad över att få träffa Aimo.
     Ett bubblande skratt lämnade henne och hon skakade avfärdande på huvudet.
    “Inte än! En dag så. Det är mycket att lära, mycket att ta hand om och det är förstås ingenting man blir bara över en natt. Så det är väl det jag gör om dagarna. Övar, ber, hjälper mamma i templet, tar hand om templet. Visar min hängivenhet till Duraneir, förstås.” Leendet hade blivit lite mjukare nu, men behöll samma glädje.
     “Det krävs myyyyycket tålamod,” sade hon och himlade lite demonstrativt med ögonen, “men det är det värt. Jag ser hur mycket Duraneir, mamma och Måntemplet gör för folk.” Hon pausade för en stund.
     “Så, är du här för att stanna då? Isåfall ska jag se till att du inte får lyan där den gamle skunk-Boris bodde. Han var ingen skunk, men han luktade som en.” Yina grimaserade och sträckte ut tungan för att påvisa hur äcklad hon var av blotta tanken.

Svansen viftade allt häftigare. "Jaaa, såklart! Alla hade vart så taggade på att träffa dig!"
Aimo flinade brett. Mivria var oerhört viktig för Qu, och Aimo hade fått ta del av mycket om henne. Klart hennes dotter var välkommen! Alla skulle bli så glada.
"Aaa, det är klart. Men en dag! Och när du är det så kanske jag är en stor krigare i Qu!"
Aimo visste att han hade en lång väg att gå tills dess, men en dag skulle han nå dit. 
"Ja jag tänkte stanna ett tag iallafall! Jag vill träna och bli stark. Jag har ju bara Månkrafter, serru. Dessutom vill jag veta allt om Duraneir."
Aimo skrattade. Gamle skunk-Boris! Där ville han inte bo.
"Haha, åh usch! Då hade Morgén fått spader. Hon är min syrra, och hon är också här! Vi tänkte träna och studera tillsammans. Du bara måste träffa henne! Hon har vart med om massa spännande grejer... och lite läskiga! En gång sprang hon på en livsfarlig infero."
Aimo rös vid tanken. Han mindes hur skärrad Morgén varit då. "Men allt gick bra!"

Yina var glad över att hon träffat Aimo. Han var trevlig och från Qu, plus att de var ju släktingar! Det skulle vara kul att ha honom här, det kunde hon känna redan nu. När han nämnde att han hade en syster log hon lite bredare.
     “Här behöver ni inte oroa er för några livsfarliga inferos iallafall. Det värsta vi haft här var en dum tik som försökte hota mamma. Ha!” Det syntes en tydligt stolthet i hennes flin. Yina var stolt över sin mamma, det skulle hon nog alltid vara. “Hon är förbjuden från att ens vara här nu. Och skulle hon visa sitt fula tryne igen skulle jag-” Yina avbröt sig när hon insåg att hon höll på att yttra en hel rad av olämpliga saker. Istället harklade hon sig bara och skrattade till.
     “Men sånna otäckheter händer inte här längre. Måntemplet är öppet för alla, eller ja, nästan alla. Vem skulle vilja oss nåt ont liksom?”