Morgén rörde sig med bestämda steg mot fallet. Bruset blev högre och högre desto närmre hon kom, hon kunde inte hejda sig och började tillslut att springa.
   Hon for genom en massa buskar för att äntligen anlända till platsen, de blåa ögonen spärrades upp när hon fick syn på vattenfallet och den lilla sjön nedanför. Detta var hennes absoluta favoritplats. Valpen gjorde en nöjd pose innan hon rusade fram till vattenkanten. Löven som fastnat i pälsen flög åt alla håll och kanter. Vattnet skvätte när Morgén plumsade ner huvudet under vattenytan. Ett högljutt bubbel kom snart från kanten där valpen satt, hon blåste luft ur nosen allt vad hon kunde. Hon ville se, bubblor, ja! Bubblor! Mera!
   Plötsligt tappar Morgén balansen, vinglar några sekunder för att eventuellt få tillbaka den. Förgäves. Plask! Dyngsur blev hon, trots det skrattade hon högt när huvudet åter var över ytan. Valpen var alldeles för fokuserad på bubbelblåsandet tidigare att hon inte märkte ifall hon själv tappade balansen, om någon puttade eller råkade knuffa till henne.

Aimo solade nära vattenfallets brus när vatten plötsligt började skvätta och det plumsade. Aimo, som legat på rygg, rullade över på mage och spanade ut i vattnet. Det var Morgén som höll på och härjade. Hon blåste bubblor i vattnet! Aimos svans började vifta och han smög busigt upp på henne. När han var nära nog gav han hennes bak en knuff. Nöjt såg han henne tappa balansen och falla i vattnet med ett plask.
"Hehe!" flinade han och räckte busigt ut tungan åt henne. "Nu blev du blöt." 
Aimo tog några skutt bakåt, ifall att systern tänkte utkräva hämnd genom att blöta ner honom också. Efter att ha solat i värmen tänkte han inte kyla ner sin härligt varma päls!

Den lilla röda och grå valpen hade aldrig varit den som direkt sprang runt och busade med syskonen, hon hade alltid varit en lugnt valp. Det betydde dock inte att hon aldrig lekte, hon föredrog bara helt enkelt en lugn vila i skuggan när det var varmt, eller i solen om hon ville värma pälsen.
 Idag var en sådan dag, och en bit ifrån sin bror hade hon legat i samma solfläck med nöjt stängda ögon, så att ljuset filtrerats till ett rosa dunkel. Vattenfallets brus var lika lugnande det, och broderns andetag inte långt ifrån henne. Hade hon varit en katt hade hon kurrat, hur kunde man annat än njuta i det goda vädret?
 Dock förstördes hennes tillvaro av plaskande ljud, och hon kunde se systern med huvudet under vattnet, med bubblor formades runt det. Huvudet vickades lätt på sned då hon studerade brodern som snabbt puttade ner Morgén i dammen, och ljudligt förkunnade sin triumf.
 Med ett litet flin reste sig Luwa upp och använde hans koncentration på systern för att ta sig upp bakom honom. Trots att han var en bit ifrån kanten tänkte hon försöka, och med ett par skutt framåt flög hon plötsligt in i honom så att de båda rullade ner i det betydligt kyligare vattnet. Deras sprattlande lemmar fick vatten kaskader att flyga åt alla håll och kanter då de försökte komma upp på benen igen. Luwa kunde inte göra annat än att skratta.

När skrattet lyckats lugna sig insåg hon att det var Aimo som puttat i henne, och hon skulle snart få sin hämnd genom Luwa som smög fram bakom brodern. Attack! Nu befann sig alla tre i vattnet, såsom syskonen fläktade med lemmarna flög vattnet. "Sluta" yttrade Morgén skrattandes och höll upp tassarna framför ansiktet, som för att stoppa så mycket vatten som möjligt att komma in i ögonen.
   Hon tog sig en bit bort ifrån plaskandet men stod fortfarande i vattnet, "Hallå" började hon, "kan vi inte klättra lite uppför fallet? Så långt vi kan?" Morgén visste att brodern med säkerhet skulle följa med på tåget, "Aimo! Du hänger väl med?" Hennes ansikte var fyllt med iver och den blöta svansen viftade där hon stod.

Aimo skrattade åt Morgén som nu var alldeles blöt. Men hans triumf varade inte länge - snart tumlade även han ner i vattnet. Den kalla chocken mot hans alldeles solvarma päls fick honom att chockat tjuta rakt ut. Snabbt sprattlade han upp på alla fyra. "HUUUU!"
Han vande sig snabbt vid kylan och såg till sina systrar, de var åtminstone blöta alla tre. Han skrattade också, oförmögen att vara sur när han ändå rättvist bestraffats för sitt bus.
Morgén föreslog att de skulle klättra uppför fallet. Han flinade och kisade upp mot det brusande vattenfallet.
"Okej, kör till. Men halka inte för då är du död som en... som en död!"
I brist på bättre ord skyndade han mot fallet och tog sig klumpigt upp på en av de första, lägre klipporna. "Kom igen, Luwa!"

Luwa log brett, och plaskade i vattnet som var, trots att de bottnade än så länge, djupt nog att nå henne upp över bogen, bara lite djupare och hon skulle behöva simma.
 Morgén presenterade en idé, som brodern direkt gick med på. Själv stod hon och tvekade. De vuxna sa att de inte fick klättra i fallet, det kunde vara farligt.
 Innan hon hunnit protestera var Aimo redan upp på den första lilla "hyllan" och uppmanade henne att följa med. Det var med stora skutt, som om hon konstant försökte hoppa över vattenytan, som hon närmade sig brodern och de hala stenarna.
 Kaskaden av vatten som föll ifrån klippan dånade högt i hennes öron, och ifall någon sade något kunde hon inte höra det.
 Hon förberedde sig att ta sig upp för nästa sten, och sprattlade vilt med baktassarna, efter det att hon fått ett grepp med framtassarna.
 "AIMO HJÄLP" hon skrek, men det fanns ingen rädsla i rösten, hon ville bara höras över vattenfallets dånande.

"Okej, kör till. Men halka inte för då är du död som en... som en död!" Morgén nickade, hon skulle försöka att vara försiktig. Syskonen for upp likt två pilar på den första klippan, "Men- vänta på mig!" Morgén skyndade sig efter, detta fick hon inte missa och inte ville hon vara sist heller. Så snabbt som hon kunde tog hon sig uppför klippan, men när Luwa ropade på hjälp hoppade hon ner igen. Såklart att hon skulle hjälpa Luwa. Systern sprattlade vilt med bakbenen, "Beredd?" sa hon utan förvarning och knuffade med sitt huvud upp sin syster på den första klippan. Precis som tidigare, skyndade hon sig uppför klippan och for snabbt förbi sin bror. Tog sig uppför ett flertal avsatser för att försäkra sig om att hon var först, dessutom tänkte hon försöka sig på att ta sig så högt upp och så nära vattenfallet som möjligt, speciellt skulle hon vara närmst. Efter några ytterligare hopp uppåt stannade hon till och vände sig om för att se hur långt det var ner till där de hade startat, och jaaa, det var minsann en lång bit ner. Nu fick hon se till att verkligen inte halka, hålla koll på alla sina tassar.

Luwa skrek och tjoade och Aimo gick fram till henne för att hjälpa. "Ja ja!"
Han grep tag om hennes nackskinn med tänderna och drog. Morgén knuffade på nedtill, så att få upp Luwa visade sig inte vara några problem. Men så hoppade Morgén upp, och pilade vidare. Hon var så snabb! Aimo ville hänga på, men visste det smartaste vore om de höll ihop. Ifall någon skulle råka halka.
"Vänta, Morgén!" hojtade han efter syrran som var flera klippor före. Han begrep inte hur hon kunde vara så snabb. "Vänta på oss!"
Aimo sneglade nerför fallet, och insåg hur högt de hade kommit. Bara nån klippa eller två, men de kunde ändå falla ner och bli riktigt blöta. "Hur högt tror ni vi kan nå?" frågade han och hoppade till ännu en avsats. Det var blött och halkigt, men än så länge höll Aimo greppet.

Båda syskonen hjälpte till och hon lyckades sprattla upp efter Aimo och skrattade förtjust. Till skillnad ifrån sina syskon så var Luwa inte lika tävlingsinriktad, hon brydde sig helt enkelt inte vem som kom högt snabbast, eller vem som vågade mest, så när Morgén pilade förbi dem vidare upp kände hon sig inte manad att skynda på. Tvärt om hade hennes halkande gjort att hon såg sig om mer försiktigt och klättrade säkrare.
 Hon nynnade medan hon hoppade upp för klipporna och såg mot brodern.
"Vi kan säkert komma till toppen om vi försöker, bergis" hon nickade bestämt åt det hon sagt, som för att understryka att det var sant. Så länge de var försiktiga att inte halka igen så skulle de kunna komma hur långt de ville, Faktiskt!

   “Vänta på oss!” hade Aimo ropat och lydigt stannade Morgén, inväntade sina syskon.
   “Hur högt tror ni vi kan nå?”
   “Vi kan säkert komma till toppen om vi försöker, bergis.”
   “Det tror jag också!” Utbrast Morgén med svansen vilt viftandes bakom henne. “Kom!” Hon vände sig om och fortsatte uppför avsatserna, men inte lika snabbt som tidigare. Denna gången höll hon koll på både Luwa och Aimo, det var faktiskt viktigare att alla höll ihop, insåg hon. De skulle få rejält med skäll ifall någon skadade sig, trots allt.

Ujuj, nu började de verkligen komma högt upp. Men Aimo tänkte minsann inte vara någon fegis! Modigt fortsatte klättringen, men när han under en paus blickade uppåt insåg han hur långt upp det var kvar, egentligen. 
"Eh, om vi ramlar här..." Aimo svalde nervöst. "Då slår vi oss ganska hårt, va?"

Det strålade om henne då Morgén höll med och leendet hon fyrade av var bländande.
 Glatt hängd3e hon efter syster och kravlade sig upp sten för sten. Hon skrattade förtjust åt hur modiga de alla tre var och hur högt de kommit, men stannade upp och såg mot brodern på platån under henne då han talade. Det han sa lät inte dumt, och hon ville inte kalla honom feg. Faktiskt slog hans ord ner i henne som en blixt.
 De hade inte tänkt på hur de säkert skulle ta sig ner. Klättra uppåt å brant var en grej, men huvudet svindlade bara av tanken att gå samma väg neråt med huvudet först.
"Morgén" började hon lätt, rösten inte lika stadig som hon hoppats.
"Vi kommer inte kunna komma ner" åter såg hon mot brodern och log vekt. Försökte vara betryggande men försämrade säkert bara situationen.