Skymningen var här. Hon och Sezja hade pratat mer eller mindre hela dagen, men som alla vet sparas allt dem bästa konversationerna till när mörkret fallit. De hade just ätit tillsammans, en hare som precis räckt till de båda och Lune stod utanför lyan och såg ut över skogen. Himlen strålade i alla möjliga färger, från djupblått till lila och rosa. Det var vackert och det gav hela skogen en mjuk atmosfär. Hon älskade den här skogen, den var det enda hem hon någonsin skulle behöva. I några sekunden såg hon bort emot de trädens breda rötter, föreställde sig hur svalt det var på mossan i hålrummen inunder dem, men sedan vände hon sig om. Inne på fällarna invid en lysande korgen låg Sezja, hennes enda sambo för tillfället, och vilade sig. Honans enda öga sökte genom dunklet då hon hörde Lunes steg och snart var de enade i mjuka buffningar.
Först hade Lune funnit det något obehagligt hur närgången den lilla honan var men snart hade hon kommit över det. Erkänt för sig själv hur skönt det var med fysisk närhet. Små grymtande lämnade de båda då de strök sig mot varandra, och sedan lade sig Lune ner alldeles nära intill.
"Jag är glad att du är här."
Sade hon lite tafatt, hade för avsikt att plocka upp diskussionen där den slutat senast. De hade talat om Sezjas bakgrund, om grottorna och alla deras stenar. Och om hur stenarna inte var det som skrämt henne, utan familjen hon levt med. Det hade väckt något inom Lune.
"Jag är glad att vi båda är här, trygga."




[Sezja, utspelar sig när alla andra är borta på Skuggfalls invigning]

Ett svagt surrande kom från den lysande korgen och Sezja kastade ett snabbt öga mot den, innan blicken sökte efter Lune i mörkret. Hennes fina syster. Stegen kom allt närmre och när Lune var inom räckhåll välkomnade hon systern med mjuka buffningar. Snart låg de tätt intill varann, riktigt mös tillsammans.
   "Jag är glad att du är här" ett leende spred sig i Sezjas ansikte och hon gnuggade sitt huvud mot systerns hals, Lunes ord betydde så otroligt mycket och helade den lilla grottvargens sår. En efter en.
   "Jag är glad att vi båda är här, trygga" fortsatte Lune.
   "Jag med" ett klickande ljud lämnade hennes strupe, "jag är så glad över att vi träffade varann, att jag fann någon som tycker om mig precis som jag är. Jag med min närgångenhet och.. udda ljud" Sezja kunde fortfarande inte förstå varför andra vargar tyckte att kontakten och ljuden var obehagliga, det skulle hon säkert aldrig göra.
   "Jag är stolt över dig" hon såg upp mot Lune, försökte fånga blicken, "så stolt över att du klarade dig genom alla rädslor för att komma hit. Din familj, all sten.. du inspirerar mig" tonen var mjuk men hon menade allt som hon sa. Lune hade berättat om familjen som hon växt upp med och Sezja hade känt igen sig i mycket av det som systern berättat.
   "Lägg din gamla familj bakom dig. Vi. Vi, är din familj nu."

"Åh"
Nästan pep hon fram, rösten lite bruten. Hon blev överväldigande rörd av systerns ord.
"Jag har sån tur som fått träffa dig."
Viskade hon darrande fram, strök sig emot vännens halvskalliga och rynkiga kropp.
"Du har fått mig att förstå så mycket om mig själv, hur mycket jag skadats innan, alla oförrätter jag inte förtjänat. Du ger mig hopp."
Hon andades ut med ryckiga andetag, öronen fyllda av tårar. Hon visste knappt om hon grät av lycka eller av sorg. Det var så hemskt, allt vidrigt både hon och Sezja blivit utsatta för genom sina liv, men också så obeskrivligt vackert att de funnit varandra. Och att de öppnat upp, lyckats prata, komma till insikter om sig själva i varandras sällskap. Det var bland den finaste gåva som någonsin getts henne. Tacksamheten hon kände gentemot Ez och Kol som först alla dessa individer samman, och gentemot Sezja som blivit en del av henne själv, var övermannande. Hon skulle aldrig kunna betala igen, men för evigt försöka. Och samtidigt kände hon en varm och underbar trygghet i vetskapen om att hon inte behövde, att dem inte förväntade sig något av henne i gengäld. Att allt dem ville var att hon skulle vara lycklig. Det var en obeskrivlig känsla. Hon låg där intill sin nyfunne själssyster, på en mjuk fäll intill en korg med sällsamt surrande eldflugor och var helt trygg. Trotts jord och stenar runtom, trotts mörkret utanför och alla faror i världen.
"Jag älskar dig"