Hon hade börjat trivas i den lilla lyan i Ötamon.
Till en början sov hon ibland under trädens rötter men allt oftare följde hon med hanarna in i lyans varma ljus om kvällarna. Hon såg också till att eldflugorna hade gott om månblommor och annan växtlighet att leva på där de bodde i sin vävda korg. Egentligen var hon tveksam till att hålla krypen på detta vis, men Ezekiel hade verkat så stolt då han berättat om hur han fångat dem. Hon tänkte att dem skulle sluta lysa om dem va olyckliga, och hittills hade det inte skett.
De första nätterna i lyan hade hon sovit ytterst, men för var dag hon spenderade med de andra blev det de snarare än skogen som var hennes trygghet. Snart sov hon innerst. Men nu senaste veckan hade hon sovit ytterst igen, när det bara varit hon och Sezja. Inte för att hon ville vara nära flyktens trygghet, utan för att Sezja önskat sig en sköld mot potentiella inkräktare. Hon hade varit den modiga, beskyddaren, och Sezja hade sovit lugnt.
Den lilla grupp av vargar som Kolzak och Ezekiel samlat på sig sedan hon beslutat sig för att bli deras vän hade lämnat skogen. Det hade varit ett stort event på en plats onaturligt skapad av sten och åter sten, hon kunde känna hjärtat bulta panikartat bara av tanken på det. Massa främlingar, strider och sten på sten på sten. När Kolzak kommit för att introducera gruppens senaste tillskott, den skallige enögda honan, hade hon så tacksamt stannat hemma med den rädda valpen. Och hon och grottvargen hade blivit goda vänner. De delade många erfarenheter, och var lika rädda för allt, även om Sezja tycktes ha en mer avslappnad relation till just sten. Kanske var något med grottvargar.
Här om kvällen hade ett samtal blivit allvarligt, den lille hade berättat om sin familj och Lune själv hade delat med sig om sin egen uppväxt med en högst labil moder. De hade gråtit ihop och tröstat varandra och Lune hade aldrig känt sig så nära en annan varg förut. Hon inte bara trivdes bland dessa nya individer, hon älskade dem. Det var en konstig känsla och hon kunde känna hur den växte, konsumerade hela hennes väsen. Det var lika läskigt som det var härligt.

Denna kväll satt hon vid lyans öppning och såg ut på de sovande månblommorna, räknade stilla eldflugorna som surrade omkring i dunklet. Så fångade en skugga mellan träden hennes uppmärksamhet, den rörde på sig, växte. Öronen spetsades för att sedan trilla ner i en bakåtlutad slokande position. Raggen i nacken började spreta och hon reste sig upp. Måntecknen pulserade starkt likt illavarslande sirener. Så lösgjorde sig individen ur skuggorna, det var Vasilisa. Kolzaks syster. Den långa slanka svansen började vifta bakom henne och hon sträckte på sig. Log.
"Ni är tillbaka."
Sade hon glatt.
"Är bröderna med dig?"


[Vassya <3]

Det hade varit intensiva dagar under Skuggfall, och trots att Vasilisa inte kände sig riktigt hemma än, så var hon tvungen att medge att det skulle bli skönt att få komma till lyan och vila ut. Hennes kropp var mörbultad efter slagsmålet, och hon hade inte hunnit att faktiskt ta det lugnt trots att det var det hon behövde.
Vasilisa hade gått i förväg från den resterande gruppen, och var därför den första som återvände hem till lyan och mötte de som hade stannat hemma. I lyans öppning kunde hon se en av dem, det var Lune. Den andra tiken var lite mindre än henne, med långa mörka öron. Lune och Vasilisa hade inte hunnit yttra speciellt många ord under den tid som flocken hållit ihop.
Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar när den andre talade till henne, men bara under några sekunder innan ett mer bekymrat uttryck spred sig över hennes ansikte trots att det inte var meningen.

"Ni är tillbaka. Är bröderna med dig?"

Oavsiktligt kunde det inte låta bli att hugga till i bröstet på henne. Det var annorlunda att kalla Kolzak och Ezekiel bröder, för rent fysiskt var dem långt ifrån det. Kolzak var hennes bror. Han var Galinas och Ilyas bror, samt de nya valparnas bror, men inte Ezekiels. Dock hade hon sett med egna ögon hur viktig Ezekiel var för Kolzak, och om hela det här skulle fungera var hon tvungen att inse detta.

Därför lät hon åter leendet sprida sig på hennes läppar och hon nickade.

"Ja, de kommer alldeles bakom mig", började hon och tog några kliv närmre den andre och lade huvudet på sned samtidigt som hon slog sig ned. Ett lågt plågsamt läte lämnade henne när hon satte sig ned då det färska såret drogs åt, men hon ruskade på huvudet och vände fokuset till den andre. "Är allt bra med dig? Sezja?"

För ett ögonblick såg Vasilisa sammanbiten ut och minen gav ett tydligt gensvar i Lunes kropp. Musklerna spändes något och både ögon och näsborrar vidgades. Lune var känslig för sinnesstämningar, hade lärt sig att vara det efter en uppväxt med en instabil moder. Men lika snabbt tycktes bekymren ha lämnat flocksystern. Det hela lämnade en lätt förvirring i henne men snart fann hon sig en förklaring. Vassya stönade lite då hon satte sig och först nu blev skadorna synliga, upplysta av hennes egna måntecken.
"Är du okej?"
Frågade hon tveksamt och sneglade upp emot månen, ännu inte full.
"Jag kanske kan hjälpa, om du har ont.."
Den bekymrade minen hade nu flyttat till Lunes anlete och hon tog några försiktigt steg framåt, slöt avståndet mellan de två.
"Jag har tränat medan ni varit borta, och det är bra med mig. Sezja sover men vaknar nog när alla är tillbaka.."
Så begrundade hon skadorna igen.
"Du har slagits.."
Konstaterade hon och kände ett lätt obehag i maggropen.
"I turneringen?"

Vasilisa skakade på huvudet åt den andres första fråga. Det var inte meningen att Lune skulle behöva lägga energi på henne, det var trots allt hon som frivilligt hade ställt upp i turneringen för att bevisa... ja, för att bevisa vad? Hon var osäker. Kanske hade det varit ett försök till att imponera sin bror, och det hade hon förmodligen inte lyckats med då hon hade förlorat.

"Du har slagits... I turneringen?"

Hon rycktes ur sina tankar av Lunes fråga och automatiskt nickade hon. Det ryckte lätt i hennes läppar och hon suckade lågt.
"Ja", började hon och log för att försäkra henne om att hon var okej. "Men det är ingen fara, oroa dig inte. Jag behöver bara vila upp mig så kommer det att bli bättre ska du se."

Lune begrundade honans svar ett tag, sneglade sedan åter mot månen.
"Jag ska inte göra något du inte önskar."
Konstaterade hon sedan och log svagt. Hon hade gärna testat att använda sin kraft för mer än det mjuka ljussken som omgav de två, men hon tänkte inte experimentera på systern utan dennes godkännande. Istället började hon humma fram en liten melodi och hennes tatueringar pulserade i perfekt harmoni med tonskiftningarna i den ljusa rösten. Hon gungade långsamt från sida till sida medan hon nynnade. Sång hjälpte alltid henne att finna ro och vila, kanske kunde det ha samma effekt på Vasilisa.
Lune trodde aldrig att hon skulle finna ett sammanhang likt detta, och än mindre att hon skulle kunna känna sig lugn o bekväm i sällskapet av andra. Men tiden sedan hon träffat Kolzak och Ezekiel hade förändrat henne, och den ensamma tiden med Sezja i lyan hade både fått henne är växa och låta sig sakna närheten av de andra i gruppen. Hon lutade sig närmre drakargkorsningen och började sjunga, lägga till ord till melodin hon arbetat fram.

[Hon sjunger typ >>Dance on the Moon<< av Aurora, fast kanske med lite vargredigering till texten hehehe]

"Jag ska inte göra något du inte önskar."

Vasilisa uppskattade det; att tiken inte försökte övertala henne till att få hela henne. Innan hon han säga något mer, hade den andre börjat att nynna på en melodi och Vasilisa ville inte avbryta hennes sång. Istället valde hon att lägga sig ned trots att de var utanför lyan. Faktum var att hon inte hade börjat sova därinne, kände sig inte alls bekväm än. 

Ju mer Lune började att sjunga desto mer avslappnad blev Vasilisa. Sakta men säkert kändes hon hur tröttheten kröp in på henne, och inte förrän nu insåg hon hur sliten hon faktiskt var. Den andres röst var vacker, mystisk. Drakargen uppskattade sällskapet och rösten, och kände hur hon sjöng djupare och djupare in i sömnens dvala.

Hon fortsatte sjunga långt efter det att hon hade slut på ord, och en bra bit efter att honan intill henne somnat. Mjukt upprepade hon samma stycke om och om igen, föreställde sig hur den kallade till sig kärlek till både henne och alla hennes nyfunna vänner. Föreställde sig hur den lockade och vägledde Ezekiel och Kolzak rätt genom den nu mörka skogen.
"Oh oh eh oh oh eh oh ah
Oh oh eh oh oh eh oh ah
Oh oh eh oh oh eh oh ah
Oh eh oh ah
Eh oh oh eh oh ah
Oh eh oh ah"
Vasilisa snarkade lätt, det fick Lune att le och hon kom av sig i sin sång. Något ömt låg i hennes blick då hon studerade den stora, sovande honan. Så smet hon in i lyan, mjukt buffade hon på Sezja för att väcka henne.
"De andra är snart tillbaka, om du vill säga hej."
Viskade hon samtidigt som hon norpade åt sig en stor djurhud. Sezja var knappt vid medvetande men Lune trodde att hon hört och förstått. Tyst återvände hon ut i natten, hösten närmade sig men det var egentligen inte kallt än. Likväl drog hon fällen över sin flocksyster, såg till att hon inte skulle frysa om hon nu bestämde sig för att fortsätta sova hela natten här utanför lyan. Sen slog hon sig ner igen, och det dröjde inte längre förrän hon såg bröderna träda fram ur mörkret.


[Avslutat]