I sakta mak rörde sig den åldrade kroppen över slätten. Eftermiddagssolen badade omgivningen i ett gyllene sken och över himlen gled rosa moln. Hon gick inte snabbt, det tillät inte kroppen längre, men hon hade ingenting att stressa över. Kargen hade ett kattlikt rörelsemönster och en svans som kunde slingra sig som en orm, men hon var långt ifrån lika smidig som hon varit i yngre dagar. Den svarta, blanka pälsen hade grånat på sina ställen, de starka musklerna hade tynat och skelettet blivit mer bräckligt. I huvudet var hon dock lika klartänkt som alltid. Hon tänkte inte försvinna än på ett tag. Hon hade ouppklarade saker att ta tag i. De gröna ögonen lyste fortfarande av liv.

En rörelse i ögonvrån fick henne att vakna upp ur tankarna och vända på huvudet för att se en främling trava en bit bort. Hon brydde sig inte om att sakta ner eftersom hon redan rörde sig långsamt nog i jämförelse med den andra. Främlingen var större än henne och hade horn, som den gamla tyckte såg häftiga ut. När hon märkt att den andra sett henne och kom ditåt stannade hon och väntade in honan. 
“Var hälsad.” Hon log milt mot den andra. Hon hälsade fortfarande som folk gjort på tiden då hon var yngre och tänkte inte ändra sig bara för att ungdomarna kommit med nymodigheter. 



(Till Vasilisa)

Vasilisa hade rört sig ifrån gruppen som hon kanske borde hålla sig nära. Det hade allt varit så överväldigande att hon behövde en kortare paus. Alla i gruppen var så mycket närmre varandra än hon var med någon av dem, och det gjorde ont i henne att se deras relationer när hon knappt hade någon. Visserligen hade hon sin bror där, men ända sedan deras återförening hade de inte kommit varandra så nära som hon hade hoppats på.

Tiken gick med lugna steg, med blicken fäst mot marken. Hon var upptagen i sina egna tankar att hon förblev ovetandes att hon gick rakt emot en annan, förrän det var försent att vända om. Ett par meter framför henne kunde Vasilisa se en mörk individ, mindre och äldre än hon själv.

"Var hälsad."

Ett leende var klätt på den andras läppar, och gjorde automatiskt att det smittade av sig på henne själv. Försiktigt tog hon några kliv närmare den andra och nickade i en hälsning.
"привет", svarade hon på sitt egna språk utan att riktigt tänka. Det hade gått flera veckor sedan hon pratat sitt modersmål och Vasilisa var tvungen att medge att hon saknade det. Hon saknade språket, och även familjen. Framförallt modern, systern och kullen med de nya valparna. Det kramade om hjärtat på henne och hon tog ett djupt andetag. Nej. Hon fick inte tänka på det, inte nu, inte sen. Det hade varit hennes egna val att lämna och nu var hon tvungen att ta konsekvenserna för sin handling. "Ursäkta mig, var hälsad menar jag."


Rättade hon sig när hon insåg sitt misstag, och mötte den andres blick.

När främlingen svarade på ett annat språk lade hon huvudet på sned. Honan rättade sig dock innan hon hann säga något och hälsade på det språket hon förstod. 
“Ingen fara” svarade hon på ursäkten. “Vad heter du, lilla vän?” Hennes röst var alltid aningen darrig, det var nog på grund av åldern och ansträngningen av att vandra. Kanske borde hon ha förstått det komiska i att kalla den större honan för lilla vän, men Sheila hade kommit upp i den åldern då alla som var yngre än femtio var valpar i hennes ögon. 
“Mitt namn är Sheila.”

"Ingen fara. Vad heter du, lilla vän? Mitt namn är Sheila."

Sheila. Det var ett vackert namn och passade den äldre perfekt. Vasilisa såg nyfiket på henne och kunde inte låta bli av att undra kring den andres historia, kanske kunde hon... hjälpa henne på traven.

"Jag är Vasilisa", svarade hon och vinklade öronen framåt. Hon kunde inte känna några dåliga intentioner från den andre, och valde därför att slå sig ned. Vasilisa var utmattad. Smärtan från slagsmålet kändes fortfarande och såret hade inte läkt så fort som hon hade hoppats på. Under några sekunder lät hon blicken lämna den äldre damen, Sheila, och istället vandra till sitt bultande sår. "Har du också varit vid Skuggfall?"

“Vasilisa.” upprepade hon och smakade på namnet, det var fint. "Kan jag kalla dig Lisa?" När den andra satte sig ner gjorde hon det också. Det var enligt den gamla seden. Dessutom var det skönt att vila efter att ha vandrat så länge. Hennes kropp orkade inte lika mycket som den gjort förr. Lederna värkte efter bara en dags resa. Hon följde den andras blick till ett sår på främlingens kropp. En bekymrad rynka gjorde sig synlig i den gamlas panna. Honan var uppenbart tilltufsad, och svaret på varför kom strax därefter vid honans fråga. Skuggfall. Nog hade hon hört om det, men inte hade hon varit där. Det var för ungdomarna, inte för henne. Hon var ingen match för någon, och skulle förlorat innan slagsmålet ens börjat. Tanken på henne i en arena var rent av komisk. Vem skulle hon slåss mot, en hare? Hon skrattade till. 
“Nej du, inte med den här gamla skruttiga kroppen inte” log hon. “Mig skulle man nog kunna få omkull bara man blåste på mig.” Hon tänkte tillbaka på sin ungdom och hur stark och smidig hennes kargkropp varit en gång. Hon tittade bort, ut över slättlandskapet. Visst hade hon vunnit en antal fighter då. Orädd hade hon alltid varit. 
“Om Skuggfall hade hänt för femtio år sedan… Då skulle jag vunnit en och annan match minsann! Det ska gudarna veta.”
De gröna, pigga ögonen såg tillbaka mot honan från det gråspräckliga ansiktet. 
“Jag hoppas att du inte har alltför ont. Om jag haft helande krafter skulle jag hjälpt dig. Hur gick det för dig där borta?”

Vasilisa hade förmodligen inget val än att låta den äldre kalla henne det hon ville. Den äldre verkade vara målmedveten, och det skulle inte förvåna henne om Sheila valde att kalla henne det trots att Vasilisa nekade.

"Om Skuggfall hade hänt för femtio år sedan... Då skulle jag vunnit en och en annan match minsann! De ska gudarna veta!" 

Ett litet leende spred sig på hennes läppar. Man kunde se på henne att hon en gång i tiden hade varit en stark individ, men åldern hade tagit in på henne. Vasilisa följde hennes blick ut mot slätten, lät tankarna vandra till andra saker. Inte förrän den äldre avbröt hennes tankar vände hon blicken mot henne.

"Jag hoppas att du inte har alltför ont. Om jag haft helande krafter skulle jag hjälpt dig. Hur gick det för dig där borta?”

"Jag börjar vänja mig vid smärtan", började hon. Det var delvis sant, det hon sade. Smärtan var fortfarande smärtsam, men hon hade sakta men säkert försökt att tänka bort den. Vid vissa hastiga rörelser gjorde det mer ont än om hon bara satt still. "Som du ser på mig, så gick det inte så bra. Jag är inte duktig på att slåss."

Den svarta honan skakade på huvudet och gjorde ett missnöjt ljud med tungan. 
“Så kan du inte ha det. Du får se till att träna ordentligt, så blir det folk av dig också ska du se.” Hon tittade på såret. “Men först borde du vila och läka ordentligt, förstås. Det får du lova mig att göra.”
Den kattlika svansen cirklade runt och lade sig över hennes framtassar där hon satt likt en gammal panter. Hon gav honan en välmenande blick.
“Så säg mig, hur var det där borta?” frågade hon sedan. “Hände något spännande?”

("så blir det folk av dig också" är något min farmor använder hela tiden xD)

“Så kan du inte ha det. Du får se till att träna ordentligt, så blir det folk av dig också ska du se. Men först borde du vila och läka ordentligt, förstås. Det får du lova mig att göra.”

Vasilisa lade huvudet på sned och såg lite frågande på henne. Det var väl inte givet att man var tvungen till att kunna slåss... eller? Under hela sin uppväxt hade hon aldrig skadat sig utan alltid varit skyddad av sina bröder eller far. Det hade inte varit i hennes position att öva och träna på att slåss. Dock valde hon att inte ta diskussionen om det, och innan hon hann prata bort det så talade den äldre återigen.

“Så säg mig, hur var det där borta? Hände något spännande?”

Ett kort skratt lämnade henne och hon nickade. Det hade hänt så mycket att det skulle krävas timmar till att gå igenom allt. Dessutom hade hon säkerligen endast sett en liten del av allt som hade hänt.
"Det var en mycket vacker plats, de hade gjort ett väldigt bra jobb med allt", började hon och tänkte tillbaka till de vackra dekorationerna. Man hade märkt att mycket tid hade lagts ned på att bara pynta platsen. "Det var många oväntade händelser. Det var en inferotik som nästan dödade sin motståndare trots att han tydligt gav upp, exempelvis."