En sargad tass hängde över kanten till en blank sjö. Känslan av svalkande mot skör hud var ovanligt, det lilla han nu kunde känna med lager på lager av djupa ärr och brännskador. Än läkte huden från senast, och ena klohylsan såg otäckt inflammerad ut. 
Under lövverk av eld och höst låg hanen. Det var något ovant avslappnat över honom, som om man redan på avstånd kunde se att han inte till det vanliga tillät sig att sänka guarden. 
Solen skymtades bakom lätta moln, och i respons glittrade och glödde hanens ögon i vitt. Energin flödade, och blicken flackade därefter. Han hade försökt tygla flödet. Böja det efter hans vilja utan att bränna sönder skinn och päls. De många ärren och de söndersargade tassarna var resultat av den okontrollerbara kraften, när han i vrede, sorg eller brinnande ångest agerat. Det var en förödande kraft att använda. Motståndarna smälte under han tassar och de lät verkligen patetiska när huden sveddes. 
Det var dock inte bara dem som sveddes och brändes, och kvar fanns inte mycket av osvedat skinn runtom klor och dynor. 
Han andades. Lade sig tillrätta på det mjuka underlaget. Blöta tassar höjdes från det svalkande djupet av en sjö färgad i reflekterad eld. Han mindes skogen från tidigare. Det var dock minnen han vägrade försonas med.
Utsträckt på mage observerade han blåsor och rosa skinn som prydde de känslofattiga tassarna. Nervtrådar var sedan länge skadade och fåtaliga, så det var mer en fråga om att se än att känna hur flödes från solen gavs ledning från pälsen och in genom benen.
In i tassarna.
Klorna började glöda, varma och skadliga. Innan hettan blev för mycket sänkte Naberius dem under eldsjöns yta. Vattnet fräste och pyste, men det gjorde sitt jobb att svalka klorna från sitt glödande förflutna. 
Istället, till sin fascination, kunde svaga aningar av försvinnande blåsor antydas genom störda ringar på ytan. 
All verksamhet stannade. Energin leddes bort från tassarna och släpptes på måfå.
De var inte läkta när han åter höjde dem från sin vattniga grav, men det ilskna rosa såg friskare ut och det narigaste av alla sår hade halvt slutit sig. 
Det var något nytt, insåg han. Att läka med solen, inte bara skada. 
Hanen observerade i stillhet sina tassar, nästan som om han aldrig sett dem förut. Solen gled sakta bakom moln, och sjön stillade sig. Lugnet härskade, och trädens skådespel brann i bakgrunden.

Delta började bli trött på att vandra, en vandring som aldrig tycktes ta slut. Hon ville finna en plats att slå sig ner, en plats som kanske till och med kunde ersätta det hem hon nu hade lämnat bakom sig. Vandring var dock bättre än barndomshemmet och familjen som fortfarande fanns kvar där. Det fanns nog ingenting som kunde förmå Delta att återvända hem. Hennes familj hade egentligen aldrig varit någonting att ha, de var så slutna i sina sätt att tänka, och Delta hade inte delat deras uppfattning om världen. Från start hade hon varit familjens svarta får, den som alla från början visste skulle slå sig fri från resten av gruppen och lämna dem...

Vandringen genom Höstskogen skars snabbt av då en sjö bredde ut sig framför henne. På andra sidan kunde hon skymta en annan varg vid strandkanten. Tyst stod hon en liten stund och bara betraktade den andra, tills hon slutligen började vandra längs med vattnet för att ta sig runt sjön.

[Sabbade inlägget så fick skriva om... vilket blev kortare ^^ ]

Hanens ena öra vred sig i en intresserad båge. I nacken reste sig raggen försiktigt, som om han omedvetet ville vara på den säkra sidan och inte ta några risker. 
Han visste hur möten med andra brukade gå.
Med den ljumna vinden kunde han känna en tikdoft komma, men än hade han inte sett henne. Snabbt kom hanen på tassarna och backade från standkanten. 
Ett brungult löv föll från trädens kronor. En fågels kvitter överröstade vad han trodde möjligen kunde vara avlägsna steg. Kroppen spändes. För flykt eller fäktande visste han än inte själv. 
Med glödande ögon spanade han genom skogen, började långsamt backa bort från den nästan öppna lilla gläntan. Huvudet var sänkt, en medveten gest för att skydda halsen. 
Vad han inte visste var att genom att förbereda sig på att bli attackerad så spred sig mörkret i hans själ. Det sträckte sig utåt, så som det alltid gjorde om det kunde. Försökte smitta, förstöra, korrumpera. 
Hanen var tyst medans han väntade.

Hon vandrade långsamt längs strandkanten, hade ingen brådska i att ta sig fram till den andre. Faktum var att hon fortfarande funderade på om hon skulle ta sig ända fram, eller vika av in i skogen igen och försvinna sin väg. Delta hade inte mött många vargar sedan hon lämnade familjen. Det var inte det att hon kände sig osäker, överlag var hon säker och stolt i sig själv, det var bara det att hon inte riktigt visste hur invånarna i Numoori var. Egentligen kunde man kalla det en typ av osäkerhet, även om Delta aldrig skulle använda det ordet för att beskriva sig själv.
Hanen på andra sidan verkade ha upptäckt henne, för han verkade backa en aning in i skogen igen. Delta klippte med öronen och lade huvudet på sned. Varför backade han? Var det osäkerhet, eller någonting annat?
Delta å andra sidan fick nytt mod och fortsatte att gå längs sjön, fortfarande mot vargen. Än tänkte hon nog inte vända in i skogen igen. Kanske var det lika bra att börja bekanta sig med alla de andra som vandrade omkring i landet.
Hon stannade upp när hon kom närmre och sänkte huvudet en aning, men sa ännu inte någonting. Hon bara betraktade den andra under tystnad.

Med spänd blick iakttog hanen den nya individen som uppenbarat sig. Det var med en blandning av nyfikenhet och misstänksam vaksamhet han inväntade att något skulle hända. 
Det var en hona, noterade han när tiken kommit närmare. Han hade tidigare kännt det på doften, men med utseendet var det uppenbart. Stark, bastant, men ändå en tik. 
Av någon anledning påminde denna individ honom om hans syster. Färgerna var fel, och Daeva hade mer karg i sin kropp än vad denna tik hade. 
Ögonen blev smala, men öronen vreds frågande på. Nästan som en tyst fråga, vad vill du?
Hon verkade inte fientlig, men det kunde han aldrig veta med säkerhet. 
Bakåt hade han en flyktväg, om det skulle bli nödvändigt. Tanken lugnade honom, för det sista hans läkande tassar behövde var ytterligare en strid. 

(Kort, menmen här är ett svar ;D)

Någonting med hanen fick Delta att vilja vända om, eller i alla fall backa några steg. Hon stannade upp, men stod kvar trots det obehag som hon tyckte att hanen utstrålade. Men exakt vad det var med honom som gjorde att det kröp lite i kroppen på henne, det kunde hon inte riktigt sätta fingret på. Det enda som talade för hennes känslor var hans blick som tycktes smalna av.
Tyst tog Delta ytterligare några steg närmare, och valde att höja på huvudet, som för att bevisa för sig själv att den obehagliga känslan inte hade någon påverkan på henne.
"Hej", sade hon till sist, efter en stunds pinsam tystnad. Hon kände sig ohövlig som inte talat förrän nu, men å andra sidan hade inte hanen gjort ett ljud ifrån sig heller.
"Jag är Delta", fortsatte hon sedan, i hopp om att helt bryta tystnaden. Kanske ville hanen bara vara ifred, och om så var fallet kunde Delta gå. Men tills dess att hanen uttryckligen sa eller visade att hon var oönskad så kunde hon lika gärna hänga kvar.

Det var ett stygn av förvåning som blixtrade över hanens anlete. Som om en vänlig kommentar var det sista han väntat sig.
"..Erius. Angenämt." Svarade han efter ytterligaren en pinsam tystnad. De glödande ögonen var inte längre smala,  utan snarare betraktade de honan med en osäker förvirring. 
Det vart tyst igen.
Vid sidan av undrade han om det kunde höras på tonerna att nordspråk var det han talade sämst av de tre han kunde. Lawari hade hans mor viskat i hans öron som valp och flocken hade ofta rört sig i mångkulturella områden. 
Försiktigt,  mycket försiktigt,  svängde svansen testande. Inbjudande.  Ovant. 
Han var så van vid död och elände, nästan så pass att han glömt hur det var att möta någon vänlig.

Delta log svagt när hanen presenterade sig, och öronen klippte till på huvudet. Hon lade huvudet på sned och betraktade med stillsam blick hanen. Erius hade han presenterat sig som, inget namn som Delta kände igen, men å andra sidan hade hon fram tills nyligen levt ganska isolerat med sin familj.
Hanen förblev tyst, och Delta letade i tankarna efter någonting att säga. Det fanns massor av saker hon skulle kunna fråga, men hon ville ogärna inkräkta, och hon visste inte vilka frågor som Erius skulle tycka var privata och inte. Hon förblev därför tyst, men fortfarande funderande över någonting att säga. Hon gillade inte riktigt tystnaden, den var obekväm och fick henne att skruva lite på sig där hon stod.
"Ni, öhm... Ni får ursäkta om jag verkade lite... misstänksam..." sade hon sedan. "Men det är mest för att jag inte träffat så många sedan jag lämnade mitt hem. Mycket i Numoori är ännu nytt för mig", fortsatte hon. Hanen hade ju verkat minst lika misstänksam som hon själv, men det var aldrig fel att vara artig och ursäkta ett aningen konstigt beteende.

Under de flammande lövverkets tak var det som om något inom Naberius fann en off-switch. Som omnågot inom honom plötsligt insett att det inte fanns någon fara eller någon anledning att spänna sig som om inför flykt. 
Likt vatten slappnade kroppen av. 
"Mig med." sade han, men innan tystnaden åter skulle sänka sig över dem tog han åter till orda.
"Främlingar har.. sällan varit mina vänner. Er vänlighet är.. främmande." rösten var trevande, sökande efter rät ord. Onatuliga pauser störde flytet. Han lade huvudet ursäktande på sned för att visa att hon inte behövde ta illa upp.

Hon höjde huvudet lite när hanen talade, svarade henne, bekräftade att hon inte var den enda. När han fortsatte att tala så log honom kort.
"Det förvånar mig inte", hon lade huvudet smått på sned. "En främling är en vän som man ännu inte lärt känna... har jag hört i alla fall", fortsatte hon med ett roat leende. Hon trodde inte riktigt själv på sina ord, men de lät på något sätt vettiga. I alla fall om man var en naiv varg utan vidare krav.